Feministiska diskussioner på efterfester är sällan en bra idé eftersom folk är antingen för fulla, trötta eller liggsugna för att diskutera något vettigt. Men igår hände något fantastiskt.

Jag stod i en främmande killes rum och sneglade förstrött på hans bokhylla medan jag väntade på någon. Den var full av Rickard, John, Adam, Angelos, Per, Nils och en och annan Sean. Jag såg totalt två kvinnliga författare i hela bokhyllan, och kollade jag inte ens på kurslitteraturen (medicin). Full och glad som jag var sa jag helt spontant till killen som bodde där att han verkade gilla manliga författare. Först försvarade han sig med att han faktiskt fått de flesta böckerna av andra människor, vilket jag bara ser som ytterligare ett bevis på att vi lever i ett snecvridet samhälle, men sedan hände det fantastiska: Han klev ur försvarsrollen, bort från "feminister-är-läskiga"-attityden och ifrågasatte sig själv och sin egen position. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att det bara är manliga författare i min bokhylla. Vad sjukt egentligen. Varför är det så? Varför har vi så ojämställda bokhyllor?

Jag, härdad som jag är av för många omöjliga feministdiskussioner med trångsynta människor, bestämda mig för att ligga lågt. Jag tänkte att jag kunde vara nöjd med att ha sått ett litet feminisiskt frö som folket verkade nappa på och gick ut till dansgolvet. En halvtimme senare kommer jag tillbaka och killen ropar förtjust till mig: Vi diskuterar fortfarande bokhyllor och kön!

Om det finns hopp för feminismen hemma hos fulla vita heterokillar som pluggar medicin*, klockan tre efter en utekväll, finns fan det hopp överallt.

/Zäta


*Inget ont om dessa personer, anledningen till att jag radar upp sakerna sådär är att det utmålar en magnifik normposition. Du kan typ inte vara mer priviligerad än som vit heterosexuell högutbildad man inom ett statusyrke. Och som vi vet brukar det vara svårare att förstå förtryck om du själv gynnas av det.