Tankar om religiositet och egen fundamentalism
Jag läste någonstans att för (många) svenskar spelar religionen en förhållandevis liten/ingen roll alls i och med att staten och politiken (undantaget SD nu då) har ganska rimliga åsikter. Även om man är röd eller grön eller blå så är man för mänskliga rättigheter (om man ska dra det till sin spets för att göra min förklaring vettig) men i land där politiken är åt så mycket helsicke så hälften vore nog behövs religion på ett annat vis. Tänkvärt.
Jag skulle i och för sig inte ha några som helst moraliska problem med att ansluta mig till dagens Svenska kyrkan om det inte vore för att jag är ateist av födsel och ohejdad vana och kanske rentav bättre anledning än så. Jag kan bli lite ledesen i ögat över mononormativiteten, men, ja ... det skiljer inte kyrkan från särskilt många andra sammanhang. Det är klart att en flera hundra år gammal kyrka som organisation har ett ganska tungt bagage med väldigt negativa handlingar, men när en så stor kyrka tar beslut på att man skall viga homosexuella, har lesbiska biskopar et cetera et cetera så är den i mina ögon på många sätt en bra kraft i världen.
//JJ
Jag läste förresten en liten sidokurs om religion för ett litet tag sedan, och fick anledning att sitta och tänka på det här med organiserad religion och HBTQ-frågor och mailade lite om ämnet med en vän till mig som är präst. Om jag tar mig friheten att citera lite ur vad han skrev, för att det kanske är intressant som perspektiv oavsett om man håller med eller inte:
"Nu är det ju inte så lätt. Dels för att jag själv blir väldigt provocerad, och personligt illa till mods, av kristen färgad homofobi. Dels för att kristendomen många gånger inte bara är en arena där homofobi existerar, utan också används som homofobins verktyg. Och dels för att jag ofta möter inställningen, från uttalat kristna, liksom från sekulariserade, och från såväl pro-hbt som con-hbt kretsar, att de som bejakar "sexuella minoriteter" (vilket givetvis också är ett begrepp som är värt att ifrågasätta) är "något mindre kristna" än de som inte gör det. Man förefaller tycka att det krävs visst avkall från kristna grundprinciper och sanningsanspråk till förmån för pro-hbt:ism (vackert ord, right?). För mig är det inte, och har aldrig någonsin varit, så. Tvärtom kan jag finna stöd just i hbt-ism (liksom feminism och queer) i kristendomen som sådan. För mig har inte kristendomen varit ett hinder i min kamp mot den homofobi som förefaller vara varje människas lott i vår kultur, tvärt om har min tro varit en väg ATT både se och bryta ner min egen, min omgivnings, och min kulturs hbthat (liksom dess rasism, sexism, etc)
Annorlunda uttryckt: Det är min djupaste övertygelse att ju djupare Kyrkan, de kristna, och människor över lag, låter sig influeras av de perspektiv som är Jesus, desto svårare skulle homohatet få att bita sig fast i oss."
//JJ
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag antar att det får bli såhär:
När jag var liten bodde det en man på andra sidan skogen. Han blev så småningom min konfapräst. Jag gick på undervisningen varje gång, gick i kyrkan, bad och läste Bibeln. När det inte var långt kvar till dop och konfirmation (jag döptes inte vid födseln) insåg jag att kristendomen var helt omöjlig för mig att följa. Som jag såg det när jag var fjorton innebar kristendomen att hela tiden, oavsett om man är vaken eller sover, vakta sina tankar för att inte hamna i helvetet - inte någon abstrakt plats, utan ett högst konkret helvete. "Alla har ju bränt sig på spisen någon gång; helvetet måste ju vara som det fast över hela kroppen i evigheters evighet," tänkte jag. Tänk Jerusalem, om du har sett eller läst den. Om jag skulle återvända till kristendomen idag skulle jag förr eller senare hamna i samma tankesätt. Moa kan intyga att jag ett tag på gymnasiet hade ett stormigt förhållande till islam. Under långa perioder har jag varit ateist. Nu är jag religiös igen. 2010 träffade jag en munk från det Internationella Sällskapet för Krishnamedvetande (ja, det är Hare Krishna-rörelsen. Läs klart plz). Jag blev nyfiken eftersom jag alltid bara hört att det rör sig om en farlig sekt, så jag tog en bok och hans mailadress. Vi började korrespondera. Sedan dess har det varit en on/off-grej, och nu är jag tillbaka på "on", då jag nu bor i en stad med ett tempel och kan ställa frågor och umgås med hängivna dagligen om jag vill.
