Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Min plats i en växande värld

Jag har alltid haft en högst påtaglig känsla av att min värld växer. Ytterst långsamt och inte gripbart i vardagen, men i efterhand har det alltid varit tydligt. 

 

Som mycket liten minns jag knappt var min värld slutade, men från och med lågstadet var dess gränser tydliga. Skolan, framförallt klassen. Scouterna. Familjen i Uppsala och den i Stockholm. Var jag kär i någon gick han i klassen. Var jag oroad över något pågick det i skolan. Tänkte jag på familjen var den definierad av enkla biologiska band. 

 

I mellanstadiet var de fysiska gränserna ungefär de samma, men nu hände det saker på andra fronter. Känsloregistret utökades till en ny längtan, en ny åtrå, en ny rädsla. Min energi gick åt till ett socialt spel som verkade komma så naturligt för andra, men som för mig krävde all tillgänglig analys- och anpassningsförmåga för att ens hänga med hjälpligt. Men en sak behärskade jag. Skolan. Inlärande. Skriva, räkna, läsa. Systematisera, analysera, diskutera. Den rusiga glädjen lärandet gav mig, helt självklar i lågstadiet, var plötsligt något unikt. Och konstigt. Men min värld växte med varje biologilektion, varje religionsdiskussion, varje bokrecension. 

 

Högstadiet förde med sig en försmak av frihet så förvrängd att det är ganska roligt i efterhand. Plötsligt var det också uppenbart att världen utanför min var så mycket större - att det fanns kompisgäng och klasskillnader och drömmar större än Den Perfekte Pojkvännen. Och vi utforskade varandra. Lät våra världar växa ihop till den grad att min bästa väns dagbok från den tiden nästan kunnat vara min. 

 

I gymnasiet var den diversifierade värld jag anat i högstadiet plöstligt högst närvarande varje dag. Människor kom inte längre från precis samma övre medelklassbakgrund och gillade att sjunga. De drevs av olika saker, från olika saker, mot olika saker. Och så blev jag miserablet fruktansvärt jäkla olyckligt kär. Ett känslodjup jag visserligen testat på tidigare, men aldrig konstant i sex månaders tid. Det gjorde förbannat ont när min värld växte åt det hållet, men växte gjorde den. Precis som när jag hittade rätt och hittade till den finaste, snällaste och stiligaste killen du kan tänka dig och stannade där i två år. 

 

Sedan, nästan innan studentmössan åkt av, hällde någon en hink vatten över mig. Det var genusvetenskap, coola människor, nya intellektuella höjder, och kanske framförallt, en kollision. En oromantisk jäkla dunderkrock som lämnade oss båda yra i flera veckor. Om min värld tidigare sakta men säkert utvidgasts med varje år, exploderade den nu obarmhärtigt åt alla håll samtidigt. Jag tror fortfarande inte jag vet vad som hände. Men vi hittade varann. Ändå fanns det så mycket som drog oss isär. Tidigare kärlekar, olika livsplaner, annorlunda värderingar, felaktiga kroppar och trasiga hjärtan, andras förväntningar. Allt, egentligen. Och det tog ut sin rätt. Det var som en livstid komprimerad till ett halvår: En livstid av glädje, ångest, närhet, förtroenden, åtrå och rädsla. En orgie i intrasslade lemmar och själar. En kärleksaffär som borde slutat lika drastiskt och obegripligt som den börjat. 

 

Sedan blev jag rastlös. Kände att jag borde veta åt vilket håll jag var på väg. För varje felaktigt vägval växte paniken, och det kompenserades inte av det där glorifierande lärandet av sina misstag. Men min värld befolkades ändå av nya personer, fick nya referensramar, vann nya kvadratmetrar.

 

Jag ska inte påstå att jag hittat rätt nu. Att min värld stannat på en bekväm storlek. Senast igår kom jag på mig själv med att vara lite lycklig över att jag numera förstår så många av de subtila popkulturella eller historiska referenserna i det jag ser på och läser. En sak som aldrig fallit mig in att sakna innan jag visste vilken glädje det kan ge. Tänk vilken stor värld detta nätverk av associationer och referenser kräver. Och tänk hur mycket större den kommer bli, ju äldre jag blir. Vad är väl ett par rynkor och stela ben mot en större bit av vår oändliga verklighet? (Åh livet är det bästa jag vet)

 

Nej, jag vet inte om jag hittat rätt. Men jag har lärt mig att leva med osäkerheten. Att acceptera att inte veta var och vad och vem och när precis hela tiden. Att jag inte behöver leva fem år in i framtiden. Jag kan leva här, och ett halvår framöver ungefär. Så ordnar det sig säkert på vägen, medan min värld sakta utvidgas. Någonstans där i oändligheten finns min plats, det är jag säker på. 

 

Det, och att den där kärleksaffären inte var en kärleksaffär. Det var kärlek.

 

 

/Zäta

 

 

 

Gud så vackert skrivet! Precis så känner jag också, fast jag kan inte formulera det lika precist och klockrent.
Det här är ett sådant inlägg jag vill skriva ut och lägga på nattduksbordet, för att komma ihåg vad som är viktigt i livet.

fint! vill träffas! <3