Share

Feminismen och kärleken

Feminister anklagas ofta för att krångla till det i onödan. Att överanalysera bort "allt det fina". Inte låta saker, ens kärlek, bara "få vara". Sätta käppar i hjulet för den naturliga spänningen mellan man och kvinna. 
 
Och visst kan vi kritisera heterokärleken. Vi kan säga att dess representationer och värderingsmallar oundvikligen skapar en maktobalans mellan kvinnor och män. Vi kan säga att den starka norm som den heteromonogama kärleken utgör osynliggör och försvårar annan slags kärlek mellan människor. Vi kan säga att vi kämpar i motvind när det kommer till kärleken - att vi är feminister trots att vi är insnärjda i kärlekens garn. "Egentligen vill jag vara fri, men det pirrar så förfärligt i magen så jag kan inte låta bli. Låta bli att anpassa mig, tråna och värdera mig själv utifrån honom."
 
Eller så kan vi säga att kärlek, att få älska på sina villkor, är en anledning att vara feminist. Att möjligheten att vara kär utan att anpassa sig och reproducera patriarkatet i sitt förhållande, är en drivkraft för feminismen.
 
 
Jag säger inte att strävan efter att få älska på lika villkor ska vara den enda drivkraften för den privata feministiska kampen. Jag säger inte att samhällsutvecklingen ska drivas av längtan efter jämlik kärlek mellan två personer. Att inte bli förtryckt, att få lika lön för lika arbete, att känna att parkerna tillhör oss även på natten, att låta marginaliserade kvinnor höras i det offentliga rummet, att störta könade normer som begränsar människors liv - allt det och mer därtill är minst lika viktigt. Jag säger inget om det. Men jag säger att kärlek är en drivkraft, och kärlek kan bara existera när makten får ge vika.
 
Det kan verka provocerande att tala om kärlek som en drivkraft. Särskilt heterokärlek. "Men hallå är inte hela poängen med feminismen att kvinnor är starka och klarar sig utan män?!" Nej, poängen med feminismen är att kvinnors strukturella underläge ska skrotas. Även i kärleksrelationer. Kärlek i sig är inte fel. Kärlek är helt jävla fantastiskt och vi borde generellt ägna oss mer åt att älska och mindre åt att hata. Kärlek som ursäkt för, eller förklädnad åt, patriarkala maktmissbruk - är fel. 
 
När hon tar hand om disken femte gången i rad för att det är enklare än att tjata, då patriarkatet gett män  tolkningsföreträde på vad som är "tjat" och vad som är relevanta synliggöranden av orättvisor, och gör det av "kärlek". När han fortsätter samlaget trots att hon stelnar till för det gör ont, eftersom han inte är så värst uppmärksam på hennes njutning och hon alltför mån om hans för att säga ifrån, och de har sex av "kärlek" till varandra. När de bråkar och hon gråter och han beklagar sig över känslosamma kvinnor som inte kan acceptera det rationella i hans syn på saken, och de har "kärleksproblem". När han himlar med ögonen åt hennes nyinköpta ögonskugga och suckar att kvinnor jämt ska vara så ytliga, men ogenerat kommenterar hennes och andra kvinnors utseende när det inte behagar honom, och vi kallar deras förhållande för "kärlek". När hon tar fyra femtedelar av föräldraledigheten eftersom han tjänar mer, vilket gynnar parförhållandet och görs i "kärlekens" namn, men ger henne en pension långt under hans när de separerar tjugo år senare.
 
Dessa, och många fler långt mer banala, och många fler långt mindre banala - beteenden i kärlekens namn - är vad som är ruttet med den konventionella heterokärleken. Den får agera täckmantel åt förtryck, orättvisor och strukturell underordning av kvinnor.
 
Att vara feminist är inte att sätta käppar i hjulet för kärlek mellan män och kvinnor. Det är att ge den en ärlig chans. En chans för kärleken att inte vara en ursäkt till ett skapande av hierarkier, utan att existera på lika villkor mellan jämlika parter. Att vara feminist är att inse att patriarkatet påverkar även samkönade kärleksrelationer, och att ge queera relationer det utrymme och den specifika analys de behöver. Om vi talar om vad som händer i vardagen, om vilka beslut vi fattar och varför, med patriarkatet i bakhuvudet, istället för att släta över och låtsas som om en snedfördelning inte fanns - kan vi nå en jämlikare relation.
 
Det är kanske en utopi att skapa en sant jämställd relation mellan människor så djupt präglade av ett ojämlikt samhälle, men jag är övertygad om att det går att komma långt med ärlighet och belysande. Det krävs en bisarr mängd självreflektion, modet att ifrågasätta sin egen position och roll i både samhälle och relationen. Det krävs samarbetsvillighet, för även om den med mest makt och som lärt sig att hans världsbild är objektivt sann har både störst möjlighet och störst ansvar att förändra, återskapas patriarkatet av alla som ingår i relationen. Det krävs humor, kampvilja och utrymme för felsteg. 
 
