Krig anses gärna vara en manlig syssla. Beslutsfattare är män, befälhavare är män, soldater är män och krigsoffer är män. Idag stämmer det förstås inte fullt ut, vi har kvinnliga soldater och kvinnliga befälhavare, men majoriteten av dem som är direkt inblandade och drabbade i väpnade konflikter är män. Fast det beror förstås på var vi drar gränsen för "direkt inblandad" och hur vi definierar "drabbad", något jag hoppas kunna visa i det här inlägget.
Som svar på tal innan invändningen hunnit komma vill jag först säga att jag värderar alla människoliv lika, och att jag tycker det är fruktansvärt att män dör i krig. Jag tänker bara inte fokusera på det just nu. Slå upp valfri historiebok om det är perspektivet är din grej. Jag vill också säga att jag givetvis är emot krig som princip, men att det samtidigt är en realitet i vårt samhälle som måste diskuteras konkret. Det här är bara en kort översikt, mer än ögonöppnare än en verklig analys, eftersom jag inte är någon expert på just området väpnade konfliter och genus, men ändå anser mig ha tillräckliga kunskaper för att belysa perspektivet något. CHR&GJ -- Center for human rights and Global justice vid NYU Schoool of Law, har gjort en
utförlig rapport om Kriget mot terrorn och dess globala efterverkningar ur ett genusperspektiv för intresserade. Jag har hämtat en del fakta och information därifrån.
Den könade aspekten av krig, och så även "the War on Terror" som Bush-administrationen startade efter den 11:e september 2001, går mycket djupare än snedfördelade numerära soldatanställningar. Genus genomsyrar krig, från radiosändningarnas retorik till tillfångatagna gisslan och planerade attacker.
För det första används kön och genusstrukturer som ett motiv för krig. "Att skydda våra kvinnor och barn" eller, i terrorretoriken: "att befria de förtryckta kvinnorna i ett annat land". Det här är inte tomma ord, de är högst betydelsebärande. De utmålar inte bara män som aktiva hjältar, utan kvinnor som passiva offer som måste räddas av andra män. Kombinerat med rastistiska tongångar blir konsensus plötsligt att muslimska kvinnor inte anses kunna göra uppror själva, de måste räddas av upplysta vita män. Jag vill med detta inte försvara talibaners kvinnoförtryck alls, utan visa på hur krigsretorik akn generera ett annat sorts kvinnoförtryck -- som inte alls befriar, utan fjättrar under andra premisser. kriget stereotypiserar genom genusstrukturer.
För det andra värderas skadorna under och efter krig med könade mallar. Våldtäkter av kvinnor ses som en bieffekt av krig, medan de primära krigskadorna definieras efter hur män drabbas. Detta trots substansiella bevis att våldtäkter ger bestående psykiska men hos den drabbade, och efterverkningar i form av förskjutande av samhället, graviditeter och splittring både på en familje- och samhällsnivå. Kvinnors erfarenheter och oavlöande arbete verkar ofta som ett sammanhållande kitt för samhällen, och krig som sliter sönder detta kitt får förödande konsekvenser för hela regionen eller befolkningen, men ändå talas det bara om vapen, dödsskjutningar och fiendeattacker. Det är knappast givande att försöka mäta lidande, men att diskutera hur vi talar om olika personers lidande eller livspåverkan är högst relevant. Att osynliggöra vissa människors erfarenheter är djupt orättvist.
För det tredje påverkar genusstrukturer hur vi väljer att bekämpa krig och terror. De "mjuka" värden som associeras med kvinnor, så som diplomati och utveckling, lyfts gärna fram i fredstid, men blir utkonkurrerade av en hårdare jargong när en hotbild uppträder. Då betonas istället försvar och polisväsende, manligt kodade sfärer som inte bara utesluter kvinnliga erfarenheter, utan också bidrar till att nedvärdera dessa. Kvinnors och minoriteters rättigheter får stå tillbaka när det hårda, viktiga kriget mot terrorn ska genomföras, istället för att integrera dessa perspektiv i förbyggande och försvarsmässiga åtgärder. I "Kriget mot terrorn" har CHR&GJ:s expertråd sett en distinkt förskjutning av diskursen där kvinnors roll i krig ständigt kompromissas bort trots att FN hade som uttalat mål i början av 2000-talet att integrera och lyfta fram kvinnors perspektiv och rättigheter.
Till detta kommer en mängd specifika tillfällen och processer där genus påverkar utfallet och utvärderingen av krigshandlingarna. Ett exempel är det inom-militäriska problemet med kvinnor som blir sexuellt utnyttjade när de tjänstgör utomlands. Den amerikanska krigs-utvärderaren Jane Harman har sagt att kvinnor i den amerikanska armén löper större risk att bli våldtagna av sina manliga kollegor än att dödas i strid i Irak. Men här krävs förstås specifika analyser och intersektionella perspektiv för att klarlägga vad som sker och hur vi kan ändra på det.
Ja, kön spelar roll i krig. Generellt i språkbruket, i nationella handlingsplaner, i förebyggande arbete och i efterverkningar av krig. Specifikt i olika länder med olika kulturella föreställningar om kön, i situationer där verkligheten förstås och bedöms olika på könande premisser och där människor drabbas olika beroende på sitt kön. Vi kan inte kompromissa med kvinnors rättigheter och säkerhet för att garantera andra personers rättigheter eller ärelystnad. Nationen, sammanslutningen, alliansen, krigsmakten, ja vad vi nu väljer att definiera makten som, kan inte göra vad som helst i sitt intresse. Och den måste inse att även kvinnor och våra intressen igår i den.
/Zäta