Det som får mig att återvända till Krishnamedvetande fastän jag dömt ut det många gånger är en överväldigande känsla av att det här kan vara det som verkligen är sant. Jag känner att jag går i en större värld nu, och mycket av det som står i de vediska skrifterna (t.ex. Bhagavad-Gita och Srimad Bhagavatam) stämmer i allt högre grad in på mig och mina upplevelser. Det sägs att när vi börjar få smak för Gud tappar vi smak och intresse för materiella njutningar - för min del innebär det att jag inte haft en tillfredsställande fylla på väldigt länge. Tidigare blev jag alltid glad, men de senaste gångerna får jag bara sämre balans. Det är inte kul längre.
Många skulle nog tala om "masshypnotism" eller "hjärntvätt", men ingen annan religion har varit så tolerant inför mitt tempo som Krishnamunkarna har. "Det viktiga är att du känner att det är bra för dig", "Ta din tid, du behöver inte oroa dig". Aldrig "Omvänd dig nu, annars blir det ett evigt straff."
Jag förstår inte allt, allt klickar inte. Men jag har alltid någon som kan förklara nära till hands - och jag blir allt mer övertygad om Krishnamedvetandets empiri. Även en övertygad ateist som prövar kommer efter ett tag att få smak för Gud, eller Krishna, och börja vilja veta mer. Det kan handla om att sjunga Hare Krishna-mantrat, eller att läsa Bhagavad Gita. Oavsett vad jag läser eller hör känns det värt att fortsätta att försöka, och att försöka lära sig mer (det finns fortfarande massor av litteratur jag inte tagit mig igenom).
tl;dr: "Bulta, och dörren ska öppnas."
Jag kan ju börja med att påpeka att hela texten är full med guilt-by-associations. I hela mitt kristna liv (sedan tonåren) har jag varit kritisk mot kyrkans historia. Jag har en vän som skrivit texter efter texter om kyrkans relation till sin auktoritära historia. Jag har diskuterat frågan med Martin Lind, som skrivit om kyrkans problematiska relation till nazismen. Att behandla kyrkan som en homogen massa som inte förändrats över tiden är förfärligt.
Men vad som är ännu värre är att du inte bara behandlar kyrkan (vilken den nu är, katolska kyrkan? svenska statskyrkan?) utan att du behandlar kristna överhuvudtaget som en homogen grupp. Ja, du klumpar till och med ihop religiösa vad jag förstår. Världens kyrkor är extremt olika, och det är väldigt få saker de har gemensamt. Än mindre alla de kristna rörelser. Lägg till andra religiösa rörelser, och du får en grupp som inte har ett enda dugg gemensamt. Det finns ju till och med religiösa rörelser som inte tillber någon gud. Jag skulle tro att de buddhistiska rörelserna är de största i den kategorin.
I den kristna rörelse jag är del av (Kristna Studentrörelsen i Sverige) har vi sedan 1985 uttalat varit för en könsneutral äktenskapslagstiftning. 1977 släppte vi en politisk antologi om vikten av feministisk teologi och att hälften av prästerna var kvinnor. Vi har länge jobbat med queerteori, vegetarianism, internationella solidaritetsfrågor (främst inriktat på arbete för ett fritt Västsahara och ett fritt Palestina de senaste åren), öppna gränser och rättigheter för papperslösa och social rättvisa. Bland annat. Vi är knappast en del av den högerevangelikanska rörelse som många ateister förknippar med kristendomen.
Vi har också jobbat mycket mer religionsdialog. Framför allt har vi arbetat med muslimer och judar, men även med buddhister (och säkert andra). Acceptansen inför judiska och muslimska individer är inte alltid så hög hos resten av samhället vad jag märkt. Inställningen till religionerna är ibland på gränsen till hatiska och rasistiska, vilket också märkts i valet.
