Min vardagsfeminism - vad feminsmen ger mig

Alltså just mig, just idag.
 
Feminismen har gett världen så mycket. Men idag tänker jag inte prata om dess historiska framfart och vår arvsrätt, rösträtt, aborträtt, rätt att slippa våldtäkt inom äktenskapet, rätt till utbildning och parlamentarisk och medial representation. Idag tänker jag prata om mig. Om vardagen. Om vad feminismen gör för mig, inte bara genom att historiskt skapa de livsvillkor jag idag kan ånjuta i form av utbildning och fullskaligt medborgarskap, utan i den enkla vardagsbemärkelsen vi kanske inte alltid tänker på.
 
Många nyblivna feminister blir uppgivna. "Nu när jag satt på mig genusglasögonen ser jag så mycket patriarkal skit ÖVERALLT - jag önskar att jag kunde ta av dem igen." Och visst är det så, världen blir sig aldrig mera lik när du blivit feminist. Men det är det värt, och jag tänkte berätta varför det är värt det, just för mig.
 
1. Kunskap
 Så som allas vår husgud(run) brukar säga: "Feminism är inte en åsikt utan en fråga om kunskap." Feminismen ger mig kunskap om min omvärld, om hur den ter sig för människor med andra erfarenheter än mina, om hur makt fungererar, om hur vi på bästa sätt kan förändra i hållbar och positiv riktning. Den ger mig kunskap om mig själv - om mina privilegier, om hur jag kan förstå mina reaktioner mot patriarkatet, om hur jag vill leva.  
 


2. Självrespekt
Jag hämtar kraft och stöd i feminismen, i ljuset av dess maktanalys förstår jag och förlåter mig själv. Jag vågar känna mig vacker med hår under armarna, och intelligent när jag klär mig i tajta klänningar och knallrött läppstift. Jag vågar säga nej trots att jag hela min uppväxt fått höra att hans lust är viktigast, och säga ja precis så ofta jag vill. Jag vågar lite på att mina ord är värdefulla, att min röst bär i ett samhälle där sådana som jag lärt sig att inte höja rösten. 


Jag vågar posta selfies tillsammans med analytiska texter, väl medveten om att deras närvaro minskar tyngden i mina ord tack vare den diskurs som kopplar samman feminitet och icke-kompentens, bara för att jävlas med denna diskurs. Du bestämmer inte över mig, patriarkatjävel.


3. Handlingskraft
Feminism är inte bara en ideologi, det är en knippe redskap. Redskap för analys: Hur kan jag förstå denna reklamfilm - hur skapar den kön? När kvinnor görs passiva, då kan jag genomskåda den patriarkala processen istället för att acceptera det som en sanning. Redskap för rättvisa: Hur kan vi aktivt främja marginaliserade gruppers röster? Genom att tänka på maktpositioner, interaktioner, positiv särbehandling. Redskap för samhällsförändring: Hur gör vi för att höja kvinnors löner? Individualiserad föräldraförsäkring, anonyma ansökningshandlingar, absoluta istället för relativa löneökningar i brancher med stora klyftor. 

För att bara ta några exempel. Jag använder dessa redskap för att aktivt förändra där jag kan, och förstå där jag behöver.



4. Gemenskap
 Feminismen ger mig en otrolig gemenskap, på flera nivåer. Jag och mina nära vänner diskuterar gärna feminism, eller snarare kanske livet, med de feministiska glasögonen på - och det hjälper oss att förstå, förlåta, komma närmre. Mina feministiska sammanhang i utvidgad bemärkelse, så som Feministiska utskottet i Socialistiska läkare eller denna blogg, ger mig kraft och energi, möjlighet att ventliera den ilska som byggs upp, hopp om framtiden och tryggheten i att dela ett mål. I ett ännu större sammanhang känner jag en otrolig gemenskap med alla feminister där ute, även om vi har våra dispyter och heta tongångar inom rörelsen är det ändå bästa känslan att veta att jag har alla dessa upplysta och fina människor i ryggen som aldrig ger upp - veta att när jag inte orkar orkar du, och tvärt om - att vi bär varandra på vägen till ett bättre samhälle.

 En av alla fina. 


5. Framtidstro
Många klagar över att feminister hittar fel överallt, sönderanalyserar och slår ned på onödiga ting. De tänker sig en arg skara som bara verkar vilja se det negativa. Men feminismen är en utopisk ideologi. Vad alla feminister har gemensamt, även om vägen dit ser lite olika ut, är drömmen om bättre, mer jämställd värld. En värld där alla respekteras för de människor de är, och inte begränsas av eller värderas olika baserat på två snäva mallar kallat manligt och kvinnligt. Att veta att jag är en del av en rörelse som aktivt jobbar för att samhället ska bli bättre och orättvisor utjämnas är hoppfullt. Feminism är hopp.




Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att lalla runt i världen, omedveten om min egen roll i andras förtryck, omedveten om hur mina egna livsvillkor formades av det kön jag tillskrivs och identifierar mig som,omedveten  om hur maktordningar interagerar och krockar. Jag skulle vara en sämre människa utan feminismen - jag skulle förtrycka mer, förstå mindre, upprätthålla fler normer som stoppar andra i fack de inte är bekväma med. Jag skulle må sämre utan feminismen - jag skulle internalisera mer kvinnohat, skuldbelägga mig själv mer för de "okvinnliga beteenden" jag har, oreflekterat värdera mig själv utifrån mäns knullbarhets-skala och sakna den peppiga gemenskap och solidaritet jag har idag. 

Självklart är inget svartvitt, och självklart brottas jag med internaliserat kvinnohat och eget tolkningsföreträde i de sammanhang jag är privilegierad även idag, men livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminismen, även om ilska och uppgivenhet såklart följer på upplysning ibland. 

Ja, livet är fasiken så mycket bättre med än utan feminism. Just för mig, just idag. Och för världen, alla dagar.

/Zäta

Det händer nu!

Idag är det boksläpp för den feministiska antologin "Det händer nu!" vars försäljning går till F!s valfond, på Moriskan i Malmö. 

Jag blev precis uppslängd på scenen för att läsa mitt bidrag, asgött att ej behöva vara nervös innan! Kan inte allaoffentliga framträdanden annonseras med 30 sekunders varsel? Lägger ut videon när jag kommer hem! 

Gå in på www.dethänder.nu och läs mer!




Den feministiska festen håller på hela kvällen. Kom, det blir kul!

/Zäta

Lika illa-retoriken

Varje gång en ny debatt som rör privilegium och förtryck blossar upp i sociala medier kommer samma invändning från den grupp som pekas ut som priviligerad: Men det är faktigt jobbigt att vara man/vit/hetero/cis/smal/neurotyp/monogam/medelklass/medelålders OCKSÅ!!! Nu måste ni som just beskrev era marginaliserade livsvillkor lyssna på mig, som redan utgör normen och får all plats i samhällsdebatten, när jag tar över ert debattforum också och berättar hur jobbigt det är att vara jag. När jag tänker efter är det faktiskt LIKA ILLA att vara man i patriarkatet - för att förutom att jag blev ledsen en gång när en tjej inte ville ligga med mig så har jag hela feminismen och pk-Sverige emot mig.
 
Mitt svar har fem delar:
 
1. Klart det är jobbigt att vara man/vit/hetero/cis/smal/neurotyp/monogam/medelklass/medelålders ibland. Det är tufft att vara människa. Sömnbrist, sjukdom, trafikstockning, olycklig kärlek, otur i jobbsökande och utspillt kaffe drabbar alla ibland. Ingen har någonsin påstått att privilegierade personer är immuna mot olyckor. De är däremot inte strukturellt missgynnade i hela samhället. En vit person ses inte genom ett filter av annorlundaskap som århundraden av kolonialism och vithetsnorm skapat, som gör rasiferade människors vardag svårare innan de ens öppnat munnen. Däremot kan förstås en vit person ha en dålig dag, en dålig vecka, ett dåligt liv, och behöva omtanke och uppmuntran. Det individuella lidandet frånkopplat maktstukturer är inte vad vi mäter här.
 
2. Öh nej, du behöver inte tala om dina problem du har i egenskap av normen just när någon annan initierade en diskussion om utanförskap? Om tjocka personer beskriver hinder de har i vardagen, problem med självkänsla och diskriminering för att de bryter mot smalhetsnormen, kan ju smala personer lyssna, lära och försöka förstå hur vi tillsammans kan krossa denna skadliga norm. Självklart kan smala personer prata om sina erfarenheter som smal, ätstörd, underviktig, whatever - men inte just i detta forum, just denna sekund.
 
3. Denna förbaskade mät-hets. Varför ska allt jämt vara LIKA ILLA? Så fort vi talar om mäns våld mot kvinnor måste någon påpeka att kvinnors våld mot män är lika illa. Så fort människor med psykiska sjukdomar berättar om sin vardag måste friska personer berätta att de minsann också har det (lika) svårt. Alla individer kan som sagt ha det (lika) svårt, men när vi snackar strukturer drabbar de inte all lika. Självklart finns det nackdelar med att vara man i patriarkatet. Hur mysigt är det att förnekas tillgång till sina känslor och uppmuntras till våld som uttrycksform?Men det är liksom inte 50-50. Mannen är fortfarande normen, en man får fortfarande alltid vara människa i första hand och sitt kön i andra hand, män har fortfarande den politiska och ekonomiska makten i samhället, och i de flesta familjer, och mäns åsikter och världsbild ges tolkningsföreträde. Det finns tillfällen när patrarkatet drabbar män i egenskap av att de är män, men som kvinna kan du aldrig, aldrig undkomma de orättvisa spelregler patriarkatet sätter upp. Det är en viss skillnad
 
4. "Det är minst lika jobbigt att vara normen i en normkritisk rörelse som att vara normbrytare i samhället."
Jag hör varianter av detta påstående ganska ofta. "Det är tufft att vara vit antirasist." "I min bekantskapskrets är jag den enda heteromonogama personen - jag blir faktiskt retad ibland!" "Jag mår så dåligt över att vara feminist och behöva inse att jag har privilegier som man, det är jag som förtjänar uppmärksamhet här."
 
Att ens självklara maktposition blir ifrågasatt i normkritiska feministiska kretsar är förstås jobbigt - på ett högst personligt plan, i en kvart, innan du går ut från mötet och tar tunnelbanan utan att bli stoppad av spärrvakten, går genom parken utan att vara rädd för våldtäkt, kommer hem till din bostadsrätt som du aldrig riskerar att bli vräkt från, kollar på lite jobbpapper inför jobbet du fick via kontakter och loggar in på nätet där du kan formulera dig på ett sätt som gör att folk lyssnar och din modiga åsikt om allas lika värde hyllas.
 
