Jag antar att många av er har sett shitstormen runt Uppsala Pride som startade när de bestämde sig för att Folkpartiet (och Polisen) inte fick vara med på Pride-paraden. Liberaler i hela Sverige skriker högljutt om exkludering och missbruk av namnet Pride -- queer- och vänsteraktivister och Uppsala-Pride-arrangörer skriker lika högt om deportering av hbtq-personer, billiga PR-trick och maktmissbruk.
Hur blev det såhär, egentligen?
Det hela började med att Uppsala Prides styrelse hade en diskussion om inkludering och festivalens mål. Uppsala Pride har alltid varit uttalat intersektionellt och anti-rasistiskt, och nu kände styrelsen att FP (och Polisen, som hamnat utanför skottgluggarna, men uteslöts på samma grunder) inte stod för värderingar som Uppsala Pride ville "godkänna" genom att tillåta deras närvaro. Styrelsen tyckte att FP, som regeringsparti, borde ta sitt ansvar och stoppa deporteringen av hbtq-flyktingar som ständigt pågår i Sverige. I ett större perspektiv tyckte också Pride-arrangörerna att FP:s liberala marknadspolitik, som trycker på produktivitet och gör medborgare till kunder, enbart gynnar redan resursstarka personer och missgynnar utsatta grupper så som hbtq-peroner, invandrare och funtionsnedsatta personer. Då Uppsala Pride vill företräda just utsatta grupper kände de att FP:s medverkan skulle gå tvärs emot deras mål.
Folkpartiet mottog ett pressmeddelande från Pride att de inte var välkomna på paraden. Hur mycket detta meddelande förklarade av ovanstående skäl vet jag inte. Folkpartiet i Uppsala, som givetvis tycker att de förespråkar den bästa politiken, även för hbtq-personer (obviously, alla tycker väl att deras egna åsiker är bäst, och därför driver de dem), blev rosenrasande. De ringde inte upp Pride-arrangörerna för att fråga vad som hänt och hur det kunde lösas, utan gick direkt till pressen och sa: "Pride är kidnappat av vänster-folk och därför får vi liberaler inte vara med."
Då förklaringen Pride är vänstervridet och liberaler är således inte välkomna är betydligt lättare att förstå än...
Kapitalism bygger på valfrihet genom konsumtion, men denna valfrihet är bara möjlig om du har medlen att konsumera. Som medel räknas ekonomiskt kapital, men även socialt kapital (känna rätt person, prata på rätt sätt för du växte upp i Täby och inte Tensta och bli bemött därefter), möjlighet att producera och tjäna pengar (vara fullt funktionell, inte behöva assistans eller medicin), feminint och maskulin kapital (du passar in i gängse könsnormer och blir inte diskriminerad när du försöker röra dig i samhället) och så vidare. Hbtq-personer i allmänhet, och icke-vita, invandrade, funktionsnedsatta, fattiga hbtq-personer i synnerhet har färre medel än genomsnitts-befolkningen (normen). En politik som gynnar kapitalism missgynnar de som inte kan producera, utan behöver stöd istället. Missgynnar dem vars valfrihet bara är en illusion då de inte är välkomna överallt. Gynnar normen och missgynnar dem som hamnar utanför.
Normens upprätthållande leder också till en "vi"-känsla som gör att "vi" anser oss ha rätt att avhysa människor som inte är som "oss", typ födda på en annan breddgrad här på jorden, trots att de riskerar tortyr, lidande och död om de inte får joina "oss" här på denna jordplätt kallad Sverige. Vi måste se hur olika förtryck möter varandra och skapar unika situationer för de som drabbas. Även de vars röster sällan hörs på grund av det massiva utanförskap de drabbas av måste vara representerade och känna sig välkomna. Genom att inte tillåta myndigheter och organisationer som främjar utanförskap och exkluderinga av hbtq-personer (oavsett ursprung, hudfärg, funktionalitetsgrad) att vara med på festivalen gör vi ett statement för de allra svagaste i samhället.
...blir debatten lätt snedvriden. Många har lätt att förstå FP:s upprördhet. Färre förstår Pride:s motiv att utestänga dem.
Märk väl att jag inte tar ställning. Jag säger inte att de ena gjort rätt och de andra fel. Jag försöker förklara vad som hänt och hur vi kan se på det. Därmed inte sagt att jag tycker någon av parterna hanterat det bra, eller att det är en rättvis diskussion. För det är det inte.
Jag tycker, som ni säkert märkt, att Pride:s resonemang kring utanförskap är legitimt. Klockrent faktiskt. Vad jag inte är säker på är huruvida uteslutandet av FP faktiskt gör det de vill att det ska göra. Hur stort ansvar just FP har i skapandet av detta utanförskap. Är koppling tillräckligt stark för att göra uteslutandet legitimt? Och, framförallt, leder det till ökad trygghet för alla hbtq-personer på festivalen?