Vill du läsa hur jag bemöter reaktionär kristendom får du gärna läsa min korta text på Seglora Smedja om det http://seglorasmedja.se/post10935/birros-kristendom-tillhor-de-rika-vita-mannen/
För mig har kristendomen var något helt annat än ett sätt att döma folk efter vad som står i bibeln. För mig har kristendomen varit ett sätt att lära mig att älska min nästa, att förstå den kärleken och att kämpa för att upprätthålla den. Det har varit ett sätt att förstå konflikter, ockupationer och maktstrukturer - och varför de ska bekämpas. Det var varit ett sätt att förstå varför icke-våldet är viktigt, och varför kampen för en värld där alla behandlas kärleksfullt är så viktigt.
Det är på det sättet kristendomen används av befrielseteologer i Palestina, Egypten, latinamerika och andra delar av världen där kampen för kristendomen är en kamp mot diktaturer och ockupationsmakter. Det är så kristendomen används av ekoteologer för att kämpa för kämpa för en värld där människan inte missbrukar naturen eller håller djur som boskap. Det är så feministteologer och queerteologer använder den. Det är så vi använder kristendomen när vi kämpar mot deportationer av flyktingar på plats.
Då är tron på Jesu ord en enorm styrka för oss.
Jag är mer eller mindre uppfostrad som kristen, och har väldigt länge varit med på aktiviteter och sådant i kyrkan. Jag var konfirmandledare, och även om jag vid det laget slutat tro så var kyrkan ändå en väldigt trevlig och accepterande plats. Det bör förstås tilläggas att kyrkan jag var med i; Kista Kyrka, är lite speciell och ägnar sig inte åt fördömande och liknande. Där är det mer "vi skiter i vad du tror på, men du får gärna hänga med oss om du vill".
Nu ser jag mig själv som agnostiker. Jag kan inte veta att något finns, men jag kan inte heller veta att något inte finns, så det känns som den för mig rimligaste hållningen.
Något som däremot är rätt intressant och som jag börjat tänka mer och mer nu när jag pluggar historia och lär mig om vad tidigare civilisationer trodde, så är det ju faktiskt ganska osannolikt att det är just någon av religionerna som finns nu som "har rätt". Det skulle ju lika gärna kunna vara någon tidigare, eller något ingen kommit på än, ifall det nu finns något mer.
Till viss del är jag också benägen att tro att det finns något mer, just för att världen och universum är så sjukt coolt ^^ Det är dock ingen tro jag pressar på mina medmänniskor ^^
"Vad jag är nyfiken på är just dessa autonoma individer som finner en gudsexistens rimlig. Inte bevisad, såklart, men ändå rimlig, på samma sätt som att jag, utan bevis, finner den extremt orimlig."
Nej, Guds existens är inte rimlig. I alla fall inte mer rimlig än Guds icke-existens. Jag tror inte att många människors undersöker religion och rationaliserar sig fram till Guds existens; jag gjorde det sannerligen inte. Guds existens och det heliga i läran (vilken lära man än följer) handlar snarare om en intuitiv känsla av att någon är närvarande, någon ropar på dig. Eftersom det inte går att logiskt motbevisa en entitet som per definition existerar bortom logik, går det inte heller att rationalisera bort känslan, när man väl känner den. Jag tror inte på Gud för att jag vill, utan för att jag inte kan låta bli.
"Och som dessutom på ett för dem själva legitimt vis kan rationalisera bort alla de fruktansvärda gärningar och den trångsynthet som religion stundtals föder och istället se det positiva uppväga."
Jag tror inte att religion någonsin föder fruktansvärda handlingar. Jag tror att människor begår fruktansvärda handlingar av sina egna, egoistiska skäl, och sen använder de religion som ett svepskäl. Jag tror att extremistiska självmordsbombare gör det idag, och jag tror att Abraham gjorde det när han påstod att Gud hade beordrat att han och hans soldater skulle gå in i en stad och döda alla små pojkar och våldta alla flickor. Att någon använder Guds namn till fruktansvärda handlingar gör dem till elaka människor; det gör inte Gud själv elak.
Jämförelse: Jag skulle tro att en betydande del av alla mördare anser att just deras mord begicks i rättvisans namn. Du bloggar om rättvisa, för du vet att bara för att många mördar i dess namn, gör inte det rättvisan till något dåligt.