Jag förstår att det är jobbigt att inse att en har privilegier - eftersom det innebär ett ansvar, som inte fanns där innan uppvaknandet i ens bekväma normbubbla - men att plötsligt inte ha en bekväm maktposition i ett begränsat forum eftersom andra människor i en normbrytande miljö ges tolkningsföreträde på sina upplevelser istället för dig, är liksom inte samma sak som att konstant utsättas för ett strukturellt förtryck från hela samhället.
 
Som priviligerad har du hela världen bakom dig, och den feministiska kampen eftersom du valt att kämpa för den goda sidan, och ibland blir det lite jobbigt eftersom vårt mål är att störta de maktstrukturer som är bekväma för dem på toppen. Det räcker att du som heteromonogam slår på TVn en minut så blir du bekräftad, eller läser en random bok, eller frågar en terapeut om råd, eller pratar med en äldre släkting - du behöver kanske inte ha konstant bekräftelse även från alla delar av din valda bekantskapskrets? Jag menar, poly-personer och homo/bisexuella klarar sig ju liksom utan denna konstanta förstärkning av att deras livsföring är den korrekta nästan jämt, eftersom deras berättelser inte får synas så ofta. 
 
 
5. Teori och abstrakta diskussioner i all ära, konkreta exempel är ändå obetalbart. Såhär skriver Natasja Blomberg apropå senaste tidens smalhetsideals-diskussion:
 
VARJE gång jag postar en bild på min tjocka kropp eller uttrycker nån form av positivitet över min vikt så fullkomligen väller det in folk som ska berätta för mig hur ohälsosam jag är. Många uttrycker oro för att jag ''glorifierar övervikt" och att fetma ska bli ett nytt ideal.
 
På detta har många reagerat med att säga att det minsann är jobbigt att vara smal också. 
 
Jag har aldrig, A L D R I G, fått en negativ kommentar om min kropp på sociala medier. En gång har jag fått höra "Oj, vad du är smal" - men det är ju knappast en förolämpning, det är ju bara ett faktum att jag inte har så mycket kroppsfett. Visserligen har jag inte lika många följare som Lady Dahmer, men detta är erfarenheter som upprepas av många tjocka personer, även de som inte är rikskändisar. 
 
Det är klart att jag har haft mina duster med min kropp - ingen kvinna kan växa upp i denna värld och inte ifrågasätta sitt värde och sin rätt att existera i den form hon vill - men samhället har aldrig bråkat med min kropp. Och då har jag alltid, sedan mina första levnadsmånader, varit kliniskt underviktig. 
 
Jag kan bli ledsen när debatten förs i termer av "riktiga kvinnor" som ska ha kurvor, och "äckliga benrangel" som är smala kvinnor, men att tjocka människor berättar om sina erfarenheter? Om hur tufft det såklart är att aldrig hitta positiva förebilder, bli utdömd som inkompetent eller lat, som vacker "trots att"? Hur kan jag ta illa upp för det?
 
Det är jobbigt att vara smal ibland, att behöva försvara sina matvanor eller visa på sin minimala benstomme för att folk inte ska oroa sig. Men det är ingenting mot att leva i en värld som vill korrigera din kropp konstant för att dess konturer inte passar in i den snäva mall den ställt upp. Det är inte LIKA ILLA.
 
 
Tack till alla modiga aktivister som berättar om sina erfarenheter utanför normen - för att ni ger oss andra en möjlighet att vara bättre allierade och insikter i hur vi tillsammans kan krossa normerna!
 
/Zäta
 
 
 
 

Ett tack och ett kidnappat efternamn

Hej kära läsare, och tack! Jag får så mycket nätkärlek emellanåt att det inte är klokt! Men jag försöker ta åt mig, för det är klart att det kräver tid och energi att skriva en sån här blogg.

Det är inte alltid uppenbart ens för mig, eftersom jag verkar prioritera aktivism, skriverier, körsång, föreläsningar, studiecirklar, vänner, kvällskurser i retorik och typ tv-serier framför detta rätt ofta, men faktum är att jag också går på läkarprogrammet. Och ibland, som nu, har jag tentaperiod. Även om jag ofta klagar på utbildningen och sällan prioriterar studierna så högt som jag kanske borde, vill jag bli klar och typ instifta en ny specialitet i form av genusmedicin. Och då behövs tyvärrtentaperioderna ägnas åt tentaplugg. 

MEN jag är ju som ni märkt inte så fasligt disciplinerad, så det finns alltid saker att läsa ändå. 

1. Ballaste projektet jag är med i:
http://www.dethänder.nu
En feministisk antologi till stöd för F!s valfond. Hur fint är inte det? Verkligen så många coola feminister där att jag smäller av!

2. Jag börjar väl så smått göra mig hemmastadd på Twitter. Där skriver jag såklart om feminism och hbtq-frågor, med inslag av medicinskt nörderi och triviala tankar. Emellanåt är jag faktiskt rolig. 
@zettermark, förstås.

https://twitter.com/zettermark/status/449563376893837312

3. Instagram. Där heter jag, eh... "zettermark" (Funderar ibland på hur poppis jag är bland mina släktingar som kidnappat vårt efternamn...)

instagram.com/zettermark 

Bjuder bland annat på selfies, med och utan röntgenstrålning.



Puss och hej, ses efter tentan!

/Zäta







Om den arga, högljudda, besvärliga protesten - om att ständigt anpassa sig till normen och om att vägra


Vi har utvärdering. Kvällen har varit bra, men ibland gled diskussionerna över i ett oreflekterat klassförakt "men sådär MYCKET smink som vissa har", eller ett osynliggörande av kroppar som inte var representerade i rummet - rasifierade, icke-akademiker, transpersoner. Min vän försöker formulera detta. Jag ser hur hon slåss med orden, inte för att hon inte vet vad hon vill ha sagt eller hur hon ska uttrycka det - utan för att hon måste formulera sig snällt. Vi är bland vänner. Vi strävar alla mot ungefär samma mål. Detta är för oss ett tryggt rum i vad som annars är en verklighet där kromosomer är allt och stereotyper passerar de flesta runt om oss obemärkt förbi. Kvällens diskussioner har varit så långt ifrån vardagens nivå av "men feminister hatar ju män!" och "jag sminkar mig ju bara för min skull!", så mycket bättre än det. Ändå fanns där problem, för att vi är inte perfekta varelser.

Hon ursäktar sig lite, ler på rätt ställen fast det tar emot, berömmer annat för att kritiken inte ska ta för hårt. Hon navigerar skickligt detta rum av människor med delvis andra erfarenheter för att kunna framföra åsikter som stör homogeniteten utan att placera sig själv för långt utanför - för att priset för skarp kritik är alltför högt, för att detta relativt sätt trygga rum ändå är oändligt mycket är bättre än inget alls. Jag känner igen det alltför väl. Jag kan inte räkna gångerna jag själv gjort detta på annat sätt än räkna dagarna jag varit kvinna bland män, feminist bland opolitiska, queer bland heteros, genusvetare bland medicinare.

Du vill inte vara till besvär. Du skämtar bort föreläsarens homofobi snarare än argumenterar emot. Du insuper medias version av kärleken, översätter felen tyst inombords. Du har skarpa oneliners och egentligen bisarra, men enkla och därför effektiva, liknelser redo för de oundvikliga tillfällen då din partners könsidentitet blir ifrågasatt. Du vet var du ska le och låta glad när du pratar politik för att rätt person ska lyssna, du vet hur du måste se ut för att räknas. Du nämner inte din förkrossande PMS på jobbet för att inte riskera att cementera stereotyper, du säger "ont i magen" istället för mensvärk för att inte genera män i din närhet. Du förklarar pedagogiskt att höger- och vänsterextremister är en förenklad världsbild av nazism, rasism, anarkism och motståndsröresler. Du uttrycker enorm förståelse för att män du står nära inte kan förstå dig, förklarar och berättar, tar hand om hans känslor, utan att ifrågasätta att utbytet inte går åt andra hållet. Du kompromissar med ditt språkbruk, med de ord du vet är respektfulla gentemot en minoritet, för att överhuvudtaget kunna tala med folk från en helt annan privilegierad värld och försöka förändra lite. Du flirtar milt tillbaka med den manliga bordsgrannen eller handledaren, för att du vet att livet blir enklare om hans ego inte ifrågasätts. 

Du gör det för din egen skull. För att livet måste tas med en klackspark ibland, för att det är skönare att vara glad än arg, för att få vara med. Du gör det så ofta att du inte ens reflekterar över det majoriteten av gångerna - anpassar ditt språk, din framtoning, dig själv - till normen. Ibland gör det inget, skaver inte ens. Ibland är det en överlevnadsstrategi som ger styrka. Men ibland kostar det på otroligt mycket, en liten bit av det som var du försvann i anpassningen, för att en större del skulle få finnas kvar. 

Och har du andra erfarenheter av normbrytande än vad jag har - som rasifierad, transperson, tjock, arbetarklass, funkisperson osv - navigerar du dessa områden på ditt sätt, men med samma grundtanke - inte störa normen för mycket. Du formulerar dig snällt. Stör inte för mycket. Lever ditt liv genom att aktivt påpeka att andra får leva sitt som de vill, så det borde även du få.

Och någon gång ibland blir du arg. Det rinner över över. Du ryter ifrån. Vägrar säga "ont i magen", vägrar tala om hälsoaspekter av övervikt, vägrar flirta tillbaka, vägrar smeka deras ego innan kritiken kommer, vägrar vara tacksam för en obefintlig tröskel - vägrar anpassa dig till normen i ditt språk, din framtoning, ditt sätt att vara dig själv. Och herrejävlar vad du får höra det. Du är aggressiv, oresonlig, splittrar rörelsen, ska tas avstånd ifrån. Du är för radikal, för högljudd, för extrem, för jobbig, för elak. För att du en gång vägrade anpassa dig. För att du en gång ville vara bara dig själv.

Jag ser inte poängen med att aldrig anpassa sig till normen, även om det är ett statement och viktigt att låta bli emellanåt. Men det är ibland smidigt, nödvändigt, viktigt att få med sig många. Vi ska inte anklaga de normbrytare som anpassar sig mer än oss själva för att vara svikare, för alla har olika resurser och möjlighet att kämpa emot. Inte heller är jag för en retorik där misstag begångna av välmenande normpersoner blir till offentliga avrättningar (symboliskt talat då). Det finns ett självändamål med att vara snäll, för världen är tillräckligt hård och kritisk som det är, och inte skapa onödiga konflikter hos grupper som vill ungefär samma sak när våra verkliga fiender inte är långt borta.

