Ikväll ska jag och några genuskursare ha filmkväll med tema Trans här hemma. Det är kanske därför jag kom mig för att skriva detta inlägg som legat på lager ett tag i hjärnvindlingarnas dammigaste hyllor.

De allra flesta vet vad transsexuell betyder och innebär, men inte alls lika många har hört talas om dess motsats: cis. För alla naturvetare där ute ringer det nu förhoppningsvis en liten kemiklocka. Första gången jag hörde uttrycken cis och trans i relation till kön och sexualitet kunde jag bara tänka på dubbelbindningar och väteatomer som pekade åt olika håll, men låt oss inte sväva ut i naturvetarvärlden nu. Det är såklart många läsare som har bättre koll än vad jag har på dessa saker, men för er som är nya i genusvärlden skulle jag vilja ge en kort förklaring: En ciskvinna är en person med kvinnliga könsorgan som känner sig som en kvinna. En transkvinna är en person med manliga könsorgan som känner sig som en kvinna. Och likadant för män. Det är lustigt, eller kanske hemskt, att det avvikande konsekvent ska namnsges, medan det "normala" ska tas så fantastiskt för givet. Transsexualitet har alltså inte att göra med sexuell läggning, utan med könstillhörighet. Och för er naturvetare, igen, logiken är den samma som hos de dubbelbundna molekylerna: Åt samma håll - cis. Åt olika håll - trans.

Vi pratade en del om transsexualitet för ett par månader sedan på genusvetenskapen, i samma veva som vi problematiserade begreppet kön. Detta kan tyckas vara en motsägelse. Hur kan samma personer ifrågasätta könens beständighet och vikt, och samtidigt vilja att deras egen kropp tillhörde det andra könet? Kön var väl oviktigt? Det finns ju inte bara två kön?

För det första behöver såklart transsexuella inte vara intresserade av kön och sexualitet, och för det andra hänger känslor sällan ihop med förnuftet oavsett vad det rör, men jag ska ändå försöka förklara närmare. Försöka ge er den uppenbarelse som min kursassistent gav mig (och nu skäms jag för min trångsynthet, även om jag såklart också lär mig nya saker hela tiden) för ett par månader sedan.

Först ut: förnuftsargumentet. Oavsett hur mycket vi problematiserar (betyder ungefär ifrågasätter) kön och könstillhörighet på ett teoretiskt plan ser verkligheten ut på ett visst sätt. Jag kan mycket väl se hur småflickor skapas som lugna, söta och osäkra i vårat samhälle, att detta inte är något "naturligt", men faktum kvarstår ändå. Småflickorna får söta klänningar i julklapp och blir åtsagda när pratar för mycket vid matbordet (vilket deras bröder inte blir) - verkligheten har inte ändrasts nämnvärt genom att jag genomskådat hur den skapas. Vi lever alltså i en könad värld, vare sig vi vill det eller inte. Det går finfint att bryta normer, men att ställa sig helt utanför den kulturella grundsten som kön tillhör är helt enkelt inte görbart. Vi måste till viss del leva inom de ramar som den könade världen ger oss. En och samma person kan alltstå mycket väl ifrågasätta kön som begrepp, och samtidigt inse att kulturen är könad och hen passar bättre in i den manliga sfären och manliga kroppen, trots att hen har vagina och bröst. Rent förnuftsmässigt fungerar det alltså, trots den skenbara motsägelsen.

Men det finns andra, ibland otroligt mycket viktigare saker, som styr oss förutom logik och förnuft. Känslor, brukar de kallas. Och nu kommer vi till själva brännpunkten i inlägget. Det är en sak att acceptera, att tycka att "jamen hon får väl känna så, men jag fattar inte varför" och en helt annan sak att förstå. Det är kanske omöjligt att helt och fullt förstå hur en transperson känner när man själv är och alltid varit en cisperson, men det finns ett enlkelt tankeexperiment som kan hjälpa till på vägen (män får vända på situationen): Tänk dig att du går och lägger dig som vanligt en kväll, och nästa morgon vaknar du upp i en manskropp. Det är fortfarande du, med samma känslor och tankar, men du har bredare axlar, större lemmar, skäggväxt, mörk röst och en snopp mellan benen. Du inser att ditt liv som kvinna varit en dröm. Hur bekväm skulle du känna dig i din nya kropp? Hur obehagligt skulle det inte vara att mötas av hån och oförstående miner när du hävdade att du egenligen var en kvinna? Hur gärna skulle du vilja korrigera tillbaka ditt kön?

Som en vän sa till mig: Visst vill jag slippa represtentera ett patriarkat som jag inte stödjer... det finns många förnuftiga argument för att vilja vara kvinna. Men egentligen är de ju bara efterkonstruktioner. Sanningen är att jag vet inte varför... det bara är så.

Jag säger ibland obetänkssamt nog att jag vill vara man. Naturligtvis vill jag inte vara man. Jag vill inte ha snopp, jag vill ha de manliga privilegierna och jag vill slippa ses som mitt kön i första hand. Men jag kämpar faktiskt hellre mot hela världens samlade diskriminering och snedvridna maktfördelning, än mot min egen kropp. Mycket hellre. Och jag tycker, jag vill, jag önskar, att de människor som haft oturen att födas i fel kropp ska ha all uppmuntran och förståelse i världen från omgivningen. Det är tillräckligt jobbigt ändå.

/Zäta