Med det sagt så finns det många religiösa människor som jag verkligen inte fattar hur de tänker; ibland när de pratar undrar jag om det är någon missunnsam, ond demon de dyrkar. Det man måste komma ihåg är att religionen och politiken är (tyvärr) otroligt insnärjda i varandra på många håll i världen, och man får akta sig för att se ner på den ena för vad den andra gör.
Jag är (i princip, bortsett från en religiös mormor som jag bad kvällsbön med vid övernattning) uppvuxen med ateism & såg mental extremistateist som vad som var jag. Ateismen var troligtvis jag, men den extrema synen på ateismen & den ilskan den väckte kom sig av hur samhälle & skola framställer religion. Det var en onödig, skapad & svart syn.
Nu är jag troende. Tänka sig.
Har skrivit en lång (som det blir om det är utförligt om ett sånt ämne) om hur jag gick från ateist till troende. Den processen. Vilka saker som triggade tron & vilka som stärkte den, vad den innebär för mig m.m. Läs gärna om du har lust & ork, tror den kan vara bra för en del som absolut inte förstod, för att jag brukade vara sådan: http://jungeljerta.blogspot.com/2011/11/jag-tror-pa-gud.html
Så bra jag formulerar mig.. det var religion som väckte ilska, men skrev nu ateismen eftersom den ilskan ej hade funnits utan ateismen & hur den närs ont i vårt samhälle.
Mycket intressant ämne! Jag tror att det för många troende handlar om trygghet och vana. Det är tryggt att tro att någon vakar över en och har en plan med allt som sker...Själv har jag inga problem med att tänka att det mesta bara råkar bli som det blir, utan större mening eller plan. Jag behöver inte känna mig utvalad och speciell. Livet är vad man själv gör/tolkar det till och saker har den mening/det värde man tänker ut åt dem.
Jag har varit en rätt starkt troende kristen som yngre men nu har nog andra sidor tagit över. Vad som krävdes för att jag skulle falla ur den religiösa bubblan var en längre utomlandsvistelse (3 år borta ifrån från släktens påverkan) samt att jag läste "Da Vinci-koden" och lärde mig hur bibeln kommit till - herrarna valde ut texter som passade deras ändamål och förstörde resten, typ. De alternativa versionerna om t.ex. jesu liv får vi aldrig läsa, så hur ska vi kunna veta sanningen?! Jag kunde inte längre lita på vad jag tidigare lärt mig och då rasade resten av argumenten emot in. Så kan det gå. Resten av min familj verkar fortfarande vara kvar i bubblan dock, men lyckligtvis av den liberalare sorten. Nåväl, bara de mår bra så...
Jag hade en frikyrklig uppväxt. Döpte mig i samband med konfirmationen. Var ganska hardcore-kristen, med andra ord.
Men så började jag tvivla. Började tänka. Läste några böcker, kollade några Youtube-klipp. Nu är jag ateist.
Till alla kristna som kommenterat innan mig: jag förstår verkligen inte hur ni kan se er Gud som en kärleksfull gud. Läs Bibeln!
http://absolutvanilla.blogg.se/2010/february/gud-eller-ondska.html
(Ursäkta personlig käpphäst-reaktion. Inte riktat mot dig personligen. Vad som är den rimligaste hållningen för dig personligen kan förstås bara du avgöra.)
"Jag kan inte veta att något finns, men jag kan inte heller veta att något inte finns, så det känns som den för mig rimligaste hållningen."
Ateism är ju sällan "vi kan med etthundra procents säkerhet veta det här". Snarare "alltså, alla religiösa förklaringar verkar helt orimliga, alla vetenskapliga undersökningar pekar mot att det som religioner hävdar är fel, så vi tänker förutsätta att det inte stämmer tills vidare". Bara för att man kan ha fel behöver det inte betyda att båda alternativen är mer eller mindre likvärdiga.
//JJ
Isak Gerson: Jag tycker inte att hon "klumpar ihop", hon nämner gemensamma nämnare. Det är precis som om man skulle säga att alla människor kan känna kärlek och sorg till exempel, det utesluter ju verkligen inte att vi är otroligt olika och unika individer.
