Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Om skillnaden på våld och romantik

Ja Twilight-serien är verkligen en påse skit. Men jag, som fanatisk och galen nörd blir nyfiken på vad det är som är ofantastiskt med Potter-böckerna? För mig har de böckerna bara varit stärkande och positiva, jag skulle vilja säga att jag är den personen jag är idag tack vare de böckerna, de hjälpte mig att inse vilken sorts person jag ville vara och gav mig mod att vara en personen.

Jag håller verkligen med dig. Men jag har en fråga: Hur ställer man upp på våldtäkt, och när gör Bella det i twilight? Har nämligen läst alla böckerna, men kommer inte ihåg något sånt...

Nu känner jag mig som en fangirl som kommer till twilights undsättning men för att vara helt ärlig så tycker jag inte att det är så pass jävligt. Började läsa böckerna för ett par år sen och fastnade direkt som den kärlekssjuka lilla människa jag var vid det tillfället. Och den boken hjälpte mig upp för att Stephanie Meyer enligt mig har skapat en stark huvudkaraktär i Bella. Jag till skillnad från många andra tycker att den inte är så skev när det gäller just hur Bella är som person, jag tycker hon står upp för sig själv, accepterar den hon är och att hon är stark. Sen att det är andra stora brister i böckerna kan jag definitivt hålla med om, Edwards stalkande och hur ägande karln är? Yuk. Men oavsett, bokserien är inte så hemsk som många säger att den är ändå enligt mig.



Harry Potter går däremot inte ens att jämföra och det irriterar mig att folk gör det, Harry Potter är i princip det bästa du kan ge någon att läsa. Nuff said.

Oj...jag vet inte om jag törs kommentera nu...men jag är faktiskt både feminist och Twilight-frälst. En kombination det ofta känns som om jag är rätt ensam om. :-P



Självklart kan jag se historiens avigsidor; den kassa svenska översättningen, tjejen som hela tiden behöver beskyddas och räddas av de stora starka killarna, heteronormativiteten och oskuldsfixeringen, det normaliserade våldet och kontrollbehovet...ja, när man tänker på det är det en rätt vidrig historia.



Och ändå älskar jag den. Jag ÄLSKAR den. Har precis varit och sett "Breaking Dawn part 1" för tredje gången. :-P Jag kan inte förklara det riktigt, men hela historien gör mig så löjligt lycklig. Den talar till någonting djupt inom mig, bortom medvetenheten om de negativa aspekterna.



Men för att kommentera det du skrev... Bella blir inte apatisk i ett år, utan i tre månader - och Edward blir också rätt illa däran, han har samma skjorta i typ ett halvårs tid och han överger sin familj och till slut tänker han ta livet av sig...medan Bella faktiskt reser sig och åtminstone försöker börja leva igen. Och våldtäkt? Nej, det vill jag inte påstå att det är...och att hon får blåmärken är väl inte så konstigt med tanke på hur jäkla stark Edward är...och hon tar inte på sig skulden, det är han som gör det.



Hm...nu känner jag att den här kommentaren börjar bli lite väl lång. Så jag tackar för mig och säger god natt.

Illa skrivna Harlekinromaner för barn och ungdom i all ära, men det här är verkligen vedervärdigt.



Dessvärre är det väl en naturlig fortsättning för den som har växt upp med Disneys Skönheten och odjuret.

Jag älskar också Harry Potter-böckerna! Tänkte mest på att det är synd att det alltid är killar som får vara huvudkaraktärer i fantasyböckerna, alltså på fenomenet som helhet. Inget ont mot Harry dock, han och gänget är awesome!

ÄNTLIGEN! Någon som håller med mig om att Bella är världens mest personlighetslösa karaktär!



Men det här med Harry Potter, mina högt svurna favoritböcker. Jag fick verkligen tänka länge innan jag kunde komma på vad du skulle kunna tänkas mena... Det jag kan komma på är att alla som är av stor betydelse för hur berättelsen utvecklas är män. Harry, Dubmledore, Sirius, Voldemort osv osv. Men vi har ju Hermione, hon har visserligen duktiga-flickan stämpel... men jag tycker att det är power att hon är "duktig" och tuff på samma gång. Och hon tillför väldigt mycket till berättelsen. Sedan att det endast finns heterosexualitet i boken (förutom Dumbledore, men att han är gay nämns ju inte i själva boken...). Och jag kan även tycka att alla har väldigt könsuppdelade personligheter. Bråkstakarna och charmpluttarna Fred och George, störtkära Lavender Brown och den övermänskligt vacka Fleur. Men det finns även undantag. Ginny som inte direkt faller inom facket "tjejig" och Neville som till en början är ganska feg och mesig.



Något som jag dock reagerade på för länge sedan var James och Sirius generationen. Deras gäng är precis som Fred och George charmiga bråkstakar som kommer undan med "boys will be boys" uttrycket. Medan Lily är den duktiga som bryr sig om andras känslor. Duktiga-flickan syndromet.



Det vore väldigt intressant om du utvecklade vad DU egentligen menade :)! Som dedikerad Harry Potter fanatiker skulle det vara väldigt intressant att få din syn på det hela.

Vill även tillägga att Harry är ett undantag av könsuppdelade personligheter, då han har väldigt nära till sina känslor. Vilket är awesome

Fast Lily är ju den modigaste av henne och James. Hon gör ett medvetet val att dö för sitt barn, inte som James som mer "rusade in i det på instinkt" (enligt Rowling). Hon faller inte för grupptryck utan vågar säga ifrån när hon tycker folk behandlas dåligt, som i Snapes Worst Memory då alla andra verkar skratta åt hur de behandlar Snape. Jag tycker inte heller riktigt att James och Sirius ursäktas, eftersom Rowling låter Harry reagera så starkt negativt när han får veta hur de var när de var yngre. Jag tycker det markeras att deras beteende är förkastligt.



