Kärlek sitter i hjärtat. Vilket pucko kom på det? Den största inblandningen mitt hjärta har haft i en kärleksaffär är ett par minuters hårt bultande innan det är klargjort hur mycket den andra tycker om en, och möjligen lite höjd puls efter sängkammarsaktiviteter som i alla fall jag kopplar ihop med kärlek. Punkt.

Jag har aldrig fått mitt hjärta krossat. Jag har varit olyckligt kär. Jag har gråtit mig till sömns. Jag har blivit, om inte dumpad, så lämnad. Jag har längtat, trånat, önskat. Jag har varit osunt förälskad. Jag har blivit osunt älskad av någon annan. Jag har lagt ned hundratals, tusentals timmar på att vara kär. Men bara ett par minuter har berört mitt hjärta. Resten av tiden har min mage fått ta smällarna.

Jag har haft ont i magen. Molande, stickande, värkande. Där, ovanför naveln och nedanför bröstkorgen, har det levt rövare som ingen annan stans i kroppen. Jag har mått illa, nästan velat kräkas av alla känslor som inte fått plats. Jag har gått dagar utan hungerkänslor på grund av nyförälskelse. Jag har fått magkatarr av min första, ouppfyllda, kärlek. Mitt hjärta har aldrig blivit krossat, nej, men min mage har blivit krossad många gånger.

Det pratas ofta om magkänsla när problem ska lösas. "Lita på din magkänsla." Men när det kommer till kärlek, då är det hjärtat som står i centrum. "Lyssna till ditt hjärta, så vet du." Jaha, men om mitt hjärta inte säger mig något då? Om det är min oromantiska mage som talar? Ska jag lyssna på den och riskera att smärtorna bara är en följd av dåligt äppelmos?

Kan man ha en sentimental mage? Jag tror fan att jag är beviset på det.

/Zäta


PS. Och bara för att det är enklare att säga nu än i fyra kommentarer: Jag förstår mycket väl att "hjärtat" är en metafor i kärlekssammanhang. Jag ville uppmärksamma hur icke verklighetsbunden den metaforen är. Och klaga lite över min sentimentala skitmage som inte kan hålla käft och låta mig vara lycklig. Det känns faktiskt redan bättre.