Zäta: Jag grubblar också mycket på det där och tänker till exempel att religion endast finns till för att det är för deprimerande och hemskt att tänka att livet inte har någon verklig mening/bara tar slut. Men. När jag jobbade på ett barnhem i Afrika såg jag hur livsviktig tron på någon osynlig högre makt kan vara. De barnen där fick ingen kärlek, ingen som brydde sig om deras liv. men de fick höra varje söndag att det fanns en Gud och en man som heter jesus som älskar dem och ser dem och finns där för dem. det var deras ända tröst och deras enda klippa så att säga. Jag kan inte tänka mig hur någon skulle kunna klara sig utan det i sådana förhållanden. Så hur icketroende jag än är ville jag absolut inte ta ifrån dem det enda hopp och den enda kärlek de fick "erfara" i försök att få dem att tvivla på sin tro. I det fallet är religion livsnödvändigt.
Zäta: bra skrivet, tycker att du behandlade ämnet på ett hänsynsfullt sätt!
Har ett ganska komplicerat förhållande till religion. Blev uppväxt med att tro att världen blev skapad på sju dagar, och det var en stor chock för mig när jag började skolan och upptäckte att det jag lärt mig var fel. Är nog fortfarande bitter över detta. Jag avskyr också hur folk berättigar sin homofobi och sin sexism med olika bibelcitat, och kan inte heller acceptera att kristendomen dömer alla som inte följer religionen till att brinna i evig eld.
MEN. Jag tror ändå, trots allt. Lite. Jag har kommit fram till att det inte spelar så stor roll om kristendomen har rätt eller inte, om jag mår bra av att tro och det inte skadar omgivningen att jag gör det, då borde det vara ok. Där var jag bor är kyrkan relativt progressiv, inte av "tro på detta sätt annars hamnar du i helvetet"-sorten. Det fokuseras i stället på kärleksbudskap och på Jesus. Jag går ibland i kyrkan och det fungerar som ett andningshål för mig. Jag kan slappna av och släppa stressen. Senast förra veckan talade prästen om hur vi inte behöver prestera något, hur vi blir älskade ändå. Jag behövde det så förtvivlat väl.
Zäta:
Du skriver om att respektera att folk kan tycka annorlunda: jag tycker det är viktigt att veta vad det egentligen betyder. Grundidén (~upplysningstiden) är ju att en stats lagar ska garantera folk att fritt säga vad dom tycker (även i praktiken, dvs. att t.ex. ge polisskydd åt folk med avvikande åsikter). Men detta innebär verkligen inte att man ska skydda folks idéer från att totalt bli bombarderade med kritik och motargument. Människors lika värde får inte förväxlas med människors idéers lika värde. Jag har all rätt i världen att tycka att min religiösa granne är en fullständig idiot för att han tror på gud, däremot har jag inte rätt att diskriminera honom pga hans tro om han söker jobb på mitt företag.
Det är en lång väg att gå från att tycka att illa folks idéer och kalla dom idiotiska till att diskriminera eller fysiskt attackera dom människorna (eller vilja upphäva diskrimineringlagar). Att många verkar ha svårt att se denna skiljelinje tror jag beror på att vi svenskar är så konformistiska och konflikträdda. Det är OK att vara oense.
Om någon är intresserad: Boris Benulic skriver mer om att det är onaturligt att "älska alla människor" (jfr moderaternas nya pr-kampanj) och att det bara är ett sätt kontrollera klassproblematik och annat som egentligen borde komma upp till ytan:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/16/d-rf-r-r-det-onaturligt-att-lska-alla-m-nniskor
Intressant skrivet! Jag hör också till de förtappade som inte kan "förstå" vad religionen har för dragningskraft på upplysta människor. Tanken på en högre makt ger mig inget. Men man kommer inte ifrån att "andlighet" svarar mot något ganska fundamentalt behov hos många människor (om än inte hos alla, vilket ju är intressant). En del människor behöver Gud, andra inte. Att behovet är evolutionärt betingat gör dock inte att det upplevs som mindre verkligt av den som känner det.
Misstaget som många "militanta ateister" (Christer Sturmark, Richard Dawkins m.fl.) gör är att de verkar förutsätta att människor innerst inne är, eller kan/bör vara, fullt rationella. Så är det ju inte, vi är alla känslostyrda varelser som bara delvis agerar rationellt (men gärna efterrationaliserar våra beteenden). En 100% rationell människa skulle nog av de flesta uppfattas som en ganska läskig figur.
