Idag skriver UNT:s Magnus Ringgren att "politiken har blivit karneval" och hänvisar till Pride som ett jippo där de verkliga politiska frågorna glöms bort. Han menar att vi idag glömt bort RFSL:s Frigörelsevecka som var föregångaren till Pride och kopplar ihop detta med moderna hbtq-organisationers namnbyten.

Jag håller med om att Pride är ett jippo, men jag tycker inte att det är något negativt. Jag förståelse för de som tycker att hbtq-rörelsen inte bara får framstå som ett glittrigt, säljande skämt, men jag tycker inte heller att det är någon fara i dagens Sverige. Prideparaden är glitter och regnbågar, men Pride som helhet är panelsamtal, gruppdiskussioner, workshops, informationsspridning, attitydförändring och en hel del fest och pepp. Pride är dessutom inte ekvivalent med vare sig RFSL eller hbtq-rörelsen. Ringgren verkar ha missat att RFSL fortfarande bedriver en högst politisk agenda där undersökningar, konferanser, utbildningar, lobbygrupper och politisk påverkan pågår hela tiden. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Vad jag blev riktigt irriterad på var dock raljerandet över inluderande namn:

RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, bildades 1950. Namnet tycks ha funkat fint fram till 2007 då man bytte till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Man kan lägga märke till att ”likaberättigande” bytts ut mot olika gruppers ”rättigheter”. Kanske inte samma rättigheter för alla längre?

På det kristna fältet finns EKHO som förr hette De ekumeniska grupperna för kristna homosexuella. Numera heter organisationen Riksförbundet Ekumeniska grupperna för kristna HBTQ-personer.(...)

Vad beror dessa språkliga otympligheter på? Man kan låna ett politiskt slagord – alla ska med. Eftersom en människas identitet idag mindre innebär att vara någon särskild och mycket mera att tillhöra en eller flera grupper måste alla dessa grupper nämnas i en organisations namn.

Jag talar inte för RFSL som helhet, men tror mig ha rätt bra koll som styrelsemedlem i Uppsalas lokalavdelning.  RFSL bytte namn för att tiderna förändrats. RFSL:s mål var inte längre att skrika "kolla vi bögar och flator är helt normala och också människor", för att det behövs helt enkelt inte längre. Det är tvärtemot ganska förolämpande idag att säga "flator är precis som vi andra" eftersom det insinuerar att de inte vore det. Dessutom hade RFSL efter idogt arbete fått igenom en hel del av det likaberättigande som de kämpat för i decennier. Det finns idag inga lagar, undantaget de som omgärdar familjebildande med barn, som diskriminerar homo- och bisexuella. Därmed inte sagt att diskriminering inte förekommer, men i lagens mening är vi faktiskt ganska likaberättigade idag.

En annan viktig anledning till namnbytet har att göra med synliggörandet av transpersoner. Transpersoner har tidigare varit en undanskymd och ofta ovälkommen del av hbtq-rörelsen, vilket RFSL:s gamla namn bara spädde på, för trans har inget att göra med "sexuellt" och läggning, utan handlar om identitet.

Men det som jag tror avgjorde varför RFSL bytte namn är normkritiken. Hbtq-personer ska inte länge behöva jämföras med "vanligt folk" och sikta mot att vara jämlika med "vanligt folk" - det handlar inte om att bli likaberättigad med en norm längre, utan att kritisera normen och jobba för de personer rättigheter som normen lämnar utanför. RFSL vill helt enkelt jobba för homosexuella, bisexuella och transpersoner rättigheter i samhället - de vill inte "höja upp oss" till en "lika bra" nivå som heterosexuella och cispersoner, vilket det gamla namnet implicerar. Det handlar alltså inte om "olika rättigheter", utan om att tydligt visa att alla grupper har samma rättigheter och samma värde. Jag sa att vi hade kommit långt i Sverige och att "likaberättigande" idag klingade falskt, men det är fortfarande ett faktum att homo- och bisexuella samt transpersoner diskrimineras i högre utsträckning än heterosexuella och cispersoner på grund av sin läggning och könsidentitet, varför RFSL behövs i allra högsta grad, även om organistaionen förändras, utvecklas och tar upp nya frågor hela tiden.

Jag är fullständigt medveten om att detta normkritiska förhållningssätt inte skulle vara genomförbart om RFSL inte tidigare fått igenom så mycket lag- och attitydförändringar. För att lyfta diskussion till norm-nivå måste vi först ha passerat lika-värde-nivån. Ringgren verkar inte förstå att det är där vi är i Sverige idag. Det är lite som att hävda att Centern borde hålla fast vid "Bondeförbundet" för att det fungerade bra förut, utan att ta hänsyn till hur politiken och väljarkåren ser ut idag. Jag är övertygad om att Frigörelseveckan behövdes då för tiden, liksom grupperna för kristna homosexuella. Jag kritiserar inte hur RFSL och EKHO såg ut och jobbade för 25 år sedan, för det var ett sämre klimat då och homosexualitet behövdes uppmärksammas på ett positivt sätt, men jag ställer högre krav på dem idag. Jag tycker det är absurt att hävda att EKHO borde fortsätta att rikta sitt namn mot bara homosexuella för att det nya namnet blir en "språklig otymplighet." Vad är viktigast - alla Sveriges kristna som är bisexuella, trans och queer - eller några språkkonservativa personers syn på vad som är en snygg förkortning?

Enligt Inglehart-Welzel Cultural Map of the World är Sverige idag ett av världens mest individualistiska länder, där vi har stor frihet att göra egna val och frångå traditionen. Detta står i stor kontrast till Ringgrens påstående att "en människas identitet idag mindre innebär att vara någon särskild och mycket mera att tillhöra en eller flera grupper."

Jag tror att det är omöjligt att få ett exakt svar på huruvida svenskar idag är mer eller mindre benägna att ingå i gruppgemenskaper än tidigare, men vi kan konstatera att det idag är betydligt enklare att tillexempel få dina egna ord publicerade för allmänheten är tidigare genom bloggar och sociala nätverk så som facebook, utan att tillhöra en tidningsgrupp som tidigare krävdes. En annan viktig dimension är att stark grupptillhörighet ofta skapas när gruppen hotas. Inbördes är väl den mest extrema liknelsen, men även hbt-världen är ett bra exempel.

Hbt-personer som länge fått utstå nedvärderande tillmälen som "queer" "bög" och "transa" använde snart dessa ord som en gemensam bas för att skapa motstånd. Istället för att ta illa upp kallade de sig själva för "queers" och tog därmed makten från sina förtryckare. Makten blev synlig och grupperna polariserades. Idag i Sverige är det inte okej att säga nedvärderande saker om homosexuella, bisexuella eller transpersoner. De allra flesta vill heller inte göra det, utan respekterar sina medmänniskor oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Dagens öppnare klimat borde alltså leda till att grupptillhörigheter destabiliseras, inte blir viktigare.

Jag vet inte hur gammal Magnus Ringgren är, men han verkar ha underskattat dagens ungdom. Vi nöjer oss inte med likaberättigande och vi tänker inte avfärdas som gruppslavar. Vi vill riva heteronormen och vi tänker göra det som egna individer, med stöd av varandra i organisationer som inkluderar oss alla.

 

/Zäta