Men vi måste få säga ifrån utan att bli hånade. Vi måste få vara kompromisslösa där det behövs. Vi måste få vara oss själva.

Vi är alla ibland i normposition. Maktpositioner är inte låsta, utan i specifika interaktioner kan den som annars är förtryckt plötsligt vara privilegierad, så som en vit transperson bland rasifierade, eller en kvinnlig akademiker i arbetarklassen. Och när du är i normposition, ha detta i åtanke: Den som framför kritik, som reagerar på ett sätt som enligt dig känns överdrivet, har dessa erfarenheter av ständig anpassning i bagaget. Det är toppen av isberget du ser, en av de gångerna när hon inte svalde förtrycket, så som hon nästan alltid gör. Det finns förstås ett personligt ansvar och alla beteenden ursäktas inte av maktstrukturer, men ha i åtanke att det som regel inte är denna "högljudda" person som förstör stämningen, utan den norm som tvingande in personen i utanförskap till att börja med.

Så alla ni som klagar på arga, oresonliga feminister, anti-rasister och hbtq-aktivister - vet detta: Vi är så jävla snälla, typ jämt. Vi väljer anpassning så mycket oftare än konfrontation. Så när du väl får höra något, förtjänade du det nog.

/Zäta


ps. Om du är över 14 år och inte riskerar represalier kopplat till din transidentitet, säg "mensvärk" för sjutton.




8:e mars hinns inga långa texter med


 Vackraste, coolaste flickvännen i stan efter demonstrationen.  

Hoppas att ni finner pepp, insikt, energi, kärlek, respekt och kampvilja denna Internationella kvinnodag! 

Tack för att ni läser, tack för att ni kämpar, tack för att ni finns!

/Zäta




"Men du har ju flickvän!" - Om den osynliga bisexualiteten

Sedan jag skrev här (i förbifarten) och på twitter om dels min glädje över Ola Salos bisexuella synlighet på scenen, dels min ogenerade attraktion till en främmande man, har jag fått några reaktioner i stil med "men du har ju flickvän!" eller "jag trodde du var queer!"
 
Vad handlar det här om egentligen? Först tänkte jag att jag kanske varit otydlig. Typ vilselett folk att tro att jag var flata. Det händer nämligen att jag benämner mig som det, eller framförallt benämner mitt förhållande som det, ofta i skämtsamma sammanhang där heteronormen väger tungt över mig, typ när matlådor diskuteras och stereotyper kryper fram: "Nä jag är inte vegan, det trodde du inte om en feministflata som jag va!"
 
Sedan tänkte jag att jag har inte alls varit otydlig. Jag har skrivit flertalet inlägg om män och heterokärlek där jag tagit upp egna levda exempel, jag är inte precis blyg i sociala sammanhang generellt och kan uttrycka min attraktion till både män och kvinnor när det kommer på tal och jag brukar inte sticka under stol med vare sig att mitt första förhållande var med en man (eller kille, var han väl då) eller att mitt nuvarande är med en tjej. 
 
Så nej, jag har inte varit otydlig, jag har bara inte varit tydlig. Jag har aldrig skrivit, i en text eller statusuppdatering: Jag är bisexuell. Jag har nog nästan aldrig sagt det, för jag tenderar att umgås med folk som inte bryr sig så värst i andras läggningar, eller antar någon slags vag queerhet tills motsatsen är bevisad, vilket passat mig utmärkt. Det har aldrig varit ett medvetet beslut, men när jag någon gång tänkt på har jag kommit fram till att det är väl den enda rimliga inställningen: att ta upp sin läggning där det är relevant (typ skriva om förtryck av hbtq-personer) och låta bli där det är irrelevant (typ analysera skönhetsideal). Jag har tänkt att för dem som noterar att jag verkar vara bi är ju det trevligt, för dem som inte noterar utan bara fokuserar på textinnehåll är ju det också ganska trevligt.
 
Det har varit ett icke-problem för mig. Jag är den jag är, och ibland tänder jag på nån som identifierar sig som kvinna, ibland någon som identifierar sig som man, ibland någon jag läser som det ena eller det andra eller mittimellan - det har inte sådan stor bäring på vad jag skriver eller hur jag agerar. Det har varit ett icke-problem för mig, tills nu.
 
Tills jag fick det uppslängt i ansiktet hur ofattbart stor den bisexuella osynligheten är. Och då menar jag inte den sexiga bisexualiteten i porrfilm eller det spännande men oseriösa utforskandet som alltid speglas i ungdomskultur - den syns. Jag menar den trista, sköna, alldagliga, slitiga, romantiska, utmattande, vanliga vardagen som alla vi bisexuella har. Att vanliga människor, feminister och queers och politiker och studenter och skogsarbetare, kan vara bisexuella. Hela livet. På fullt allvar. 
 
När jag insett att osynligheten är så stor att folk omöjligt verkar antas vara bisexuella trots starka indikationer blev jag först arg. Jag tänkte att jag måste skriva ett inlägg om detta, men fastnade i hur jag skulle formulera mig. Hur gör jag för att det inte ska bli ett inlägg som går ut på att motbevisa stereotyper?
"Nä, bisexuella tänder inte på allt som rör sig - vi har ofta starka preferenser, kön är bara inte ett av dem"
"Nä, bisexuella behöver inte ha legat med/varit kära i någon av båda/alla kön för att 'veta'"
"Nä, bisexualitet betyder inte nödvändigtvis att du tror på tvåkönsnormen och bara tänder på just kvinnor och män - att du problematiserar min redan marginaliserade läggning tycker jag är jävligt problematiskt.*"
"Nä, bisexuella kvinnor som är ihop med män är inte svikare - de råkar vara kära i en man."
 
Sedan övergick ilskan i längtan. Ett starkt behov av gemenskap, av solidaritet, av delade erfarenheter vällde fram. "Men jag har ju mitt community" tänkte jag. Eftersom jag lever med en kvinna blir många av mina vardagliga erfarenheter samma som för flator, men många saker skiljer sig åt. För vi har inte kommit så långt att sexuella läggningar är irrelevanta i dagens Sverige, tror du något annat är du garanterat hetero. Vi utsätts för starka normer, för fördomar och hat, men har också en specifik gemenskap, en tillflyktsort i varandra. Och jag kände plötsligt ett behov av att se vettiga bisexuella förebilder, höra andra med stolhet eller i förbifarten benämna sig som bi, av att inkluderas inte bara i någon slags vag queerhet utan också i just ett bisexuellt narrativ och av att typ... tas på allvar. Få existera så som den jag är.
 
Tillsist tänkte jag "men vad kan jag göra åt det här?" Jag kan ju börja med att inte utsätta andra för det jag upplevt, nämligen tystnad och frånvaro av bisexuell synlighet, tänkte jag. Jag kan börja med att skriva om bisexualitet.
 
Till alla er som känt detsamma - ni är inte ensamma. 
 
/Zäta
 
 
 
 
 
*Det här är en intressant frågeställning, men detta är inte inlägget för den analysen, och jag vill inte ha några inskränkta kommentarer från icke-bisexuella om hur vår läggning är fel, oavsett om ni kommer från queerfeminismens eller heteronormens skola

Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. (Tack för hjälpen, Jesus)

Något feminister ofta kritiseras för är att sönderanalysera, kritisera och inte "låta saker bara vara fina".
 
Den här inställningen springer ur ett ganska grovt tankefel - nämligen att vi människor bara skulle kunna ha en tanke eller en känsla i huvudet samtidigt. 
 
Igår såg jag på Ola Salos variant av musikalen Jesus Christ Superstar i Malmö. Det var en fantastik upplevelse. Så himla bra musik och cool scenografi och duktiga sångare. Det var också provocerande, intressant, upphetsande, befriande och roligt.
 
Detta är inte samma uppsättning vi såg, de flesta sångare utom Ola Salo är utbytta, till det bättre tror jag!
 
Storyn för er som inte sett/hört den är Jesus sista vecka i livet, med den uttalade frågan "vilken skuld hade egentligen Judas i Jesus död?" som utgångspunkt. 
 
En provocerande och problematisk grej är att det bara finns en kvinnlig roll, Maria Magdalena, och hennes två soloinsatser går ut på att hon
1. vill att Jesus ska ta det lugnt och sova gott så hon ska smörja in honom med olijor. Kvinnligt känsloarbete så det stänker om det.
2. sjunger om att hon är kär i Jesus, men nog inte skulle våga säga det för han är alldeles för speciell och cool för henne. Blä.
 
...men det är kul att hon får vara uttalat promiskiös:
Han är en man, bara en man. Jag har haft så många män förut, på väldigt många sätt. Finns ännu ett?
 
 
En befriande och rolig grej är att Salos variant av musikalen är ännu mer queer än orginalet. Även i orginalet har vad som i genusvetenskapliga sammanhang skulle kallas för "queera läckage" - alltså att i en story med heterosexuella huvudpersoner läcker queerhet igenom på olika sätt: genom blickar, känslor och alternativa tolkningar av samma händelser. Det finns som sagt en kärlekshistoria mellan Jesus och Maria i musikalen (så som kan tolkas från bibeln), och den uppenbara förklaringen till att Judas förråder Jesus är politiska skäl, för att Jesus-kulten enligt honom gått för långt och det hotar dem alla. Judas gillar inte heller att Jesus har ihop det med Maria, bland annat eftersom hon är prostituerad och det sprider dåligt ljus över dem, men på scenen blir det också uppenbart att han helt enkelt är avundsjuk. "Du stöter bort oss andra" säger han, och puttar aggresivt Jesus och Maria ur sängen när han kommer på dem sovandes tillsammans. 
 
Hela Jesus och Judas (eller Salos och Johanssons) interaktion är passionerad på scenen. De älskar och hatar varandra. I Getsemanes trädgård faller Judas och Jesus i varandras armar och kysser varandra djupt i några sekunder innan vakterna sliter isär dem. 
 
Judas måste du förråda mig med en kyss? sjunger Jesus.
Snarare lite hett hångel... tänkte jag.
 
Innan Judas tar livet av sig sjunger han samma slinga som Maria tidigare gjort, med djup desperation i rösten.
Hur visar jag min kärlek? Allt jag vill är att vara nära.
 
Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker nog att detta snarare är en queer fors än ett litet läckage... Och mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag inser att Salo som är bisexuell får spela en bisexuell Jesus på scenen; för hans skull, för min, för alla queers som törstar efter bisexuell synlighet. 
 