Om det nu krävs så förbannat mycket att bli jämställd i ett samhälle som sliter och drar åt andra hållet, är det verkligen värt det? Nej, de allra flesta tycker ju inte det. Det är därför ojämställdhet inom kärleksförhållanden är normen - normaliserat och osynliggjort. Men utöver att alla vettiga människor borde vilja sluta förtrycka så fort de inser att de gör det och har en plikt att göra det oavsett vad de inser, så finns det personliga incitament att störta den patriarkala relationen.
 
Tänk att få bli sedd, inte genom ett filter av förväntningar på hur ditt kön ska bete sig, utan för den du är. Tänk att kunna samtala med någon som accepterar att dina referensramar, på grund av en radikalt annorlunda uppväxt och andra erfarenheter, är just annorlunda men inte fel för det, utan värdefulla perspektiv på världen - särskilt för den som växt upp med att hans perspektiv alltid gäller. Tänk att våga lita på att de känslor du uttrycker respekteras och bemöts. Tänk att få det utrymme för reflektion, umgänge med andra och ensamhet du behöver, när svartsjuka och ägandeskap slutar vara en drivkraft. Tänk att våga njuta utan skuld över att ta för mycket plats, utan prestationskrav kopplade till ditt kön. Tänk att få älska, utan att utöva eller utsättas för, orättvis och osynlig makt.
 
Möjligheten att kunna älska, fri från patriarkatet, är en anledning att vara feminist. För mig, en av de allra främsta.
 
/Zäta
 
Share



Kommentarer
Postat av: den rabiata orakade rabiesfeministen fanny

Jag tänker absolut att feminism är ett sätt att skapa genuin kommunikation och "äkta" kärlek med sin partner. Däremot tror jag att det är problematiskt att begränsa konceptet "kärlek" till romantiska relationer. För mig handlar feminism också om att låta kärleken till mina vänner gro, eftersom jag inte ställer den hierarkiskt under romantisk kärlek, då jag anser att den hierarkin är en patriarkal konstruktion.

Svar: Det håller jag helt med om! Kunde ju skrivit ut det tydligare :)
Zettermark med Z

2013-12-27 @ 10:54:50
URL: http://arsinoe.se
Postat av: Tess

Det sista bredmarkerade är så otroligt bra skrivet! Precis det jag drömmer om. Tänk att få bemötas som en individ och inte som ett kön. Min drömvärld! Här har vi aktivt "jobbat" för att dela på ansvaret (för männen hjälper INTE till, det är deras ansvar också.) Men trots det märker jag attityd och den attityden vill jag verkligen få bort. Det är just attityden av att mannen "offrar" sig när han gör något. Han blir så uppskattad av omgivningen. "Oj, vilken karl du har som hjälper till så hemma." Till dessa vill jag bara skrika att vi har ett GEMENSAMT HEM så han hjälper inte till utan det är en naturlig fördelning eftersom vi båda är ansvariga. Jag brukar få fram detta argument, men genom att tala istället för att skrika. Jag avskyr attityden mer än fördelningen av hushållsarbete. Eftersom jag har värk så är det en del saker jag inte kan göra, men vi har gjort en fördelning som passar oss. Om jag bara kunde slippa ATTITYDEN :-S

2013-12-27 @ 13:38:17
URL: http://highlandertess.blogg.se
Postat av: Oskar

Verkligen något av det bästa jag har läst på länge! Oskar

2013-12-27 @ 14:00:59
URL: http://www.vakentimmar.com
Postat av: Marielle

Åh, så bra skrivet!

2013-12-27 @ 14:22:19
Postat av: laxsill

Ickefeminister, som de kärnfamiljsdyrkare de ofta är, tycker att kärleken ska begränsas till två personer (av olika kön) och i bästa fall ett par barn, för att kärleken sedan ska låsas in i en lägenhet eller ett hus. Och de säger att feminister vill ta död på kärleken? Då måste det vara något konstigt med kärleken.

Bra skrivet!

2013-12-27 @ 19:27:55
URL: http://copyisright.se/
Postat av: Carl

Det flesta ickefeminister och antifeminister brukar tala väl om förhållanden med de fel och brister som partnern har. Man skapar en egen fort som passar det berörda paret.

Feminister däremot verkar spendera mer tid på att försöka få sina förhållanden att samtidigt passa in i en mall men helst skilja sig så mycket som möjligt från det vanliga.

Vem är det som är lycklig och vem är det som har problem - inte vi anti-feminister.

2014-01-02 @ 07:09:51
Postat av: Emma

<3

2014-01-08 @ 10:27:12
URL: http://emmathee.blogg.se/



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0