Tillförsikt
En gång för vad som känns som en evighet sedan, gjorde den person jag älskade över allt annat helt plötsligt slut med mig. Hon sa: "Jag är inte kär i dig längre" och jag trodde att hon skulle försvinna ur mitt liv för alltid.
Det var den i särklass värsta känslomässiga stunden i mitt liv. Och ändå. Tillsammans med den allt mer tilltagande paniken, den galopperande insikten om att allt jag litat på drogs undan för mig, illamåendet som kändes ut i tårna - fanns en annan känsla. När tiden stannade upp och drog ned mig i ett hål av förtvivlan fanns den andra känslan där som en tunn strimma. Och när insikten slog rot och jag slog i botten lade den sig som en madrass under mig: Tillförsikten. Tilliten till mig själv. Jag vet att jag K L A R A R mig ändå. Att jag är tillräcklig.
Den var förvisso en förbannat tunn madrass. Och så jävla ont har jag aldrig haft inuti, inte när morfar dog, inte när jag trodde att jag kanske hade hudcancer. Men den fanns där, och det var all skillnad i världen. Det var inte ett bottenlöst hål av virvlande förtvivlan inom mig: Det fanns en botten. Något jag visste att jag kunde ta sats i, när jag var redo att klättra upp igen. Från allra första sekunden fanns tillförsikten med mig.
Jag önskar inte någon denna upplevelse av plötslig och fullständig känslomässig förödelse. Jag säger inte att det var värt det. Jag önskar att jag hade sluppit vara med om det - för trots att allt blev bra snart igen och visade sig vara ett förvirrat missförstånd - tog det tid att återhämta sig och återvinna tillit.
Idag är allt detta är sedan länge förlåtet och till den grad det går, glömt.
Men en sak glömmer jag aldrig. Jag vet nu, på ett sätt jag inte hade kunnat veta utan detta ganska vedervärdiga test, att jag räcker till. Att även om livet liksom dräneras på alla färger om någon försvinner ur det, går det att överleva, och jag kommer stå kvar - med förmågan att återfå färgseendet. Jag har en djup och orubblig tillförsikt långt under ytans kaos, i alla situationer. Oavsett vilka himlastormande vågor som river upp mig värld, finns där en botten, som ingen annan kan dra undan. Jag är tillräcklig.
Och det är kanske det viktigaste jag lärt mig under hela min färd mot vuxenlivet.
/Zäta
Kommentarer
Postat av: Milena
Åh, vet precis känslan. Upplevde den själv för första gången för inte alls länge sedan och fascineras över att du lyckas sätta ord på det så bra.
Postat av: Oskar
Ja, du sätter verkligen ord på väldigt mycket.
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
Trackback
