Jag försöker samla mina tankar kring det som hänt i Norge, men de verkar flyktiga och små inför den skräck, sorg och förödelse som drabbade vårt grannland i fredags. Det känns fysiskt jobbigt att tänka på den panik ungdomarna på Utøye måste ha känt. Det är svindlande hur en sådan attack på demokratiska nyckelbyggnader kan ske i vår del av världen. Det är outsägligt sorgligt och mycket skrämmande hur så många oskyldiga människor miste livet för sin politiska övertygelses skull.
Igår, bland badges med Norska flaggan och sorgsna, chockade kommentarer, läste jag en uppdatering på facebook som löd något i stil med "gör nått verkligt för norrmännen istället! Skänk pengar till en stödfond. En uppdatering här hjälper lika mycket som en tyst tanke." Någon annan hade lugnt kommenterat att det väl inte var just pengar Norge hade brist på.
Själv kände jag mig som alltid upprörd över när folk pissar på andra människors försök till hjälp och motstånd utan att komma med konstruktiva förslag, men den här gången slog det också an djupare inom mig.
Vad handlade attentaten i Norge om? En ensam galnings personliga korståg, eller en symptomatisk attack på yttrandefrihet, demokrati och mångkulturalism som kommer sig av ett hårdare samhällsklimat? Det kommer dröja länge innan bilden klarnar helt. Min gamla historielärare brukade säga att det tar minst 50 år innan sanningen om politiskt känsliga händelser klarnar -- först då kan vi sätta saker i perspektiv, och läsa alla hemliga dokument för den delen. Vi behöver dock inte vänta femtio år för att konstatera att tragedin i Norge är både en galnings akt och ett symptom av det samhälle vi lever i. De går inte att urskilja från varandra och det finns inga enkla svar.
Vi vet att den misstänkte, och högst sannolikt skyldige, gärningsmannen tidigare varit medlem i Framskrittspartiet, den norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna. Vi vet att han inspirerats och använts sig av högerextrema sidor och läror. Men samtidigt vet vi också att de flesta högerextremister inte utför förödande våldsdåd. Vi kan inte säga med säkerhet i dagsläget hur stor eller liten hjälp han hade av andra personer, men vi vet att han inte verkade i ett kulturellt vacuum, utan i ett sammanhang som fördömer öppenhet gentemot olika kulturer, nationaliteter och minoriteter och alla dem som vill försvara detta.
En sak som många redan skrivit om, men som är värt att nämnas igen, är retoriken kring gärningsmannen. Det är mycket "enstaka galning", "ensamvarg", "en ond person", "eget manifest" och "störd individ". Det nämns inget om kristen fundamentalism, om norska extremister eller en främlingsfientlig rörelse. Hur tror vi att diskursen sett ut om dåden utförts av en högerextrem muslim, hade hen också varit en "enstaka galning"? Att människor är rädda och vill bortförklara saker med "enskilda galningar" är förståeligt, men också kontraproduktivt. För att kunna stoppa våldet måste vi se det för vad det är, se de sammanhang i vilket det verkar och erkänna de politiska drivkrafter som kombinerat med andra faktorer kan leda till katastrofer. Vi måste våga tala om detta även i vår egen kultur, och inte bara generalisera kring dem som utmålas som främmande för oss.
Stoltenberg sa att Norge kommer gå stärkt ur krisen. Att de kommer bemöta mörkret med mer ljus, med mer öppenhet och mer demokrati, utan att vara naiva. Det inger hopp att så många talar om demokratins fundamentala roll, att rädslan aldrig ska få tysta oss.
Jag tror att många med mig kämpar med att hitta de rätta orden. De rätta orden för att uttrycka sympati, sorg och stöd. De rätta orden för att uttrycka avsky, motstånd och hopp. Men jag tror att nyckeln ligger i att strunta i de rätta orden, och bara använda oss av de ord vi har tills hands. För det viktigaste just nu är att vi inte tystnar -- vare sig i vårt stöd till Norrmännen eller i vårt granskande av högerextremismen och hoten mot den fria demokratin.
En kommentar på fb är inte alls samma sak som en tyst tanke. Det är en liten, liten demonstration för yttrandefrihet och medmänsklighet. Och många, många små demonstrationer blir en tydlig folkrörelse. En folkrörelse som säger: Vi kommer inte tystna inför hot och våld. Vi kommer fortsätta tala.
/Zäta