 
En positiv grej var att den svenska texten var över förväntan. Jag har lyssnat på den engelska versionen med Murray Head och Ian Gillian sedan jag var liten, och det är ibland svårt att ens titta åt en annan version än den du är van vid. Dessutom sjöng de precis så rockigt och passionerat som jag tycker att de ska i denna musikal.
 
 
En härlig och högst subjektivt berikande grej är att hela uppsättningen, och framförallt gestaltningen av Judas, var extremt snygg. (Obs ej sångaren i videon som sagt) Alltså rent estetiskt, sexuellt, you name it. Nackdelen med att ha en lesbisk flickvän som sällskap är ju att du får noll förståelse för dina blossande kinder inför dessa pulshöjande män, men det är okej. Jag kan harborera denna känsla själv. Länge...
Fler män borde ha nagellack, nättröja och långt hår. Tycker du inte det låter hett? Du var inte där.
 
 
En intressant grej är kontrasten mellan den Jesus som porträtteras i musikalen (och till stor del i bibeln) och den Jesus som används som politiskt slagträ i konservativa kretsar. Absolut inte bland alla troende, men bland många av de högljudda vars budskap når mig, får Jesus bli en symbol för den heterosexuella kärnfamiljen, för "renhet" och sexuell avhållsamhet och för att alla ska rädda/skylla sig själva och inte vara beroende av sociala skyddsnät. Vilket känns ganska absurt eftersom Jesus själv i mångt och mycket var en hippie som hängde med arbetarklass, prostituerade och sociala outcats, och predikade medkänsla och allas lika värde oavsett ekonomiska tillgångar...
 
 
Så, nu kanske ni undrar varför jag just redogjort för en hel musikal-upplevelse. Varför är det relevant? Nej, det är ju inte relevant. Inte för en feministisk blogg.
 
För en feministisk blogg hade det varit relevant att skriva om hur kvinnorollen porträtteras - vilka patriarkala strukturer som skiner igenom, varför de fortfarande inte kan tänka sig att byta ut hälften av de icke bärande lärjunge-rollerna mot kvinnor, vad det innebär för historieskrivning och nutida förståelse av kvinnorollen att Maria jobbade eller inte jobbade som prostituerad och så vidare. Det hade varit relevant att ytterligare fördjupa sig i det queera läckaget, och vad det innebär att vi trots att bevisen stirrar oss i ansiktet i form av hångel och kärleksförklaringar, vägrar tolka folk som något annat än hetero. Men vem jag tyckte var snygg? Vad jag tyckte om den ljudmässiga kvaliteten? Hur jag som ateist tolkar symboliken kring Jesus i dagens samhälle? Om jag skulle rekommendera er att se den? Det är faktiskt inte ett dugg relevant. Men det betyder inte att jag inte reflekterade över dessa saker.
 
Att jag i vanliga fall väljer att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten. Att jag stör mig på hur kvinnor porträtteras i denna musikal betyder inte upplevelsen i sin helhet var negativ. Det betyder inte heller att musikalen var så bra att sexismen var okej "att ta". Jag tycker sexism är fel, och musikalen var bra. Inte ändå. Utan parallellt. Den var både problematisk och bra. Och medryckande och hemsk och fin och provcerande och upphetsande. Alla dessa känslor och tankar och analysnivåer kan samexistera inom mig, men jag uttrycker inte alltid dem alla.
 
Min värld är aldrig svartvitt eller särskilt enkel. Jag är mer än en sak, kan tänka och känna mer än en sak samtidigt. Precis som de flesta, inklusive feminister.
 
Ibland rinner frustationen över. Ibland pallar en inte att allt verkar vara genomsyrat av patriarkala strukturer. Ibland är det en coping-strategi att kritisera. Ibland är det en väg framåt. Och vissa saker är förstås äckliga rakt igenom och går inte att njuta av. Alldeles oavsett är den kritik vi framför gentemot något specifikt aldrig hela sanningen av vad vi känner gentemot hela vår omvärld. 
 
Att belysa och analysera en aspekt av något, betyder inte att jag inte upplever resten, eller är oförmögen att "se det fina i saker". Jag kan både vara kritisk och njuta, ibland av samma sak. Visst är det ballt att vara människa?
 
Tack för hjälpen, Jesus aka Ola Salo, med att visa det.
 
/Zäta
 
 

Måndag - Feministiska perspektiv på vinster i välfärden

 
 
Varför är den gemensamma välfärden en feministisk fråga? Varför är kapitalism, valbarhets-retorik och individualism till varje pris ett problem för en feministisk politik?

Och varför pratar politiker bara om att vinna över varandra? Jag vill inte vinna om inte alla vinner tillsammans.
 
 
Denna film är från mitt tal på det Feministiska medleyt på Moriskan i Malmö i höstas, efter en demonstration mot vinster i välfärden av Folkkampenjen för gemensam välfärd. Jag representerade folkrörelsen Rädda Vården och Socialistiska läkare.
 
/Zäta
 
 
 

En vecka, ett tema, 7 filmer

Jag har tydligen tusen saker för mig, finbesök från huvudstaden och sådant även denna vecka - men det får vara lov att vara slut på bloggtorka ändå! Så jag tänkte uppdatera varje dag kommande vecka, men med få skrivna ord och fler talade. Först ut en film på mig.
 
Imorgon. 
 
/Zäta

Stetoskåp och annat strunt

HEJ.
 
Ville bara säga att jag inte glömt bort bloggen, har bara haft tusen saker för mig i veckan så som viktiga samtal, vårdcentralspraktik och mensvärk. 
 
Jag har ett par halvfärdiga inlägga om trans och cis och intersektionalitet. Ses senare i helgen!
 
 
/Dr Zettermark (nåja, om en sisådär 3 år)
 
 

Ett tack, till dig.

Vet ni hur mycket cred jag får för dessa futtiga ord jag publicerar online? Egentligen alldeles galet mycket. Visst kan jag bli frustrerad över att min och många andras feministiska kunskap och hbtq-kompetens inte värderas ekonomiskt, men det är ändå en piss i Missisippi.

 

Vi som skriver, vi som syns och hörs, det är vi som uppmärksammas. Vi som syns och hörs är ibland samma människor som är engagerade i tjejjourer, asylgrupper, miljöföreningar och de tusentals andra gräsrotsrörelser som arbetar för att göra livet drägligare för andra människor och vår planet. Men ganska ofta är det inte samma människor. Nu senast blev det plågsamt tydligt med Belinda Ohlsson i rutan.

 

Hon har makt och inflytande genom sändningstid och tillgångar att skapa sitt eget program, och kan definiera feminismen. Men det är inte hon som gör jobbet.

 

Det är inte hon som gömmer flyktingar, inte hon som lånar ut pengar till transungdomar som blivit utkickade hemifrån, inte hon som chattar långa kvällar med desperata tjejer som inte vågar anmäla övergrepp, inte hon som tar de eviga diskussionerna med kursledningen om inskränkta perspektiv på föreläsningarna, inte hon som argumenterar sig blodig för ett inkluderande språkbruk i nästa utskick, inte hon som följer med de främlingar som behöver till vårdcentralen och psykakuten, inte hon som blir kallad hora i korridoren.

 

Jag tror på ord. Jag har många gånger fått höra att mina ord förändrat hur någon tänkt, och det känns fantastiskt. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är den dagliga, slitiga, osynliga kontakten människor emellan. När du faktiskt säger ifrån mot de sexistiska skämten. När du donerar din tid som jurist till kvinnojouren. När du ordnar mentorsträffar för hbtq-ungdomar eller julfirande för dem som inte har någonstans att vara.

  

Rättviseförmedlingen gjorde en lista med gräsrötter, där bland annat jag är med. Och det är superfint och ett jättebra initiativ, men de flesta verkliga gräsrötterna är fortfarande inte med. För ni har ingen hemsida eller ordförandeskap eller DJ-kollektiv. Ni är osynliga, förutom där det räknas.

 

Ni är osynliga, men livsviktiga.

 

Idag vill jag ägna mitt (låt gå betydligt mindre än Belindas) utrymme, till att tacka er. Tack för att ni finns. Tack för allt ni gör. Tack för att jag fått lära känna några av er och kunnat bli en bättre människa.

 

Utan er; ingen feminism, ingen medmänsklighet, ingen solidaritet.

 

Tack.

 

/Zäta

 

 


Vi kommer inte backa. Ett missförstånd om feminismens målsättning.

Det verkar finnas ett missförstånd angående femininismen där ute. Framförallt uttryckt av de som själva inte är feminister. Att målet med vår rörelse skulle vara att rekrytera så många människor som möjligt.
 
Om ni använder den där retoriken skrämmer ni bort en massa folk!
 
Ni kan inte tala om män som grupp - då kommer ingen man att vilja vara feminist, och det är ju superviktigt att vi får med oss männen!!!
 
Feminister är alldeles för (insert random ord) - vi måste ju tänka på hur folk ser på oss!
 
 
Jag ska börja med en viktig distinktion. Den inom-feministiska kritik som finns, som ofta handlar om att priviligierade grupper inom feminismen, ofta vita medelklasskvinnor utan könsöverskridande erfarenheter, tar sig tolkningsföreträde på definitionen av feminism eller vilka frågor som ska prioriteras, är inte vad jag kommer kritisera här. Det är en nödvändig del i en dynamisk och framåtblickande rörelse. Denna kritik måste alla med maktanalys ta till sig, även om den interna kritiken inte behöver överskugga vårt gemensamma mål och det går att solidarisera och stötta även människor som inte tycker precis likadant som en själv. Vi kan prata om hur den interna debatten förs inom feminismen idag i Sverige, jag tror det behövs, men jag kommer inte göra det här.
 
Jag kommer prata om den externa kritiken, och den som ibland framförs även inifrån: Att feminismen måste vara snällare, stryka männen medhårs, inte prata om kön och strukturer och vara sådär obehagligt utpekande, eftersom vårt mål är att få alla att bli feminister.
 
Det är bullshit. 
 
Feminismen har alltid, och kommer alltid handla om, att störta patriarkatet. Störta det system av makt som på olika sätt för olika kvinnor och transpersoner ger oss andra, ofta sämre, livsvillkor än männen. Störta den struktur som skapar mannen som norm och högre värderad i allt han gör, som ger hans tankar neutral objektivitet, som ger honom mer kapital i form av pengar och makt, som lär honom att inte bara hans kropp utan även andras är till för honom, som ger honom tolkningsföreträde på allt. I vår maktanalys ingår andra former av förtryck - de som baseras på etnicitet och rasifiering, funktionalitet, könsidentitet och sexualitet. Vi kan aldrig bortse från dessa när vi analyserar, och störtar, patriarkatet. Allt hänger ihop, och olika människors livsvillkor blir annorlunda beroende på dessa interagerande maktsystem. Att se komplexitet och lyssna på dem vars erferenheter skiljer sig från den dominerande gruppen är ett villkor för att nå vårt mål. 
 
