Traditionellt har pressen i Sverige haft en strak partianknytning. Från 1800-talet och framåt var nästan alla lokaltidningar socialdemokratiska, liberala, konservativa eller tillhörande bondeförbundet. Detta syntes både demografiskt i vilka som läste tidningarna, samt i ägarstrukturer och innehåll. Det kan kritiseras utifrån ett frihetligt perspektiv att pressen är knuten till den politiska sfären – blir den inte jävig om politiken ska granskas – men så länge det finns en bredd i utbudet blir den invändningen ganska tandlös. Sedan efterkrigstiden, alltså från mitten av 1900-talet och framåt, har det dock skett en ganska dramatisk utveckling inom svensk press.

Konkurrensen har hårdnat och samgåenden, uppköp och koncernbildningar blir allt vanligare. Idag har nästan inga orter kvar två lokaltidningar, något som förr var legio: Där den ena var röd och den andra var blå. Men att tala om utvecklingen i sådana här svepande termer döljer vad som verkligen pågår.  Det är andratidningarna på orterna som blir uppköpta eller nedlagda, och andratidningen är nästan alltid socialdemokratisk. Detta har i sin tur sin grund i att de liberala och konservativa tidningarna baserar sig i gamla företag som ofta var privatägda, men som anslöt sig till en politisk högerideologi, medan de socialdemokratiska var tätare knutna till sitt parti och ofta startades just som en ”partitidning”. De röda tidningarna hade alltså inte fördelen av en redan etablerad marknad, anpassad för annonsörer och lokala förhållanden, samt en privat vinstdriven ledning, och blev därmed mindre och lättare att konkurrera ut.

Idag är alla de stora tidningarna utom Aftonbladet liberala eller konservativa: SvD, DN, Expressen, GP,  Sydsvenskan, UNT. Aftonbladet är mer socialdemokratiskt, men vad många kanske inte vet är att den redan i slutet av 90-talet köptes upp av den norska konservativa mediekoncernen Schiebsted. Det stod visserligen inskrivet i kontraktet att ledaren skulle fortsätta vara röd, men vad säger det om värdet av svensk opinionsbildning när ett utländskt företag som står för helt andra värden så lättvindigt kan köpa en svensk tidning?

Vad har då detta med feminism att göra? Feminismen är väl rosa, varken röd eller blå? Nja. Feminismen är visserligen sin egen politiska ideologi, med egna grundvärderingar och egna agendor, men den existerar inte i något historiskt eller kulturellt vacuum.  De tidiga feministerna(?) som Mill(?) och Wollstonecraft kan lätt placeras in i en liberal tradition, medan det idag finns en klart uttalad aversion gentemot feminismen i många liberala läger. Jag brukar hävda att Mill skulle vara ganska nöjd med samhället idag ur ett feministiskt perspektiv. Han ville att alla skulle få samma lagliga och arbetsmarknadsmässiga möjligheter genom att ta bort regleringar. Han menade att vi inte behöver reglera kvinnors plats i offentligheten, eftersom den kommer att reglera sig själv: Om kvinnor inte passar för att vara brandmän så kommer de heller inte bli brandmän, och sedan behöver vi inte bry oss mer i den saken. Det är också ungefär var vi står idag i Sverige. Vi har få lagliga hinder eller regleringar för jämställdhet, men vi har en mycket ojämlik offentlighet. De flesta feminister idag skulle inte ”nöja” sig med Mills vision, de skulle hävda att det finns andra hinder än de i lagboken och att de är minst lika orättvisa. En person med Mills världssyn skulle helt enkelt inte definieras som feminist idag, utan rätt och slätt liberal.

Så har feminismen blivit mer vänstervriden på senare år? Det ligger i feminismens natur att ifrågasätta makten och sträva framåt, och den blir alltså gärna närmre knuten till den för tillfället förhärskande förändringsvilliga, eller med ett värdeladdat ord, progressiva, politiska rörelsen. På 1700-talet var det liberalism. Idag är det socialism.  Det är alltså snarare så att när tiderna förändras, förändras också feminismen.

Feminismen som undertoner i de röda partiernas agendor är en viktig del att räkna med. Kritiken av RUT från rött håll handlar om intersektioner av klass, etnicitet och genus och är i grunden en ganska feministisk analys, även om de kanske ibland underbetonar hur detta skatteavdrag förstärker könsmaktsordningen. Dessa åsikter får förstås en mindre framträdande roll om media styrs av liberala och konservativa intressen.

Men feminismen är också närvarande som en egen faktor, och den behöver ett debattklimat där den inte förlöjligas utan få tala till punkt. När borgerliga och kommersiella medier styr ges feminismen gärna en sensationalistisk vinkling (de bränner pengar!) istället för att få ta plats som en djup samhällsanalys. Det är lätt att inse om vi tittar på politiken. Göran Persson kallade sig feminist, och hur tandlös det epitet än må ha varit så är det i alla fall en stor kontrast till vår jämställdhetsminister (som ju är utbildningsminister också numera) som anser att ”det räcker att vara liberal, jag behöver inte vara feminist”. Feminismen i ett borgerligt medielandskap blir lätt åsidosatt, och de minoritetsfrågor och den maktkritik som feminismen står för ges ingen plats i den kommersialiserade median som främjas av borgerlig politik.

Svaret är alltså ja. Högervridningen spelar roll för feminismen. Den minskar feminismens utrymme och dess möjlighet att tas på allvar. Den gör det svårare att skapa förankring hos en bred massa. Men den gör oss också mer uppfinningsrika. Hade en feministisk nättiding startats om våra perspektiv fått plats i mainstream-media? Hade den feministiska bloggsfär som blomstrar idag sett ut på samma sätt? Att leva i marginalerna är knappast önskvärt eller trevligt, men det gör oss skarpare, bättre och mer slagkraftiga när vi väl får ordet.

/Zäta