Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

En ovanligt vanlig student

Jag ska springa till juristnollningen med tema Afterski (hm.) nu, men läs gärna om Intervjun med Moa som studenttidningen Ergo gjorde häromveckan. Den kommer i pappersform till alla studenter i Uppsala imorgon.

"Moa pluggar, jobbar extra i baren på Uplands, går på gasquer, hänger med kompisarna, myser med flickvännen och spelar mahjong. Hon är som vilken student som helst, förutom en sak – sedan de tidiga tonåren har hon funderat fram och tillbaka över sin könsidentitet..."

Såhär fin kan en flickvän vara i vintervädret.

Jag tycker att intervjun var bra (vi fick läsa den innan publicering), men kanske lite väl mycket fokus på problem och negativa attityder. Det är visserligen sant att det inte är särskilt lätt att vara trans ens i en storstad i Sverige, men för det allra mesta är människor respektfulla och vi lever ett väldigt bra liv.

Hörs imorgon!

/Zäta

Synd att folk verkar vara så respektlösa emot henne. Hon har ju rätt till sin integritet lika mycket som alla andra.

Åh, vad jag känner igen mig i Moa! Jag pluggade också i Uppsala när jag gick igenom det mesta av min könskorrigering, GENUS dessutom, så det blev ju mkt teoretiskt snack om hur man skulle förstå såna som mig, och huruvida vi skulle få vara en del av kvinnoseparatistiska sammanhang eller inte. Folk sa en del rätt klumpiga saker verkligen. Men kanske mest de som BORDE ha försvarat varje persons rätt att definiera sitt eget kön...!

Amanda: Ja det här med att alla inte behöver veta exakt hur andra människor ser ut och kommer se ut mellan benen verkar vara väääldigt svårt att förstå. "Jag är ju bara nyfiken."



Blomma: Usch vad trist. Jag har faktiskt nästan bara upplevt positiva grejer med att läsa genus samtidigt som Moa kom ut. Nån gång sa någon att "kan hon inte bara se ut som hon gör och så bara ser du och hon sig själv som kvinna - varför ska kroppen spela roll?"men annars var alla väldigt stöttande. Sen är det förstås en annan sak som anhörig jämfört med att läsa det själv.

Ja, DEN kommentaren har jag hört mkt från genusfolk. Vilket visar att de förstår transsexualism som något som handlar om könsroller (och enbart könsroller). Om det är kroppen som känns fel så är det klart kroppen spelar roll! Då kände jag mig instängd, nu känner jag mig fri. Jag kan praktisera mina sexuella instinkter, det gick inte förut för min slida var liksom gömd bakom nån konstig påse som kändes lite som ihopväxta blygdläppar. Och klitoris sagt på ett märkligt skaft som inte alls kändes som att det hörde till min kropp, jag mådde verkligen illa av det. På riktigt. Och inte bara för att jag inte fick klä mig i rosa.