Att alla ska hålla med om ovanstående analys är dock inte ett villkor för vårt mål. Det vore toppen. Det vore fantastiskt om alla blev feminister. Om alla kunde lära sig om världens tillstånd och hur våra liv formas av könade strukturer, om alla kunde granska sina egna privilegier och se sin egen roll, om alla aktivt kunde arbeta för en värld där vi kan existera på lika villkor oberoende av konstruerade kategorier så som kön och etnicitet, om alla - även de män som personligen haft det tufft - ville skriva under på att "kvinnor är idag strukturellt underordnade män, och det vill jag förändra". Det vore drömmen, men det kommer aldrig hända.
 
Varför?
 
För att vissa människor, framförallt män, tjänar på patriarkatet. Och därmed tjänar på att inte erkänna dess existens.
 
Jag tänker att det motstånd som feminismen möter, och alltid kommer möta, bäst illustreras med ett par fula paint-bilder jag gjorde för några år sedan*. Som ni säkert vet finns det en slags magisk 30-70-regel i genus-sammanhang, där kvinnor lätt verkar få 30% av utrymmet, men inte mer. Detta är tillexempel applicerbart på skribenter i nyhetsmedia, taltid i klassrummet, höga postitioner inom universitetsvärlden (det ligger närmre 20% menmen), så denna regel får representera patriarkatet, då allt inte är så enkelt att mäta. 
 
*nåja, tillräckligt väl, i alla fall.
 
De som inte vill tala om feminism, utan "bara om jämställdhet", som tror att kvinnor ska få det bättre utan att en endaste man ska behöva flytta sig en millimeter från sin bekvämlighets-zon, som är för jämställdhet men inte vill lyfta ett finger för att förändra hur vi har det idag, verkar tro att världen fungerar lite som till höger i bilden nedan.
 
 
 
 


 
 Det funkar inte så! Vi kan inte "ta för oss" av plats som inte finns. Vi måste omfördela. 
 
 
 
Tittar vi på de gula boxarna hittar vi svaret till varför feminismen alltid kommer möta motstånd. Det är inte alla som vill ge upp sin orättmätiga del av kakan. 
 
Det finns en hel del som vill det. En hel drös av män som hellre lever i det jämställda samhället även om det innebär att de själva inte får den osynliga fördel det innebär att vara man i ett patriarkat. Som hellre tävlar på lika villkor än klamrar sig fast vid priviligier de tycker sig ha rätt till. Som förstår att de ingår i ett system där deras kön förtrycker andra och att de drar nytta av detta - och försöker motverka det. Precis som att det finns vita medelklasskvinnor som försöker arbeta för att inte ta mer än sin beskärda del på andras bekostnad. Detta är feminister. Det är fortfarande privilegierade människor som behöver vara medvetna om just det, men de gör vad de kan för en rättvisare värld. Heja er, heja oss.  
 
Alla kommer inte nå denna insikt. Det är en tuff insikt att nå. Det är tufft att vara feminist, för alla. Men det är inte jämförbart med hur tufft det är att leva i ett skitpatriarkat för alla oss som förtrycks av det. 
 
 
Feminismens mål är inte att alla ska bli feminister. Det är förstås bra om vi kan föra vår talan så att fler vill vara med och förstår vad det handlar om, men det finns också ett personligt ansvar i att utforska sin egen roll i de maktsystem vi lever i.
 
Feminismens mål är att störta patriarkatet, oavsett vad vissa tycker om det. Feminismens mål är sann jämställdhet och jämlikhet, att de förtryckta ska bli fria. Det kommer förstås vara lättare att uppnå ju fler som är på vår sida, men att precis alla håller med är inte ett krav.
 
Att ge alla människor samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, att skydda och uppvärdera dem som idag inte har något att säga till om - det är vårt mål. Vi kommer inte göra avkall på detta för att stryka någon medhårs. Vi kommer inte urvattna våra begrepp och analyser så att de blir uddlösa bara för att inte stöta oss med dem som har makt. Vi kommer inte låtsas att feminismen kommer gynna alla på samma sätt. Jag är övertygad om att människor av alla kön och icke-kön mår bättre i en mer jämlik värld, men vinsten kommer inte vara precis likadan för oss alla. Herrejävlar vad skön att slippa machoideal och få visa känslor som snubbe, men det är fortfarande inte riktigt samma sak som vinsten i att få bli sedd som en fullvärdig människa.
 
Feminismen är bra för alla, men olika bra, och på olika sätt - eftersom grundförutsättningen är ojämlikhet. 
 
Du är välkommen in, välkommen att öppna dina ögon, lyssna på de vars livsvillkor är annorlunda än dina, välkommen att själv fundera, välkommen att göra förändringar i ditt liv som gynnar jämställdheten. Välkommen att göra fel någon gång utan att bli lynchad, välkommen att jobba med dina hjärtefrågor. Alla som är beredda att skriva under på feminismens maktanalys och göra förändringar i sitt eget liv är välkomna in. Alla.
 
Men du är inte välkommen att omdefiniera feminismens mål för att göra den mer bekväm för dig.
 
Vi kommer inte backa. Du måste backa.  
 
/Zäta
 
 
 

HEJDÅ 19-ÅRIGA ZÄTA

Hej snart 24-åriga jag!
 
Där uppe alltså. Jag har uppdaterat min header för första gången på nästan 5 år. Detni. 
 
Tack bästa Anna för hjälpen
och coolaste Jessica för att jag fick fota ditt broderi
och finaste Moa för att jag fick en awesome feminist-ring av dig
(och snålaste Region Skåne för lån av arbetskläder)
 
 
(Jamen jaha det funkade bara på förstasidan?!) 
 
Kärlek och pepp från en icke längre tonåring Zäta!
 

4 invändningar från jurister i diskussioner kring våldtäktsdomar och mina svar på tal

Varje gång det blossar upp nya brottsmåls-skandaler i våldtäktsfall som jag skriver om/länkar till, får jag samma fyra invändningar från jurister, hobbyjurister och, framförallt tror jag, juridikstuderande. Så jag tänkte svara på allihop här, så kan jag bara länka nästa gång nästa jurist säger exakt samma sak som föregående jurist.*
 
*Inte från alla jurister. Jag känner en massa bra (blivande) jurister. Hej på er och tack för att ni diskuterar på vettiga sätt och kommer göra världen till en bättre plats när ni blir klara! (Vill också inflika att anonym jurist S.T. i föregående inläggs kommentarsfält var ovanligt vettig att diskutera med även om vi tycker olika.)
 
 
"Det är tur att vi har domstolar som dömer - och inte låter pöbeln göra det! Folk förstår bara inte hur en rättsstat fungerar."
Jag håller verkligen med. Om att det är tur att vi har ett rättsväsende, alltså, och att den som utsatts för brottet själv inte ska utdela straffet. Jag inser vikten av att standardisera straff och låta rationalitet guida omdömet. Jag förstår att vårt rättsväsende så som det är tänkt att fungera är en hörnsten i den demokrati jag stödjer. Jag förstår att detta förvånar dig, men queer-vänster-pk-feminister är i de allra flesta fall demokrati-sympatisörer som gått ut grundskolan och däremed förstått att rättsväsende är viktigt. Det finns förstås anarkister och radiakala vänstersympatisörer som har en annan grundläggande samhällsanalys - det är också okej. De får också ha en åsikt. Men jag vet inte var i min analys du hittade spår av detta resonemang?
 
Jag kritiserar hur rättsväsendet fungerar i vissa fall, inte dess existens. Kritik är inte samma sak som oförmåga att förstå. Jag förstår mycket väl, och jag håller inte med. 
 
 
"Beviskrav måste vara högt ställda - det viktigaste i en rättsstat är att ingen oskyldig döms."
Ja och nej. Självklart måste bevisbördan vara hög, självklart är det viktigt att ingen oskyldig döms. Men är det verkligen det allra viktigaste? Är inte det att förvissa sig om medborgarnas säkerhet, både de som står åtalade och de som blivit utsatta för brott. Inte bara de åtalade. Ibland är rättsväsendet så upptaget med att klappa sig själv på axeln för sina grandiosa principer att de inte inser att "rimligt tvivel" vekar uppfyllas av de mest sciene-fiktion-inspirerade påhitt från den åtalades sida. Ett rättsväsende som aldrig dömer skyldiga är lika värdelöst som ett som dömer oskyldiga.
 
Av de anmälningar som går till åtal, vilket är en liten minoritet av de anmälningar som anses mest troliga att leda till en dom, leder ca 1/3 till friande domar i våldtäktsfall. I andra brottsmål är den siffran ca 5%. Dessutom har beviskraven skärpts sedan 2006, vilket lett till färre fällande domar sedan dess. Dagens juridik.  
Jag tycker att detta är orimligt. Jag tycker både lagen och rättspraxis är skeva. Du får tycka annorlunda och skriva om din åsikt, jag skriver om min.
 
 
"Jag förutsätter att du läst domen."
Jag har läst domen i Lunda-målet nu senast, ja. Och jag mådde pyton medan jag gjorde det. Domen består, som du kanske förstår, av en väldigt obehaglig och ingående våldtäktsskildring, och sedan rättens tolkning av honom som trovärdig och henne som icke trovärdig - bland annat baserat på att hon tidigare lidit av lättare psykiska besvär:
 
Men här ska beaktas att A mått psykiskt dåligt med inslag av ångest under en längre period, vilket hon också sedan tre år tillbaka medicinerar för med Sobril. Det kan bland annat därför inte heller uteslutas att hon efter händelsen kan ha reagerat så starkt som är visat i målet, utan att händelseförloppet för den skull varit så som hon beskrivit.
 
Jag har läst domen, och tycker kanske också att de som ska uttala sig om en specifik dom ska läsa den, särskilt om personen har en sanktionerad maktposition såsom ledarskribent. Men du kan inte kräva att alla som debatterar kring våldtäkskultur och rättspraxis, med enskilda domar som belysande exempel, ska läsa alla domar.
 
