Share

Ett tack, till dig.

Vet ni hur mycket cred jag får för dessa futtiga ord jag publicerar online? Egentligen alldeles galet mycket. Visst kan jag bli frustrerad över att min och många andras feministiska kunskap och hbtq-kompetens inte värderas ekonomiskt, men det är ändå en piss i Missisippi.

 

Vi som skriver, vi som syns och hörs, det är vi som uppmärksammas. Vi som syns och hörs är ibland samma människor som är engagerade i tjejjourer, asylgrupper, miljöföreningar och de tusentals andra gräsrotsrörelser som arbetar för att göra livet drägligare för andra människor och vår planet. Men ganska ofta är det inte samma människor. Nu senast blev det plågsamt tydligt med Belinda Ohlsson i rutan.

 

Hon har makt och inflytande genom sändningstid och tillgångar att skapa sitt eget program, och kan definiera feminismen. Men det är inte hon som gör jobbet.

 

Det är inte hon som gömmer flyktingar, inte hon som lånar ut pengar till transungdomar som blivit utkickade hemifrån, inte hon som chattar långa kvällar med desperata tjejer som inte vågar anmäla övergrepp, inte hon som tar de eviga diskussionerna med kursledningen om inskränkta perspektiv på föreläsningarna, inte hon som argumenterar sig blodig för ett inkluderande språkbruk i nästa utskick, inte hon som följer med de främlingar som behöver till vårdcentralen och psykakuten, inte hon som blir kallad hora i korridoren.

 

Jag tror på ord. Jag har många gånger fått höra att mina ord förändrat hur någon tänkt, och det känns fantastiskt. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är den dagliga, slitiga, osynliga kontakten människor emellan. När du faktiskt säger ifrån mot de sexistiska skämten. När du donerar din tid som jurist till kvinnojouren. När du ordnar mentorsträffar för hbtq-ungdomar eller julfirande för dem som inte har någonstans att vara.

  

Rättviseförmedlingen gjorde en lista med gräsrötter, där bland annat jag är med. Och det är superfint och ett jättebra initiativ, men de flesta verkliga gräsrötterna är fortfarande inte med. För ni har ingen hemsida eller ordförandeskap eller DJ-kollektiv. Ni är osynliga, förutom där det räknas.

 

Ni är osynliga, men livsviktiga.

 

Idag vill jag ägna mitt (låt gå betydligt mindre än Belindas) utrymme, till att tacka er. Tack för att ni finns. Tack för allt ni gör. Tack för att jag fått lära känna några av er och kunnat bli en bättre människa.

 

Utan er; ingen feminism, ingen medmänsklighet, ingen solidaritet.

 

Tack.

 

/Zäta

 

 

Share



Kommentarer
Postat av: Liselott Andersson

Hej Zäta!
Tro aldrig att dina ord är futtiga. Precis alla led behövs och jag är övertygad om att dina ord ingjuter mod, livsglädje, kämparanda... i hundratals gräsrötter varje gång du skriver. Belindas program gör mig verkligen ledsen och väldigt trött men mest av allt förbannad. Hoppas att du får nästa TV-serie. :-) / 1000 tack för dina rader, må de aldrig sluta komma!

2014-02-11 @ 07:38:33



Kommentera, beröm, kritisera, tipsa och fundera - och håll en god samtalston!

Alla kommentarer publiceras, men upprepade eller grova kränkningar eller personangrepp leder till borttagande av kommentarer och spärrning av IP-nummer. Jag är ansvarig för allt innehåll på min blogg och vill främja ett gott diskussionsklimat. Detta är en feministisk normkritisk blogg där alla ska känna sig säkra.


Lämna kvar ett ord eller två:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej):

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



bloglovin RSS 2.0