När jag säger att jag bodde här på somrarna när jag var liten låter det som att de var min stödfamilj eller något. Så var det inte alls. Jag hade en stabil uppväxt med både mamma och pappa närvarande, även om det föll sig så att de inte bodde tillsammans från och med min sexårsdag. Nej, det speciella med min sommarfamilj här på Gotland var dess storlek och kanske framförallt livfullhet. Hemma i Uppsala var det jag och mamma. Kanske någon kompis ibland, men oftast bara vi två. 

Men en vecka varje sommar åkte vi till Gotland. Här bodde vi första sommaren hos bekanta, som blev vänner. De bor i ett enormt hus som aldrig känns tomt eller tyst. De har fyra barn själva, men oftast var mostern med familj och mormodern också där, plus ett otaligt gäng kompisar och grannar som verkade passera ut och in lite som de ville. De har alla tusen projekt på gång och kan ilskna till lika snabbt som de i vanliga fall är glada och generösa. Lilla Sofia var fascinerad. Kan en familj se ut såhär? Kan man leva såhär?

När man är här blir man medsvept. Av aktiviteter, samtal och Gotlänsk sommar. 

Nu var det fyra år sedan vi bodde här senast, och jag är här just nu bara för att jag och äldsta dottern råkade börja prata och hon bjöd in mig än en gång. Det är inte längre magiskt för mig att vara här, men de har betytt otroligt mycket för mig. Kanske helt enkelt för att de visade mig ett annorlunda sätt att leva. Jag vet att jag inte är en lika betydande figur i deras barndom och liv som de varit i mitt, även om de fortfarande kallar mig sin sommarsyster. Men det gör inte så mycket. 

Jag är inte längre den där förskrämda sexåringen eller den gnälliga nioåringen. Men jag kan garantera att jag inte varit den glada nittonåring, som trots en del smärre motgångar ändå är himla tillfreds med livet, utan dem.

Jag antar att detta, även om de berörda personerna inte kommer att läsa det, är ett litet tack. Tack.

/Z