Jag tycker det finns ett ton starka kvinnokaraktärer i böckerna! Hermione, Fleur, Lily, Molly Weasley, Narcissa, Bellatrix, Ginny (min favorit!), McGonagall...



Men jag kan hålla med om att det är tråkigt att det nästan alltid är manliga huvudkaraktär i fantasy, och att många av de mer betydande karaktärerna i böckerna är just män.



Jag har faktiskt lite problem med att granska böckerna ur ett genusperspektiv, mest eftersom de ligger så nära. Men jag planerar faktiskt att köra igång med en genusläsning av böckerna i december!



//nööörd

Hanna: Som du säger, jag tycker också det är väldigt svårt att granska HP, eftersom att böckerna ligger en så varmt om hjärtat. Efter att jag skrivit kommentaren kom jag själv på en del av de sakerna som du nämnde.



Du har helt rätt vad gäller Harrys reaktion på James och Sirius, men jag tycker ändå att det känns lite som att boys will be boys-grejen finns där. Dock subtilt och jag kan inte säga exakt varför jag tycker det känns så. Men kanske för att jag vet att om James o CO hade varit tjejer, hade Rowling aldrig låtit dem bete sig så. Sen är det självklart inte något jag lägger enbart på Rowling. Det är ett verkligt problem att killar kommer undan mer än vad tjejer gör så att Rowling låter det vara så även i sina böcker är kanske inte så konstigt. Med det sagt, tycker jag också det är bra att hon låter Harry ta så tydligt avstånd från vad de gjort. Vad jag menade med Lily var inte att hon inte var stark! Absolut inte, jag tycker hon är både modig och stark som går emot dem, men det är hon som bryr sig om och känner och tar hand om. Inte James eller någon av de andra som är män.



Även jag kom och tänka på några starka och betydande kvinnoroller utöver de du nämnt, som Luna och Tonks.



Vore verkligen intressant att läsa Harry Potter ur ett genusperspektiv! Så fort jag får det lite lugnare i skolan är det något jag med tänker göra ^^

Misshandlar han henne? Trodde han bara råkade knocka henne pga att hans kuk var så stor och skön.

Det mesta du säger stämmer väldigt bra, om man väljer att tolka det på det sättet. Jag tror så gott som alla, även i ung ålder kan älska denna film utan att på något sätt känna att man vill bli våldtagen eller tycka det är hett med våldsamma män. Jag tror inte att något av det du skrivit var vad Meyer ville framhäva genom att skriva dessa böcker, jag tror hon var ute efter att skriva en episk kärlekshistoria som övervinner alla hinder.

Jag har inte läst Twilight, men det lustiga är att din kritik mot hur "kärlek" skildras i de böckerna och vad en tjejs roll ska vara, är en lite mer extrem version av den uppfattningen jag fick om heterosexuell kärlek när jag var sådär 11, 12 år och tjejerna i klassen började intressera sig för sånt. Att a)en kvinnas liv går ut på att skaffa sig en man, och B)mannen är alltid den starkare som hon ser upp till och detta ska vara romantiskt. Därför reagerade jag väldigt starkt negativt mot romantik. Någonstans måste jag ju ha fått den idén ifrån och jag tror den kommer från kulturutbudet i allmänhet. Harry Potter hade inte kommit ut än då jag växte upp och fantasy ansågs vara en genre för killar. Tjejböcker handlade om kärlek och relationer (tvilingarna t.ex. om någon minns dem).



Det finns en feministisk fantasy som heter "Sagan om Paksenarrion", där huvudpersonen har en "manlig" roll på så vis att hon är hjälten och hon blir faktiskt aldrig kär. Den lider av lite samma problem som mycket fantasy (dvs. blir långdargen emellanåt) men författaren har läst på en del om medeltida krigföring och slutet är lite udda.

Hur kan man tolka Twilight som en hylning till våldsam kärlek? Förstår inte alls...

PÅ vilket sätt är Edward våldsam mot Bella?

Hon blir ju varken slagen, knuffad, örfilad eller behandlat på nägot liknande sätt. Han gör absolut ingenting mot hennes vilja

På tal om fantasy, huvudroller och genus så måste jag bara inflika att min favoritbokserie när jag var yngre (och ja nu med, fast på engelska) har en kvinna som huvudperson, en mycket stark sådan som är väldigt mån att gå sin egen väg och skapa sin egen framtid utan att ta hänsyn till normer.



http://en.wikipedia.org/wiki/The_Song_of_the_Lioness

Jag har läst fler böcker av henne där huvudrollen är en kvinna och många kvinnor är drivade och har stor roll för historen.



Nu är inte de här böckerna sådär jättevälkända i Sverige, men det finns bra undantag från de "stereotypiska" fantasyböckerna ;)

Även om det på många sett märks att Sagan om Ringen är skriven under mitten av 1900-talet så måste jag ändå säga att Eowyn är en fantastiskt skriven karaktär sett ur ett feministiskt perspektiv.

Hon bryter sig ur alla fördomar (och sin depression) för att sen vara en av de avgörande karaktärerna för att nå det slutgiltiga målet. Tolkien är dock för mig en mästare när det gäller att smyga in humanistiska dilemman.

Annars så gillar jag "Father son" intrigen mellan Faramir och Denethor. Och hur mycket de två bröderna gillar varandra.

Såklart är det böckerna jag syftar på.