För det första för att det kan vara oerhört traumatiserande att läsa - särskilt för någon som själv blivit utsatt tidigare, vilket tyvärr är alldeles för många. Och vad är det för debattklimat där vi utesluter överlevare ur diskussionen på basis av deras trauma? Det är en alldeles fruktansvärd inställning att ha gentemot andra människor, och vittnar om att du lever i en värld där du själv och dina vänner inte behövt genomlida våldtäkter i någon högre grad. 
 
För det andra är det tidskonsumerande att hämta ut och läsa. Återigen tycker jag att vissa människor på vissa positioner som uttalar sig om specifika fall ska bemöda sig med detta, särskilt folk som typ har betalt för det, men alla Sveriges bloggare och aktivister - som är studenter, föräldrar, deprimerade, stressade eller bara har annat för sig också och försöker få livet gå ihop - vare sig kan eller måste läsa alla förbannade våldtäktsåtal innan de diskuterar våldtäkter.
 
 
"Jag förstår att det är svårt för dig som lekman att förstå, men låt mig som jurist förklara varför domen är riktig även om din analys visar det motsatta."
Jag förstår inte allt juridik-språk, nej. Men jag förstår ofta att tolknigen av lagen så som den är skriven var korrekt. Och, återigen, jag håller inte alltid med. Om vad lagen säger, eller om tolkningen om den var allför snäv eller hård. Det betyder inte att jag själv vill ta hagelbössan och gå skjuta av folk. Tvärt om använder jag ju det mest demokratiska av alla tillvägagångsätt - öppen debatt (vilket du ofta undviker genom att vara anonym).  
 
Jag förstår, och håller med om, att detaljerna bör skötas av dem som har bäst förståelse för lagen - jurister. Jag förstår att allmänheten, jag själv inkluderar, ibland missförstår juridiskan. (Men inte alltid. Alla invändningar är inte missförstånd!) Jag är helt med på att en lagändring ska utformas med hjälp av jurister. Ni är ju experterna! Men jag håller inte med om att bara jurister i sin upphöjda position är de enda som är kvalificerade att diskutera lagen, rättspraxis och samhällsutvecklingen. Det lärs ut de första veckorna på juristprogrammet att samhället ändras först, sedan lagen (jag vet, för jag har gått dem). Och jag tänker vara med i den samhällsförändingen. 
 
Precis som att alla är överens om att låta läkare diagnostisera och skriva ut medicin, är vi överens om att låta juristerna sköta det juridiska finliret, eftersom dessa yrkesgrupper är kvalificerade för uppgifterna. Men lika lite som vi (blivande) läkare kan säga åt allmänheten att hålla tyst kring frågor om hur sjukvården organiseras, vad som ska anses som friskt och sjukt i ett större perspektiv eller vad vi ska prioritera i hälsoinvesteringar på befolkningsnivå - kan (blivande) jurister säga åt folk att de inte får diskutera samhällsutveckling i relation till rättspraxis, olika bevisbördors teoretiska betydelse eller samtyckeslagar.
 
Jag har lika stor rätt till detta som alla samhällsmedborgare, oavsett juridisk kompetens. Därmed inte sagt att jurdisk kompetens inte är superviktigt för ett rättssäkert samhälle - men jag önskar att den någon gång ibland skulle användas till att kritisera lagen med den skarpa syn som kunskapen ger - och inte bara till att sätta "pöbeln" på plats.  
 
 
Lagen existerar inte i ett vaacum. Lagen existerar i mitt samhälle. Mitt samhälle formar lagen och hur den tolkas. Jag är en del av mitt samhälle, en del av den kultur som skapar tolkningsföreträden och orimlig rättpraxis, och jag tänker försöka ändra det till det bättre. På mitt sätt. Genom att skriva.  
 
Jag hoppas vi delar detta mål, även om våra medel kan vara olika.
 
/Zäta
 
 
 ps. Bor du i Lund/Malmö? Kom på manifestation mot våldtäktskultur imorgon!

Ett år i bilder, texter och sånger.

En bild, en text, en sång, en känsla. Eller tolv då, för detta mina vänner - är min första årskrönika. 
 
Januari
I januari förra året hade jag gått ett år på läkarprogrammet, och det kändes så himla kul att ha kommit en liten bit på väg. Och lite läskigt samtidigt.
 
 
Jag skrev om mina egna privilegier, om att vara medelklass och vad det betyder, i En medelklass-snorunges bekännelser.
Världen är inte främmande, oförstående eller motvillig. Min tolkning är alltid legitim, mina fördomar ger verkligt utslag i samhällsdebatten. Jag har inget att motbevisa innan jag får bevisa. Bevisa vem jag är, vad jag går för. En vän till mig, uppväxt under andra förhållanden, sade en gång med lika delar förakt och beundran, att jag hade en enorm känsla av (vad jag ännu inte funnit någon bra svensk översättning på) - entitlement. Känsla av att ha rätt till, ungefär. Det här är min värld och jag har rätt att vara här.
 
Jag lyssnade på Brandi Carlille, och kände vinterdeppen ge vika för ett nytt år.
 
 
Februari
I februari fyllde jag och Moa 23. Vi hade fest med musikaltema och det var helt fantastiskt. Alla var sjukt snygga, vi dansade och skrålade hela natten och fick till och med finbesök från Uppsala. Livet var gött.
 
Moa i drag som Danny, och jag som Sandy.
 
Jag lyssnade på Grease, såklart.
 
Jag skrev om Uppdrag granskning och näthatet.
...Och jag vet inte, påminna folk om att demokrati inte är någon självklarhet. Om att din delaktighet, dina rättigheter har varit och är en kamp. En kamp där kvinnoröster behövs.
 
 
Mars
I mars var terminen i full gång, och det som gjorde dagarna på BMC uthärdliga var Socialistiska läkare. Hjärtat var förstås rätt intressant. Och njurarna. Ja, jag gillar njurmedicin och det står jag för.
 
 
 
Jag lyssnade på Asha Ali, och längtade bort.
 
 
April
Våren i Lund är fin, men jag saknade Uppsala så det värkte i ovan nämda pump. 
 

Jag skrev om hur det var att gå på läkarprogrammet för en queer genusvetare, och fick en massa massa kärlek från er fina läsare. 
Jag publicerar detta med ett dunkande hjärta och ont i magen. Jag vet att jag kommer få skit från kursare och spexare och andra försvarare av humorns frihet, för att jag öppet uttrycker de här åsikterna. Jag vänder mig mot uppenbara, upprepade och ibland grova kränkningar under nollningen. Jag vänder mig mot att kvinnokroppen används som klippdocka och våldtäkt görs till humor. Jag vänder mig mot ogenerad sexism och marginalisering - och jag är radikal. 
Det är min verklighet idag. Så om något behöver jag ditt stöd. Visa mig att jag inte är galen, utan att min värld just nu är galen.
 
Jag lyssnade också på Qom ut av fantastiska Partiet och kände en enorm pepp efter enorm uppgivenhet.

Maj
Månadens höjdpunkt var helt klart Hallongalan, där Sveriges coolaste feminister och aktivister var samlade - och jag fick ett pris!!
 
 
Anledningen till att jag tog upp icke-monogami är för att det finns ett sätt att tänka på kärlek inom dessa kretsar som kan gynna oss alla, oavsett vår egen relationsform. Ett sätt att definiera kärlek i positiva termer - som något jag mår bra av, en delad upplevelse som inte förminskas av andra delade upplevelser, som något jag själv definierar och inte samhället - istället för i negativa termer, som avundsjuka, fysiska begränsningar och dåligt samvete.
 
Det är förstås, som sagt, upp till var och en hur de vill definiera sina förhållanden och vilka gränser som gäller. Men en sak kan vi väl enas om? Det är inte kärlek att ens symboliskt äga någon annan. Kärlek är att ha människor om kring sig som frivilligt är nära dig, vars autonomi och mänsklighet respekteras samtidigt som ni formar varandra.   
 
Jag tror på kärlek. Jag tror på att det inte bara är förbehållet två personer (av olika kön) som vill dela boende och byta ringar, utan att det är en nyanserad känsla som kan föra oss över alla möjliga och omöjliga gränser. Jag tror att kärlek är så mycket mer än att inte sitta i knät. Och jag tror att världen kan bli så mycket bättre ifall vi öppnar upp för hur vi definierar kärlek, och istället för att låta det begränsa oss, låter det förena oss. 
 Halleluja. Nej men seriöst. Kärlek utan ägande. The shit.
 
Jag lyssnade på Closer av Tegan and Sara och kände varje ord pulsera genom kroppen.
 
 
Juni
Jag tror att jag hade en stor tenta? Och fick ett sommarjobb? Och säkert gjorde en massa andra viktiga saker. Allt jag minns är dock den dag, eller natt, var det väl snarare, som spenderades på andra sidan sundet.
 
Jag lyssnade på The Postal Service - Be still my heart, och kände precis så.
 
Jo, just det, jag skrev mitt livs mest lästa blogginlägg också. Din erektion är inte en komplimang. Jag fick över 10 000 besök på en dag, en massa pepp och lite skit - och det kändes jäkligt fett. 
Tillsammans blir det ett system där män med makt att definiera vad som är viktigt, bestämmer att det är viktigt för kvinnor att vara sexiga för deras skull. Inte bara när de är förälskade och vill ligga. Inte bara när de ser på porr. Inte bara när det är skönhetstävling på gång. Alltid. När de skriver webbserier, twittrar, existerar. Det är din förbannade plikt att vara sexig kvinna, och min uteblivna erektion är ett bevis på att du misslyckats!
 
Feminismen hjälper mig att inte bry mig om huruvida mina prestationer, tankar eller kroppsdelar gör en penis hård eller ej. Såvida jag och penisinnehavaren inte för tillfället ligger med varandra, kanske. (Något jag dock för en mycket stor majoritet av jordens män håller för mycket osannlikt att vi någonsin kommer göra.)
 
Feminismen hjälper mig att formulera orden: Vill du ge mig en komplimang? Prata med mig. Prata om vad jag gjorde som du gillade. Prata inte om din penis. Din erektion är inte en komplimang.
 
 
Juli
Jag råkade ställa till med skandal, eftersom jag publicerade en facebook-status om min arbetsdag på äldreboendet. Den har idag delats över 13 000 gånger.
 
Det finns ju inte någon naturlag som säger att äldreomsorgen måste vara underbemannad. Det är någon någonstans som satt sig ned och bestämt detta. Det innebär att någon någonstans kan ändra på det, om vi är tillräckligt många som visar att våra äldre är något vi vill lägga resurser på. Jag har alltid varit övertygad om att förändring börjar med uppmärksammande och kritisk analys av situationen, så det var detta första steg jag ville ta.
 
