Kroppsglädje!
Jag har alltid varit smal. När ämnet kommer på tal brukar jag säga att jag var underviktig när jag föddes, och att det har fortsatt på den vägen. Om folk är riktigt påstridiga brukar jag visa fram mina handleder (kolla min benstomme är smal, jag svälter mig inte) och om inte ens det hjälper kan jag ta tag i den lilla utbuktningen som finns längst ned på min mage (kolla jag har fettreserver, jag svälter mig inte!). Det är kanske inte konstigt att folk misstänker unga tjejer för att ha ätstörningar, med tanke på den massiva information om detta ämne som media tillhandahåller - om skolhälsovård och sjukvård tillhandahöll hälften så mycket hjälp skulle det vara fantastiskt. Jag tänker dock inte skriva på det ganska uttjatade temat "man-kan-vara-smal-utan-att-ha-ätstörningar-och-dissa-inte-smala-brudar-när-ni-pratar-ideal." Det finns både för- och nackdelar med att falla innan för kroppsformsnormen i vårt samhälle. Det är trist när folk pratar om att de skulle kunna bryta av en på mitten (Jag har alltid lust att svara "Hej jag skulle kunna skjuta av ditt huvud med en pistol också, men tänka sig det gör jag inte. Jag hotar inte ens med det, för det är lite osmakligt att utöva makt på det sättet tycker jag.") men på det stora hela överväger fördelarna med att vara inom normen.
Åter till jeansen. Som sagt kanske det låter konstigt att jag först vid 21 års ålder tvingas byta storlek, men sett i ljuset av att jag fick mens som 10-åring, var lika lång som idag som 12-åring och hade störst bröst i klassen i mellanstadiet (haha!) så känns det inte så skumt. Jag blev, rent biologiskt, fullvuxen fort. Att denna fullvuxenhet sedan inte blev särskilt grandios är en annan femma. Det fina med det här, och hela poängen med att skriva ett långt inlägg om något så trivialt som jeansstorlekar, är att jag älskar förändringen. Jag älskar att se en förändring i en kropp som annars haft samma vikt och form i ett halvt deccenium, även om den bara består i ett par kilo och ändrad jeansstorlek. Jag har på intet sätt blivit tjock. Jag har bara fått ett par höfter som inte vill klämmas in i tajta jeans som knäpps nedanför midjan. Mina höfter liksom säger åt mig: Gå i mjuka kjolar och strechiga byxor och var stolt och bekväm! I sånna här kroppsformstest där kvinnor delas in efter frukter och tidtagarmanicker "äpple, päron, timglas eller banan?" står det alltid att päron - som jag är, det ser ni väl att jag ser ut som ett päron, grön och grejer? - ska dölja sina höfter genom vida byxor och svajande kjolar. Well, mina höfter säger fuck you till päron-tipsen och sveper in sig i tajta kjolar och korta shorts. Ha!
Det känns som att allt för många berättelser om kroppar idag, särskilt kvinnokroppar, handlar om kamp. Kamp mot sjukdom. Kamp mot fetma. Kamp mot ätstörningar. Kamp mot idealbilder och komplex. Kamp för att acceptera. Kamp för att freda. Det är viktiga berättelser, som jag på intet sätt vill sudda ut, tvärt om vill lyfta fram ibland. Men jag vill också visa att det finns andra berättelser. Berättelser om kroppsglädje. Om kroppsglädje som kommer inifrån dig själv och inte genom andras godkännande. Om sprudlande, försiktig, godmodig, smygande glädje över sin egen kropp. För att vi ska kunna känna, också, att våra kroppar, enligt oss och inga andra, är fina i sin föränderlighet.
Jag skulle oerhört gärna höra era berättelser om kroppsglädje! Gillar du dina tånaglar eller kanske din starka rygg? Är dina bröstvårtor osannolikt vackra eller ler du alltid lite i smyg när du ser det där ärret? Var inte blyg nu! Jag ser ju att ni läser (att ungefär 400 av er läser varje dag till och med, galet!), så skriv något litet också.
Kroppspepp!
/Zäta
Fint inlägg!
Jag har fått en kropp som jag kan börja älska, äntligen! Så hade det inte alltid varit, jag har haft mina kroppsnojor och ätstörningar (som började nån gång efter att ha plockat upp min första veckorevyn), men nu börjar jag äntligen se den fina i min kropp! Inte för att den är finare eller bättre än någon annans, men för att jag trivs med den! Den är stark och fin och den är min! Nu vill jag ta hand om den, ge den den näring den behöver och röra den som den vill kunna röra sig, njuta av den! Hoppas alla, alla får känna så tillslut! Tack för bra blogg!
