Det är lustigt vad som händer med livet när någonting dramatiskt händer. Hur lite hemtentor och studiebidrag betyder när någon blir sjuk. Hur allt ställs på huvudet och vänds ut- och in. Och hur svårt det är att komma tillbaka till det vanliga synsättet igen. Det var ju ingen katastrof. En väldigt orolig och sömnlös natt på akuten och kanske framförallt ångesten över att se någon älskad ha så ont, men det blev bra sen. Det är bra nu. Och ändå kan jag fortfarande inte riktigt förmå mig till att landa i min vanliga verklighet. Huvudet är alldeles tomt på akademiska ord om organisationsstrukturer och queera läsningar, och magen alldeles utmattad av känslostormar och dämpad oro.

Jag blir irriterad på mig själv. Hur lång tid kan det ta att komma i balans igen? Det var ju inte ens jag som var sjuk. Varför kan jag inte bara skärpa till mig och fokusera? Men jag vet inte, hade det varit någon annan hade jag sagt att det tar tid att smälta. För oavsett hur mycket förnuftet inser att allt är bra nu och jag borde börja fokusera på värdsliga ting, hänger inte känslorna med. Och utan hela mig med på tåget blir det inga hemtentor skrivna. Eller bra blogginlägg för den delen.

Jag är fortfarande alltför utmattad och distansierad för att kunna komma igång. Det enda jag kan göra är att tacka min lyckliga stjärna för att jag har en förstående studierektor och har fått uppskov på en av tentafrågorna. Och hoppas att mina läsare är lika förstående.

/Zäta