Vad vi alltid måste fråga oss när vi säger oss tala för någon annan (tillexempel papperslösa hbtq-personer) är huruvida vår dialog och våra handlingar faktiskt gynnar den gruppen, eller om det bara får oss att framstå i lite bättre dager.
Detta är vad FP anklagas för av Pride. Att bara vilja "pink-wash" sin organisation, alltså spegla sig i Pride-glansen utan att göra något reellt för hbtq-personers villkor i samhället. Typ "kolla här vad vi är för era rättigheter... men nu ska vi hem till riksdagen och deporterar era systrar". Att FP bara vill ha bra PR och alltid vilja synas i positiva sammanhang, oavsett vem som drabbas av det.
Pride anklagas för samma sak av FP. De menar att Pride genom att utesluta en liberal organisation utesluter alla med liberala värderingar från att känna sig välkomna, och därmed missgynnar hbtq-samhället i stort.
Personligen förstår jag Pride:s ställningstagande, jag förstår att de vill vara radikala och visa att vissa saker är för fan inte okej (typ deportera hbtq-personer), och jag förstår hur de kopplar detta till Folkpartiet. Men jag har 90 hp i genusvetenskap, jag är van att ta mig igenom hög-intellektuella texter om intersektionalitet och snedfördelning av makt, samt ligger till vänster ideologiskr. Jag har både det "akademiska kapital" som krävs för att se kopplingen och den politiska viljan att göra detsamma. Det behövs givetvis inte hp i genus för att förstå, men det krävs vana, tålamod och förståelse för maktanalyser. De allra flesta har inte detta kapital och kommer tycka att Pride är lite knäppa i huvudet som talar om inkludering när de uppenbarligen exkluderar. Och alla de som mycket väl förstår, men inte håller med? Som tycker kapitalism är superbra för hbtq-personer rättigheter och inte tycker att FP har ett jota med deporteringarna att göra, men som ändå vill fira Pride och träffa andra hbtq-personer? För väldigt många kommer kopplingen till FP vara väldigt oklar eller väldigt olegitim, och bara gör att de ser ned på festivalen.
Det gör mig ledsen att Pride-arrangörerna inte kunde förutse detta. Att de mitt i allt makt-analyserande, inkluderingstänk och kritiserande av normer, missar att de själva utgår från en intellektuell norm som utesluter människor. Att det talas över huvudet på stora delar av målgruppen. En intellektualiserad feminism och queer-kamp berör inte alla, och detta är ett problem idag i Sverige. (Ett problem jag både hjälper till att upprätthålla, och försöker att överbrygga här i bloggen.) Hur ska 15-åriga högstadie-ungdomar som precis kommit ut tolka allt rabalder, känner de att detta är deras festival? Hur ska liberaler med sårade känslor, som inte alls tycker att de bidrar tillutanförskap genom sitt partiengagemang, reagera? Hur ska nyanlända svenskar, som inte ännu hunnit lära sig svenska och än mindre akademisk sådan, uppskatta att de hamnar mitt i detta skyttegravskrig, utan att själva kunna uttala sig? Och vad ska asylsökande med liberala grundvärderingar tycka? Vem är denna festival till för, egentligen? Vem kommer känna sig inkluderad, på riktigt?
Jag håller som sagt med Pride-arrangörerna i deras samhälls-analys, men jag håller inte med om att alla måste skriva under på det för att få fira Pride. Faktum är att Uppsala Pride anordnas av en ganska tight grupp ganska likatänkande personer, och detta gynnar inte festivalen i längden.
Det gör inte FP:s beteende okej. Jag tycker inte att FP hanterade saken bra, som gick till media innan de talade med Pride och som faktisk har ett ansvar som regerande parti för hbtq-flyktingars livsvillkor, samt för att minska utanförskap för hbtq-personer i allmänhet, men inte gjort något märkbart på sex år. Och det är barnsligt av dem att starta sin "egen" paradad och kalla den för "Prideparad för alla". FP borde fråga sig själva varför Pride ville utesluta dem från första början, och inte anta att det handlar om politisk färg. Kanske har de en klandervärd politik på vissa områden? Hur kan vi bli bättre?
Men jag tycker också att Uppsala Pride bör granska sin egen organisation och fundera över vad de menar med maktperspektiv och inkludering. Hade de kunnat förklara sig bättre? Vad är målet med festivalen, vem ska vara välkommen, egentligen? Vem vill vi gynna, och hur ska vi göra det på bästa sätt?
Hbtq-kampen är för viktig för att splittras på detta sätt.
/Zäta