Jag skulle tro att jag har ungefär samma kroppstyp som du, fast jag är 26 och har ännu inte kunnat byta jeansstorlek. Trots omgivningens (främst främlingars) undersökande blickar och "välmenande" ord ("Äter du verkligen tillräckligt?". Ja, det gör jag. "Är du inte förfärligt smal?" Jo, och du är förfärligt tjock) så gillar jag min kropp! Speciellt ryggen, benen och rumpan är fina.
Jag älskar mina läppar, de har den perfekta formen enligt mig. Mina ögonbryn och kindben tycker jag också är vackra. Mina blå ögon. Mitt tjocka, melerade hår. Mina bröst, fast tyvärr är det ena större än det andra! Mina skuldror och överarmar, när jag lyckas bekämpa de där extrakilona som alltid vill lägga sig. Annars inga speciella detaljer men jag måste säga att jag är nöjd med min kropp som helhet. Utom som sagt att jag ganska lätt lägger på mig lite för mycket.. kul det här, hoppas fler kommenterar!
Min kropp är bra på att njuta och jag tycker mycket om den. Jag gillar mina överarmsmuskler (som jag har trots att jag inte tränar nåt alls) och jag gillar mitt huvud som kommer fram när jag rakar bort håret. Jag är rund och mjuk och skulle vilja väga lite mindre för att orka mer. Men det är inte så lätt för jag tycker ju om min kropp. Men ibland blir min föreställning om vad andra kan tycka lite besvärande. I min ensamhet, utan andras blickar är min kropp fantastisk.
Jag ser nog ungefär ut som du kroppsmässigt och har därför heller aldrig nojat så mycket över att väga för mycket o.dyl. Däremot har jag fått höra "anorektiker-kommentarer", men jag har valt att inte bry mig nämnvärt. Jag är hursomhelst rätt nöjd med min kropp i det stora hela och ska jag välja någon speciell kroppsdel skulle det nog bli mina bröst. De är närmast obefintliga och dessutom olika stora, men jag är grymt nöjd med dem ändå! Efter både graviditet och amning gillar jag dem ännu mer faktiskt.
Fantastisk blogg förresten!
superfin blogg! :D
händer ikväll? (:
KRAM!
Jag har aldrig haft komplex för min kropp förutom för de där bröstena... Jag var först i klassen med att utvecklas och tyckte det var urjobbigt att vara den första att använda bh. Men nu, ca tio år efter, har jag börjat älska mina bröst. Speciellt veckan före mensen, då sväller de upp! :) (de är också annars ganska stora.) Annars gillar jag min kropp mycket. Har dock försökt sluta röka nu, för jag vill ha en starkare kropp och klara av att springa bättre.
En gång räddade jag en väldigt rädd katt som klamrade sig fast för glatta livet i mig och satte klorna ungefär fem cm under mitt högra nyckelben, det blev ett ganska tjusigt ärr av det. Horisontellt... först lite brett sen smalnar det av. Det gillar jag.
Och så gillar jag mina fina tatueringar jag har spridda över min kropp och mina mjuka, fina bröst som känns så väldigt proportioneliga och klädsamma. Och så har jag väldigt överrörliga fötter som jag gärna skräms med.
Jag gillar verkligen min kropp. Min favoritdel måste nog vara mina läppar. Jag gillar mina händer också, har svårt att förklara varför, men det har inget att göra med hur de ser ut i alla fall. På senare tid har jag dessutom varit väldigt stolt över min kroppsbehåring. Låter jättemärkligt antar jag, men sedan ett år tillbaka har jag låtit bli att raka mig någonstans och det är först nu jag faktiskt har börjat tycka om håret. Jag tycker fortfarande att det är lite svårt att visa upp till exempel håret under armhålorna för de jag inte känner så bra, man får så konstiga blickar, men lite framsteg gör jag åtminstone!
Jag är väldigt nöjd med min kropp, den är väldigt fin och (oftast) precis som jag vill ha den. Dock har jag inte tränat på ett tag nu, så det börjar bli lite hull på sidorna och mindre ork, men jag är nöjd ändå för jag är så mjuk att klämma på ^^ Borde nog börja träna igen i vilket fall, jag saknar mina muskler...
Hela min blogg, eller i alla fall stora delar av den, handlar om kroppsglädje! Glädjen över att ha en kvinnokropp, att känna sig rätt i sig själv, att titta ner på sina mjuka kvinnolår i bastun, eller känna sin vagina utifrån och in...! Detta är sanning, detta är glädje! Det här är livets skönhet manifesterat som jag känner den inifrån och ut. Utifrån och in. Inifrån och ut!
Jag är helt perfekt! Verkligen helt fantastisk. Bästa lilla tjejen, med massor skavanker och sånt men sjukt fin. När jag kollar mig i spegeln känner jag mig tuff och stolt. Här kommer världens coolaste brud!