Det talas så mycket om budget och kronor, men vi frågar oss inte vad det kostar i medmänsklighet att inte behandla de som byggt upp dagens samhälle väl. Vi stjäl från oss alla när vi bygger upp system som inte erkänner att alla människor är lika mycket värda, hela vägen fram.
 

Vi firade midsommar också, och jag kände mig som alltid mest som mig själv och samtidigt i full drag, som den lilla midsommarflickan.
 
 
Jag lyssnade på Kate Bush, Wuthering Heights och var alldeles svindlande lycklig långt ut på landet - ett par dagar i paradiset, liksom insvept i förälskelse och solsken, innan verkligheten på demensboendet var där igen.
 
 
 
Augusti
Å, augusti. Vi var på Pride, åkte till andra sidan Atlanten och träffade saknad familj och kände sommarlivet i oss på utomhuskonsert i Vitabergsparken.
 
 
Jag skrev om fittor. 
Hur trist det är, inte att vara född med fitta, för jag tycker personligen att det är ett alldeles strålande könsorgan som hittills i livet gett mig all möjlig njutning och funkat utmärkt att kissa med, utan att växa upp i en värld som skiter i hur fittor mår. 
 
Jag lyssnade på Walk the moon. You turn my head inside out.
 
 
September
Jag började plugget igen, men i Malmö, och det var så mycket bättre. Det var demo mot vinster i välfärden och feministisk fest på Moriskan och typ bästa kvällen i kvinnominne.
 
 
Jag skrev om Den kulturella boomerangen, eller vad evolutionsläran inte säger om vårt beteende.
Den kulturella boomerangen är ett begrepp som beskriver ett väldigt vanligt fenomen i jämställdhets- och genusdiskussioner - när "naturen" används för att förklara och berättiga en mänsklig handling, utan insikten att den bild av naturen vi förmedlar redan är färgad av våra kulturella föreställningar - som är könade. 
 
Jag lyssnade på Vindvisa och kände igen mig. Å herregud vad bra. Alla borde lyssna. Nu.
 
 
Oktober
Det blev höst och jag funderade mycket på heterorelationer. Går det att bli helt jämställda, förstå varandra, älska jämlikt med så otroligt olika bilder av världen, formade av att växa upp som olika kön? Jag tror att alla feminister som då och då blir kära i män har liknande identitetskriser.
 
Jag skrev om HIV, medicinskt språkbruk och respekt, och till högerpolitiker.
 
 
 
 
Jag lyssnade på Rhye - Open, och kände lika delar vemod, kärlek och ängslan.
 
 
November
Plötsligt kändes det som brukade vara så lätt så tungt. Det slog mig att jag pluggat konstant sedan jag var 7 år, och för första gången någonsin kändes det inte kul. Men sådant är livet, tänkte jag, intet ont anande om att det snart skulle bli mycket, mycket värre.

Jag skrev om Transgender day of Remembrande och min älskade flickvän.

 
Jag lyssnade på Paulo Nutini, och kände höstnostalgi.
 
 
December
En helt vanlig torsdagkväll i början av December, om än något blåsig, är jag och min bästa vän på väg till kören. Vi får ett träd över oss. Sådant som inte händer. De första veckorna var en dimma av smärta, tacksamhet, ångest, kärlek och utmattning. Tre dagar innan julafton satte jag mig ned med skolböckerna och förstod vad jag läste igen. Näst sista dagen på året kunde jag använda min högerhand till att skriva på datorn. 
 
Sista dagen på året firades med denna fantastiska bästis jag har, och typ nästan alla andra jag älskar. Det var förbaskat fint. 
 
 
Jag skrev om Feminismen och kärleken, lyssnade på Be OK av Ingrid Michaelson, och kände - när klockan slog 12 - ren jävla lycka.
 
 
2013 var spännande. Jobbigt, skitjobbigt emellanåt, men fantastiskt intinsivt lyckokittlande också. Politiskt önskar jag mig regeringsskifte och rosa inslag i riksdagen 2014, en fortsatt kamp mot rasisterna och att alla tjejer vågar säga ifrån, och säga ja. Personligt önskar jag... samma sak, men också kanske lite lugn och ro? Fast nä.
 
Jag vill att livet ska vara stort och spännande och därmed skitjobbigt och samtidigt intensivt lyckokittlande. Även 2014.
 
 
Tack till alla fantastiska läsare för detta år! Jag läser varenda kommentar och mail, och uppskattar era glada fyllekramar och blyga närmanden på stan mer än ni tror. När vi pratade om att tjäna sitt levebröd som skribent häromdagen sa jag att jag inte tjänar ett öre, men får betalt i kärlek. På riktigt. Det är därför jag orkar fortsätta.
 
Och någon gång ska jag tjäna en slant på jobbet också. Kanske får bli mitt nyårslöfte.
 
Gott nytt år!!!
/Zäta
 

Feminismen och kärleken

Feminister anklagas ofta för att krångla till det i onödan. Att överanalysera bort "allt det fina". Inte låta saker, ens kärlek, bara "få vara". Sätta käppar i hjulet för den naturliga spänningen mellan man och kvinna. 
 
Och visst kan vi kritisera heterokärleken. Vi kan säga att dess representationer och värderingsmallar oundvikligen skapar en maktobalans mellan kvinnor och män. Vi kan säga att den starka norm som den heteromonogama kärleken utgör osynliggör och försvårar annan slags kärlek mellan människor. Vi kan säga att vi kämpar i motvind när det kommer till kärleken - att vi är feminister trots att vi är insnärjda i kärlekens garn. "Egentligen vill jag vara fri, men det pirrar så förfärligt i magen så jag kan inte låta bli. Låta bli att anpassa mig, tråna och värdera mig själv utifrån honom."
 
Eller så kan vi säga att kärlek, att få älska på sina villkor, är en anledning att vara feminist. Att möjligheten att vara kär utan att anpassa sig och reproducera patriarkatet i sitt förhållande, är en drivkraft för feminismen.
 
 
Jag säger inte att strävan efter att få älska på lika villkor ska vara den enda drivkraften för den privata feministiska kampen. Jag säger inte att samhällsutvecklingen ska drivas av längtan efter jämlik kärlek mellan två personer. Att inte bli förtryckt, att få lika lön för lika arbete, att känna att parkerna tillhör oss även på natten, att låta marginaliserade kvinnor höras i det offentliga rummet, att störta könade normer som begränsar människors liv - allt det och mer därtill är minst lika viktigt. Jag säger inget om det. Men jag säger att kärlek är en drivkraft, och kärlek kan bara existera när makten får ge vika.
 
Det kan verka provocerande att tala om kärlek som en drivkraft. Särskilt heterokärlek. "Men hallå är inte hela poängen med feminismen att kvinnor är starka och klarar sig utan män?!" Nej, poängen med feminismen är att kvinnors strukturella underläge ska skrotas. Även i kärleksrelationer. Kärlek i sig är inte fel. Kärlek är helt jävla fantastiskt och vi borde generellt ägna oss mer åt att älska och mindre åt att hata. Kärlek som ursäkt för, eller förklädnad åt, patriarkala maktmissbruk - är fel. 
 
När hon tar hand om disken femte gången i rad för att det är enklare än att tjata, då patriarkatet gett män  tolkningsföreträde på vad som är "tjat" och vad som är relevanta synliggöranden av orättvisor, och gör det av "kärlek". När han fortsätter samlaget trots att hon stelnar till för det gör ont, eftersom han inte är så värst uppmärksam på hennes njutning och hon alltför mån om hans för att säga ifrån, och de har sex av "kärlek" till varandra. När de bråkar och hon gråter och han beklagar sig över känslosamma kvinnor som inte kan acceptera det rationella i hans syn på saken, och de har "kärleksproblem". När han himlar med ögonen åt hennes nyinköpta ögonskugga och suckar att kvinnor jämt ska vara så ytliga, men ogenerat kommenterar hennes och andra kvinnors utseende när det inte behagar honom, och vi kallar deras förhållande för "kärlek". När hon tar fyra femtedelar av föräldraledigheten eftersom han tjänar mer, vilket gynnar parförhållandet och görs i "kärlekens" namn, men ger henne en pension långt under hans när de separerar tjugo år senare.
 
Dessa, och många fler långt mer banala, och många fler långt mindre banala - beteenden i kärlekens namn - är vad som är ruttet med den konventionella heterokärleken. Den får agera täckmantel åt förtryck, orättvisor och strukturell underordning av kvinnor.
 
Att vara feminist är inte att sätta käppar i hjulet för kärlek mellan män och kvinnor. Det är att ge den en ärlig chans. En chans för kärleken att inte vara en ursäkt till ett skapande av hierarkier, utan att existera på lika villkor mellan jämlika parter. Att vara feminist är att inse att patriarkatet påverkar även samkönade kärleksrelationer, och att ge queera relationer det utrymme och den specifika analys de behöver. Om vi talar om vad som händer i vardagen, om vilka beslut vi fattar och varför, med patriarkatet i bakhuvudet, istället för att släta över och låtsas som om en snedfördelning inte fanns - kan vi nå en jämlikare relation.
 
Det är kanske en utopi att skapa en sant jämställd relation mellan människor så djupt präglade av ett ojämlikt samhälle, men jag är övertygad om att det går att komma långt med ärlighet och belysande. Det krävs en bisarr mängd självreflektion, modet att ifrågasätta sin egen position och roll i både samhälle och relationen. Det krävs samarbetsvillighet, för även om den med mest makt och som lärt sig att hans världsbild är objektivt sann har både störst möjlighet och störst ansvar att förändra, återskapas patriarkatet av alla som ingår i relationen. Det krävs humor, kampvilja och utrymme för felsteg. 
 
Om det nu krävs så förbannat mycket att bli jämställd i ett samhälle som sliter och drar åt andra hållet, är det verkligen värt det? Nej, de allra flesta tycker ju inte det. Det är därför ojämställdhet inom kärleksförhållanden är normen - normaliserat och osynliggjort. Men utöver att alla vettiga människor borde vilja sluta förtrycka så fort de inser att de gör det och har en plikt att göra det oavsett vad de inser, så finns det personliga incitament att störta den patriarkala relationen.
 
Tänk att få bli sedd, inte genom ett filter av förväntningar på hur ditt kön ska bete sig, utan för den du är. Tänk att kunna samtala med någon som accepterar att dina referensramar, på grund av en radikalt annorlunda uppväxt och andra erfarenheter, är just annorlunda men inte fel för det, utan värdefulla perspektiv på världen - särskilt för den som växt upp med att hans perspektiv alltid gäller. Tänk att våga lita på att de känslor du uttrycker respekteras och bemöts. Tänk att få det utrymme för reflektion, umgänge med andra och ensamhet du behöver, när svartsjuka och ägandeskap slutar vara en drivkraft. Tänk att våga njuta utan skuld över att ta för mycket plats, utan prestationskrav kopplade till ditt kön. Tänk att få älska, utan att utöva eller utsättas för, orättvis och osynlig makt.
 