Tycker också det är viktigt att i diskussioner skilja på den enskilde individens personliga "religiositet" och de organiserade "religionerna". Den egna tanken och världsbilden måste ju vara helt fri, så länge man inte skadar andra. Att mycket ont begåtts genom att cyniska personer utövat makt genom att manipulera troende människors tankar och känslor är en annan sak. Där ska man vara kritisk och ifrågasättande. Vi som lever i en kultur där religionen har förlorat det mesta av sitt grepp över människors tankar är lyckligt lottade, vi kan välja!
Om du vill diskutera religion och vad det har för poänger utifrån magkänsla, med någon som är religiös men inte särskilt kristen så hör av dig :-)
Mina föräldrar är inte jättekristna, vi går i kyrkan typ två gånger om året.
För ungefär två år sedan började jag dock fundera över det här med religionen, och jag var inte alls säker. Men helt plötsligt blev det som om jag bara visste.
Jag visste att Gud finns, och att hon älskar mig. Jag visste att Jesus funnits.
Sedan om någon vill kalla dett idiotiskt eller imbicillt, ja, då får de göra det.
Den kristna historien är inte heller bara av ondo "ur ett feministiskt perspektiv".
Under de första århundradena e.v.t så drevs kyrkan framåt av kvinnor. Många, om än onämnda av i Bibeln, av Jesus lärjungar/följeslagare var också kvinnor.
Den tidiga socialismen, liberalismen och feminismen (kvinnorättsrörelsen) använde sig faktiskt av kyrkan och tron under sent 1800-tal och framåt genom 1900-talet.
För övrigt kan jag rekommendera "Introducing feminist ecclesiology" av Natalie K. Watson, så kanske du förstår lite mer hur man kan vara kvinna, feminist OCH troende.
Jag kallar mig själv agnostiker, men lutar mer åt ateismen. Jag är för det mesta (inte alltid) emot religion som sådan och hur den används, men inte emot gudstro (eller tron på något annat "större). Där tycker jag att det finns en väldig skillnad som många missar. Många har ju en upplevelse av Gud (el. dyl) och har "träffat" eller känt Guds närvaro. Det förstår jag om det är bevis nog för flera individer, för om man upplever något, varför skulle det inte finnas då?
Jag har aldrig upplevt Gud, och tror heller inte att Gud finns. Men jag VET ju inte och jag är heller inte 100% övertygad. Jag brukar ta ett exempel som jag tycker är väldigt bra: Vi har fem sinnen. Vi kan se, höra, känna, smaka och lukta, men det är också allt vi kan göra. Tänk så krävs det ett sjätte, sjunde eller hundrade sinne för att uppleva eller se det som är "mer" än vår verklighet. För mig känns det inte alls osannolikt.
Kan också börja tveka lite extra när jag tänker på hur fantastiskt "uttänkt" allt är. Allt från hur vi kan uppfatta ljud och vattnets kretslopp till hur barn blir till och hur det kom liv till jorden. Det är utom mitt förstånd och så fantastiskt att jag nästan, NÄSTAN, blir gudstroende av mina trassliga tankar.
Vill tillägga att jag tycker det är härligt att ingen vet säkert. Men att det är fruktansvärt vilka brott som begås i religionens och ateismens namn.
Jag har varit kristen (och feminist och socialist) i hela mitt liv, och i början på 2000-talet gick jag med i kyrkan på allvar. På senare tid har jag mer och mer börjat ifrågasätta kristendomen. Det känns som om min kristna tro mer och mer består av ursäkter.
Ursäkter inför mig själv ("kvinnohatet i Bibeln och i Kyrkan går att bortse från", "att Gud skapade världen går utan problem att kombinera med evolutionsteorin och andra vetenskapliga teorier"), mina HBTQ-vänner ("homofobin i Bibeln och i Kyrkan går att bortse från"),osv.
Men vad blir kvar om man måste bortförklara så mycket för att överhuvudtaget kunna tro? När ens egen världsbild stämmer så dåligt överens med den kristna? När man känner sig som en vänsterpartist bland sverigedemokrater?
Då är det nog dags att börja se sig om efter ett annat alternativ.
Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!
Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.