(Det här är min upplevelse av mig själv och min kropp, men sen kanske andra tycker jag är för smal/för finnig/ för kaxig osv. Och det är ju tråkigt, för det smittar lite. )
Helt ärligt tycker jag om mitt ansikte väldigt mycket.
Jag har mörka ögonfransar och mörka, tjocka ögonbryn. Ganska stora läppar och en annorlunda men väldigt fin näsa. Jag kan faktiskt säga att jag tycker jag själv på sätt och vis är vacker.
Mina händer är små men fina med långa, användbara pianofingrar.
Och hur vanligt är det bland 14-åriga tjejer egentligen, att se det positiva i sig själv? Antar att jag är lyckligt lottad som kan uppskatta mig själv.
Måste nu ta tillfället i akt och berömma mig själv för mina naglar. Väldigt välskapta! Dessutom gillar jag resten av min kropp, för det mesta. Även om det är lättare sagt än gjort så får man helt enkelt vara nöjd med den man är, finns inte mycket man kan göra åt.
jag gillade mitt tåhår..det är inte lika ståtligt längre, har typ nötts av... förut vare kanske 1,7 mm!!!
känner mig som Emma Stångberg!!! känner mig också asball när jag står framför spegeln!! :D YEY!!
Jag gillar hela mig, oftast iaf. Vissa dåliga dagar gillar jag bara mina bröst, dom är sjukligt snygga!
Och nu när vi ändå pratar kroppar, här i dk finns ett projekt som heter "Kvinde kend din krop" där massvis med tjejer har bidragit med icke-pornografiska bilder på sitt kön. I "rätt" vinkel och allt. Det går att läsa mer här http://www.kvindekenddinkrop.dk/
Under rubriken "Kussomaten" kan man klicka på länken "BILLEDERNE" för att komma vidare till bilderna.
Vet inte om det finns liknande initiativ i Sverige men jag gillar det! Sjukt bra!
jag är kanske inte sådär jätte vacker enligt dom flesta. men jag har alltid själv varit av den åsikten att jag är vacker. alltid när jag ser mig själv i spegeln så tänker jag "ganska jävla bra, hehe". Så har jag tänkt hela mitt liv. ibland kan jag störa mig på nån kroppsdel men bara en stund. min pojkvän har vant sig vid kommentarer som "titta, visst är mina ben ganska snygga?" :)
Jag älskar min rumpa! Den är rund, skitsnygg och dessutom stark. Jag kan stå naken framför spegeln och beundra min rumpa. Den är så fin. Mina läppar går inte heller av för hackor, fin form och perfekt fylliga. Händer och fötter kan jag också känna mycket glädje över. De är små och ser inte mycket ut för världen men de är så användbara och snälla trots att de ofta är orättvist hårt behandlade.
Jag har alltid varit en tunnis jag också. För ett par år sen så tänkte jag att nä nu f-n får det vara nog med att vara såhär tunn, nu ska jag bli stor och stark. Så jag började styrketräna som f-n och "bulka" (=äta mycket mer kalorier än man gör av med - en riktig utmaning när man tränar hårt!). Till slut gick jag upp fyra kilo och fick mycket bredare axlar och tjockare armar. Jag fick slänga mina gamla kläder till Myrorna och köpa massa nytt. Det var jättehärligt. Jag älskar att ha breda axlar och älskar att kunna lyfta tungt på gymmet (=lyfter 27 kg skivstång på raka armar över huvudet) och känna mej stor och stark.
Jag pendlar lite i min inställning till hela den här historien. En del av mej tycker att jag borde ha varit nöjd med min kropp som den var, inte känt behov av att förändra den. Fast nu gjorde jag det, och väldigt nöjd blev jag. Jag brukar stå och beundra mina armar i badrums-spegeln, haha.
Jag blir så glad av att se mina rynkor kring ögonen, och särskilt hur de fördjupas när jag ler.
Igår när jag såg mig i spegeln kändes det som om jag blivit aningen smalare. Drog av mig tröjan för att se efter, och jag tror sannerligen revbenen blivit lite tydligare. Blev glad.
Är väldigt nöjd med mina tänder, de funkar bra, ser fina ut och ställer nästan aldrig till med problem för mig :)
Jag är i andra änden; jag är tjock och har varit det lääänge. Har spenderat många år med att hata mig själv, tills för något år sedan då jag insåg att det inte var mig det var fel på, utan det snäva idealet som inte vill acceptera alla kroppar. Jag älskar min rumpa, den är stor, snygg och mjuk (dämpar fallet bra när jag halkar på isen om vintern). Jag tycker det är så hemskt att folk tror att de har rätten att kommentera på andras kroppar, vare sig de är smala eller tjocka. Ens kropp är ens ensak, det är inte öppet för kommentarer bara för att man är tjock/smal. Om jag fick önska något skulle det vara att alla skulle få känna sig bekväma i sin egen kropp.
