Guilt-by-assocition är ett väldigt användbart uttryck som, vilket ni säkert vet, pekar på att någon blir skyldig bara för att personen associeras med något negativt. Se SD och invardares brottsstatistik - alla invandrare ses som förbrytare bara för att några är det - guilt-by-association.

Jag upplever det titt som tätt: "Du hatar ju män!" Bara för att ett fåtal feminister (miss)tolkas som att de hatar män måste ju alla som har den politiska övertygelsen hata män. Men jag har också upptäckt det motsatta fenomenet på senaste tiden. Cool-by-association kanske låter positivt, men det är faktiskt inte särskilt kul när den du associeras med antingen överglänser och osynliggör dig själv eller står för helt andra saker.

Igår hos optikern igår hände det ännu en gång: En kille blev fett impad av mig. På grund av min far.

Jag älskar min pappa och visst var det lite coolt att följa med till TV-studior när jag var tio, men det vore ju bara töntigt att hävda att vi är överens i allt eller alltid står för samma saker. Folk blir nämligen inte imponerade av mig för att pappa är så fantastiskt trevlig eller skriver underbara krönikor (även om det också kan vara sant), utan för att han är major i Svenska försvaret.

Att växa upp som militärsdotter (och apotekardotter, men det var inte huvudpoängen just nu) sätter förstås sina spår. Jag hatar till exempel inte blankt försvarsmakten så som många vänster-feminist-aktivister gör, med det inte sagt att jag är okritisk heller. Det är också rimligt att anta att mitt nuvarande engagemang är en (mycket medveten) motreaktion mot den uppväxten. Jag minns att på dagis stod alla barnen storögt och tittade på när pappa hämtade mig i spräckliga gröna kläder och basker, och jag svällde av stolthet. Det är lite fascinerande att det fortfarande har ungefär samma effekt på många killar.

Jag kanske ska nämna att pappa inte heller är vilken tystlåten officerare som helst (han är trots allt min far), utan att han har undervisat runt om i landet och varit på TV från och till när det varit krig, skrivit i Expressen och sådant som får optiker att säga: "Jag känner igen dig, från TV tror jag... inte? Vad heter din pappa? Ja, honom har jag haft som föreläsare! Vad impad jag blir!" (Undrar förresten varför han blev optiker om han tyckte att säkerhetspolitik var så fantastiskt intressant.)

Jag har inget emot min pappas yrke eller att folk känner igen honom och tycker att det är ballt med majorer generellt, men jag har något emot den ogenerande beundran för den manliga maktsymbolen som "pappa major" innebär. När folk fokuserar mer på pappas yrke än på låt säga, min utbildning eller skrivande, känner jag än en gång patriarkatets krossande tyngd som pekar ut vad som räknas och inte här i världen. Att den patriarkala arvsordning där våra fäder väger lite tyngre än våra mödrar fortfarande står sig. Javisst det är fint att du skriver och sånt gumman, men det som verkligen räknas och gör dig cool i mina ögon är ju att din pappa har uniform på jobbet. Jag vill inte ha den coolhetsfaktorn. Jag vill vara cool för att jag är jag, för att jag är feminist och aldrig kan hålla tyst och kritiserar just sådana maktinstanser som min pappas yrke symboliserar, eller inte alls.

Det vore dock att ljuga att säga att det inte finns fördelar med denna överförda coolhet. Jag ska inte gå så långt som att säga att det är bra att känna sin fiende, men det är definitivt en fördel att ha växt upp i en miljö med inblick i hur män med makt talar om du vill få dem att lyssna. På ett mer konkret plan är det alltid något som gör skeptiska killar som helst vill avfärda en som "söt men alldeles för politisk och liksom enkelspårigt feministisk för mig" vaknar till lite. Det kanske låter krasst, men det är en verklighet jag inte ser någon anledning att ignorera när jag ändå inte kan vända på hela status-hierarkin på en dag.

Vi har alla olika fördelar och nackdelar genom de världar vi fötts och socialiserats in i. Det gör mig galen att jag blir totalt ogiltigförklarad när blicken höjs till uniformer, men det gör mig antagligen också till en effektivare debattör i längden. Som ni vet är jag totalt oförmögen att avsluta ett inlägg pessimistiskt (Jag har försökt, tro mig, men min värld är helt enkelt inte pessimistisk. Det går ju att förändra!) så jag skulle vilja avsluta med att säga att vi alla kan inse vilka ofrivilliga coolhets- och skuldassociationer våra uppväxter och omvärldar ger oss, och därmed motverka eller dra nytta av dem för att föra vår egen kamp framåt.

Jag har inget emot att vara majorsdotter, så länge jag alltid får vara Sofia i första hand.

/Zäta