Möjligheten att kunna älska, fri från patriarkatet, är en anledning att vara feminist. För mig, en av de allra främsta.
 
/Zäta
 

Liten uppdatering

Saker jag tänker att jag vill skriva om när jag har tid och två händer till övers: Intersektionalitet i praktiken. Ordet "rasifierad". Invändningar mot påståendet "feminismens främsta mål är att spridas och få fler anhängare!" Vad feminismen ger mig i vardagen. Feminism och kärlek, relationer och jämställdhet. (Eller vänta, den har jag ju redan skrivit. Kommer till jul!)
 
Saker jag prioriterar just nu: Plugg (har sluttenta för hela terminen i januari) och sjukgymnastik (satsar på en fullt funktionell högerhand om någon månad sådär). Jullov vore ju trevligt, men you can't have it all.
 
 
Nu: Bacillus anthacis.
 
/Zäta
 
 

Varför jag varit borta och varför jag har feminist-gips på högerhanden

Hej och förlåt för frånvaron. Som ni kanske gissat har det hänt en grej. Världens mest osannolika grej, kan tyckas.

Jag fick ett ca 6 ton tungt träd på mig.

En del av trädet, förstås. Jag och min bästa vän Elin var på väg till kören förra torsdagen. Vi visste att det blåste ute, men inte att SMHI utfärdat klass 3-varning. Vi småsprang på en gata utanför botaniska trädgården i Lund, vinden susade i träden och vi fnissade åt att det ändå var lite läskigt, när vi hörde ett brak. Jag minns en ögonblicksbild av fallande grenar, hann tänka "trädet faller!" och "nej det här händer inte!" och så låg vi på marken. Mitt nästa minne är att jag står upp och för bort brutna grenar från Elin, som är i total chock och hysteriskt gråter, ber om hjälp och frågar vad som hänt. Jag hjälper henne upp och ser en främmande tjej på gatan, som plingar på i ett närliggande hus. Elin blöder från huvudet och jag ber tjejen ringa en ambulans. Vi får komma in i huset. 

Vi var på trottoaren till vänster i bild.

Konsekvenser finns inte i min värld. Jag är inte rädd, jag vet att vi snart ska få hjälp. Jag tänker att eftersom hon aldrig förlorade medvetandet borde det inte vara så allvarligt. (Idag tänker jag att det nog var en rationalisering i stunden - jag kunde ändå inte göra något mer än att lugna så jag sket i konsekvenser. Jag tänker också att jag borde gjort mer för att fixera nacken, men hade ju också just fått ett träd på mig så chocken tog väl bort en del av logiken.) När jag ser Elin i ögonen och talar lugnt blir hon lugn för ett ögonblick, men så snart jag måste ägna mig åt något annat blir hon livrädd. Såklart. Det rinner blod ned i hennes ansikte och hennes korttidsminne sviktar. Det är inte förrän ambulansen hörs som jag inser att det gör förbannat ont i min högerhand. Jag tar en snabb titt och konstaterar snabbt att metacarpal 5 (benet i handen som går till lillfingret) ser ut att vara brutet. Det hade ännu inte hunnit svullna, så jag kunde se det snedställda benet. 

Ambulanspersonalen kommer och sätter nackkrage på Elin. Vi får hjälp av främlingarna i huset att bära ut henne på en bår. I ambulansen berättar jag för Elin om när jag åkte stora berg-och-dalbanan på Liseberg första gången som 4-åring och pappa lugnt sa "bara läskigt, inte farligt" medan tåget tuffade upp mot toppen. "Det är precis så nu."

I traumarummet slits jag mellan oro för min bästa vän, intresse för hur sjukvårdsteamet arbetar och en smygande insikt om vad som skulle kunnat hända om vi stått en meter längre till höger när trädet föll. En sjuksköterska ser min skärrade uppsyn och lägger en filt om mig. "Jag förstår, på grund av chocken, då ska man hållas varm. Men jag är faktiskt jättevarm, kan du hjälpa mig av med jackan istället?" Inget verkar vara akut fel med Elin och jag torkar bort lite blod från hennes ansikte för att det inte ska skrämma henne senare, innan hon rullas iväg till en huvudröntgen. De kollar igenom mig också när de förstår att vi var under samma träd, men hittar inget utom handskadan och ett visst mått av blåslagenhet. Puls på 130. Något uppjagad.

Ensam i hissen på väg upp till röntgen kliver en sjuksköterska någonstans ifrån in. Tar en titt på mina smutsiga kläder och krampaktigt hållna arm och säger med värme: "stormen?" "Jaa-aa-aa", säger jag medan tårarna som verkat långt borta plötsligt ohämmat väller fram, "ett jättestort träd! Vi hade bara tur." 
 
Sedan gråter jag konstant i en halvtimme. Ont som fan gör det också, trots att jag nyss lyft grenar med samma hand. Adrenalin är spejsade grejer.


Några dagar senare var jag och kollade på gatan där det hänt, här med den avsågade stammen. Uppe till vänster är staketet som trädkronan deformerade, vi var på trottoaren framför.


Vi kom båda två hem från akuten samma kväll. Elin fick en hjärnskakning och sy 10 stygn i huvudet. Jag hade mycket riktigt brutit metacarpal 5. De försökte dra det rätt samma kväll, men det gick inte och i torsdags opererades en liten metallplatta in i min hand för att hålla det på plats. Vi hade tur. Vi hade förstås en enorm jävla otur som fick ett träd på oss, men det kunde gått mycket, mycket värre. Lyssna på stormvarningar. Håll er inne.
 
Det här är Flodis. Mkt bra gips-stöd.

post-op.
 
De första dagarna var bara ett virrvarr av smärta, chock och glädje över att ha klarat oss. Nu ska någon slags vardag börja igen, men utan att jag kan använda min dominanta hand, är svintrött av smärtstillande och med en upplevelse i bagaget som i alla fall jag inte bara kan ignorera och gå vidare från. Det var redan ganska tufft. Den här hösten var ganska jobbig, och nu fick jag liksom 20 kilo till på axlarna men samma krav från livet. Såklart är jag fortfarande otroligt glad över att vara vid liv, och lika glad att min älskade vän mår okej, men jag önskar att jag kunde få ett par veckors paus - tid att läka, förstå och hamna rätt igen. Inte att det var tentaperiod och min fakultet är ungefär lika medmänskliga som en klippvägg när det kommer till att hjälpa studenter när det är svårt att prestera på topp.

Något tilltufsade, men glada att finnas till! 


Jag kommer tillbaka, men det är krångligare att bara skriva med vänster hand och jag har annat som måste uppta min tid just nu, så det kommer bli lite sparsamt bloggande en tid framöver.
 
Det är fint att få leva! Stanna inne när det stormar. Kärlek!
 
 
/Feminist-gips-Zäta
 
 
 
 

Rabiesfeminist överanalyserar en helt slumpmässig händelse på morgonpendeln, alt. En insikt i sitt eget privilegium och varför vi bör synliggöra dylikt.



Jag lägger upp ryggsäcken bredvid mig på tågsätet och inser med en plötslig stöt i magen att mitt pendlarkort slutade gälla igår. Tåget rullar förbi Hjärup och jag tänker att kanske kanske kommer ingen kontrollant idag? Ska jag vara ärlig och säga att jag glömde fylla på? Låsa in mig på toan?

Kontrollanten kommer in längst fram i vagnen och hjärtat dunkar fortare. Fan jag har inte råd med 1000kr i böter!

Jag bestämmer mig för att visa fram kortet och ärligt säga att jag glömde att det gick ut igår, och hoppas på att kontrollanten är snäll. Hon närmar sig snabbt och jag stäcker mig efter ytterfackets dragkedja. Kontrollanten sneglar på mig i förbifarten och granskar den unge mörkhårige mannens biljett snett bakom mig. Hon går ut ur vagnen. 

Jag är i mild chock. Hon gick bara förbi mig! Vilken tur, tänker jag. Sedan tänker jag att det inte alls var tur

Det var ett uttryck för en ojämlik värld. Det var ingen slump eller lyckosam karma att just jag slapp visa biljett (även om just dagen jag slapp var lyckosam för just mig), medan personen bakom mig behövde bevisa sin rätt att vara på tåget. Det var ett ovanligt tydligt exempel på mitt vita privilegium. Men inte bara det, för alla som haft dreads, piercings eller mycket smink - som inte varit måttliga, typ rågblonda i rosa pannband och dyr dunjacka - vet att det inte går att undgå kontrollanter då heller. Det går kanske inte att se någons klasstillhörighet på samma sätt som rasifierade markörer som hår- och hudfärg, men det finns definitivt saker vi associerar med medel- och överklass och mer eller mindre omedvetet premierar. 

Vad är ett privilegium? Att få det bättre på andras bekostnad. Strukturellt, men det påverkar och gynnar oss också individuellt. 

När jag gick av tåget en annan dag i Köpenhamn gick två kontrollanter med bestämda steg fram mot en man som klev av samtidigt i trasig tröja, slitna ansiktsdrag och vingliga rörelser. Mig tittade de inte ens på. Vem tror ni hade råd att köpa biljett?

För ärligt talat hade jag haft råd med kontrollavgiften. Jag får 9000kr av staten varje månad (varav en hel del lån förstås) för att utbilda mig till höginkomsttagare, och jag kommer från en bakgrund där detta är normen och dn buffert i form av familjen alltid finns. Och det var det som syntes. Jag fick det lättare för att jag redan har det lättare. 

En gång kan förstås vara en slump, men många gånger, för miljontals människor, är inte en slump. Det är en struktur. Och vi som gynnas av dessa (olika) strukturer har en skyldighet att inse vad det är som händer, och på vems bekostnad. Framförallt måste vi lyssna på dem vars erfarenheter istället är av förtryck, lita på vad de upplever, och inse att det som ter sig som en småsak för den som aldrig drabbas, är ett livsvillkor för den som alltid utsätts. 

Granska dina egna privilegier, det är ett av många steg mot en bättre värld. Och fyll på ditt pendlarkort i tid, så du kan lyssna på föreläsning om hypertension istället för att blogga på mobilen. 

Kärlek!

/Zäta

Tidigare inlägg Nyare inlägg




bloglovin RSS 2.0