Jag gillar hela min kropp, för allt passar så fint tillsammans. Dessutom är den orsaken till att jag kan ha träning som mitt främsta intresse. Mest av allt gillar jag nog min midja, den är väldigt fin. All kärlek!
Jag har varit smal hela mitt liv, ända tills jag började hetsäta för cirka åtta år sedan (då gick jag upp väldigt mycket under ett år, sedan gick jag ner det igen) samt senare äta medicin mot psykos. Då gick jag upp massor i vikt. Nu är jag på väg tillbaka mot den smala kropp jag hade för 2 år sedan, innan medicinen (har slutat med den nu), och jag vet att jag då återigen kommer att få mycket skit för att jag är så smal. Folk verkar ibland nästan ha nåt sorts smalförakt. Men jag skiter ärligt talat i vad de kan tänkas säga om min kropp. Jag har den kropp jag har & huvudsaken är att jag trivs & mår bra. Och jag önskar att jag kunnat känna så här innan jag började hetsäta för att passa in i den norm jag upplever att många s.k. "vanliga" människor har, d.v.s. att man verkligen inte får vara vare sig för smal eller för tjock utan man ska vara så himla lagom, annars är man fel & ful. Jag önskar att jag vetat det då, för då hade jag aldrig behövt utveckla de ätstörningar jag dock numera är frisk från. Men gjort är gjort & det där tillhör mitt förflutna. Nu tänker jag lyssna på min kropp & mina egna önskningar istället för andras dömanden!
Så, jag är inte riktigt nöjd med min kropps utseende allt som allt eftersom det är främmande för mig, MEN: jag älskar min snyggt formade & mjuka rumpa, mina stora bröst & mina långa ben. Och jag älskar mitt ansikte, hela ansiktet. Sjukt nöjd med allt där.
Först tyckte jag det här inlägget var jättebra och jättesant, sen tänkte jag på mig själv lite. Och så insåg jag att för mig känns det nog helt fel. När jag känner att jag inte ser mig själv på samma sätt som jag ser på kort att jag rent objektivt ser ut, känner jag att jag bara vill ändra mig till den gamla jag som jag faktiskt var rätt nöjd med. Att jag nu tvingar min pojkvän att radera bilder på mig i bikini för att det är för smärtsamt att se, tycker inte jag innebär att jag måste lära mig älska mig själv för den jag är, utan snarare att jag låtit mig själv förfalla och det är inte okej. Den jag är väger inte 6,7 kg mer än när hon flyttade hemifrån och den jag är går inte runt och oroar sig för huruvida hennes kille(som själv är super-fit) kommer fortsätta vilja ligga med henne.
Jag säger inte att man ska må dåligt för sina ojämna bröst eller osmakliga ärr, de har man ju trots allt alltid haft(eller länge haft), men om man varit smal men låtit sig förfalla, eller tvärtom varit kurvig och förmagrats mot ens vilja, tycker jag man ska göra något åt det. Det gäller också om man går omkring och tycker att man alltid varit för smal, eller för tjock - gör som dvärghundspossen, ändra på det där man alltid stört sig på och bli den du vill vara istället. Jag tror att det handlar lite om det. Att antingen acceptera sin kropp och sin situation, eller så får man ändra den. Jag väljer liksom dvärghundspossen att ändra min. Annars är jag ju inte mig själv...
Jag har aldrig varit direkt missnöjd, men jag har börjat uppskatta min kropp mer sen jag började träna! Både att den kan göra en massa saker (trampa en cykel framåt, springa uppför en trappa, sånt!) och att den är fin.
Har alltid varit ganska smal och späd så det är roligt att se lite muskler under huden, som biceps när jag borstar håret..
Känner mig nog som snyggast när jag är på gymmet faktiskt!
Jag älskar de bristningar som min dotter rispade i min hud när hon var i min mage, det gör hon också förresten. Hon drar fingrarna längs strimmorna och låtsas att hon ritar igen.
Jag älskar också att bröstvårtorna blivit härligt rosa igen och inte förblev chokladbruna som under amningen. Även om de sitter 15 cm längre ner och det tog mig ett långt tag att gilla mina nya helt okänsliga bröst kan jag nu verkligen uppskatta blickarna de fångar av både kvinnor och män när jag har urringat på. Ibland vill man faktiskt bli uppskattad för något så trivialt som en kroppsdel och slippa bara vara den smarta hela tiden :D
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.
