Zettermark skriver om det viktigaste hon vet: Feminism, rättvisa och rosetter.

Ett år i bilder, texter och sånger.

En bild, en text, en sång, en känsla. Eller tolv då, för detta mina vänner - är min första årskrönika. 

 

Januari

I januari förra året hade jag gått ett år på läkarprogrammet, och det kändes så himla kul att ha kommit en liten bit på väg. Och lite läskigt samtidigt.

 

 

Jag skrev om mina egna privilegier, om att vara medelklass och vad det betyder, i En medelklass-snorunges bekännelser.

Världen är inte främmande, oförstående eller motvillig. Min tolkning är alltid legitim, mina fördomar ger verkligt utslag i samhällsdebatten. Jag har inget att motbevisa innan jag får bevisa. Bevisa vem jag är, vad jag går för. En vän till mig, uppväxt under andra förhållanden, sade en gång med lika delar förakt och beundran, att jag hade en enorm känsla av (vad jag ännu inte funnit någon bra svensk översättning på) - entitlement. Känsla av att ha rätt till, ungefär. Det här är min värld och jag har rätt att vara här.

 

Jag lyssnade på Brandi Carlille, och kände vinterdeppen ge vika för ett nytt år.

 

 

Februari

I februari fyllde jag och Moa 23. Vi hade fest med musikaltema och det var helt fantastiskt. Alla var sjukt snygga, vi dansade och skrålade hela natten och fick till och med finbesök från Uppsala. Livet var gött.

 

Moa i drag som Danny, och jag som Sandy.

 

Jag lyssnade på Grease, såklart.

 

Jag skrev om Uppdrag granskning och näthatet.

...Och jag vet inte, påminna folk om att demokrati inte är någon självklarhet. Om att din delaktighet, dina rättigheter har varit och är en kamp. En kamp där kvinnoröster behövs.

 

 

Mars

I mars var terminen i full gång, och det som gjorde dagarna på BMC uthärdliga var Socialistiska läkare. Hjärtat var förstås rätt intressant. Och njurarna. Ja, jag gillar njurmedicin och det står jag för.

 

 

Jag skrev inte så värst mycket, men höll ett tal på en demonstration för nätverket Rädda vården.

 

Jag lyssnade på Asha Ali, och längtade bort.

 

 

April

Våren i Lund är fin, men jag saknade Uppsala så det värkte i ovan nämda pump. 

 

Jag skrev om hur det var att gå på läkarprogrammet för en queer genusvetare, och fick en massa massa kärlek från er fina läsare. 

Jag publicerar detta med ett dunkande hjärta och ont i magen. Jag vet att jag kommer få skit från kursare och spexare och andra försvarare av humorns frihet, för att jag öppet uttrycker de här åsikterna. Jag vänder mig mot uppenbara, upprepade och ibland grova kränkningar under nollningen. Jag vänder mig mot att kvinnokroppen används som klippdocka och våldtäkt görs till humor. Jag vänder mig mot ogenerad sexism och marginalisering - och jag är radikal. 

Det är min verklighet idag. Så om något behöver jag ditt stöd. Visa mig att jag inte är galen, utan att min värld just nu är galen.

 

Jag lyssnade också på Qom ut av fantastiska Partiet och kände en enorm pepp efter enorm uppgivenhet.

Maj
Månadens höjdpunkt var helt klart Hallongalan, där Sveriges coolaste feminister och aktivister var samlade - och jag fick ett pris!!

 

 

Jag skrev om kärlek, polyamori och ägandeskap. 

Anledningen till att jag tog upp icke-monogami är för att det finns ett sätt att tänka på kärlek inom dessa kretsar som kan gynna oss alla, oavsett vår egen relationsform. Ett sätt att definiera kärlek i positiva termer - som något jag mår bra av, en delad upplevelse som inte förminskas av andra delade upplevelser, som något jag själv definierar och inte samhället - istället för i negativa termer, som avundsjuka, fysiska begränsningar och dåligt samvete.

 

Det är förstås, som sagt, upp till var och en hur de vill definiera sina förhållanden och vilka gränser som gäller. Men en sak kan vi väl enas om? Det är inte kärlek att ens symboliskt äga någon annan. Kärlek är att ha människor om kring sig som frivilligt är nära dig, vars autonomi och mänsklighet respekteras samtidigt som ni formar varandra.   

 

Jag tror på kärlek. Jag tror på att det inte bara är förbehållet två personer (av olika kön) som vill dela boende och byta ringar, utan att det är en nyanserad känsla som kan föra oss över alla möjliga och omöjliga gränser. Jag tror att kärlek är så mycket mer än att inte sitta i knät. Och jag tror att världen kan bli så mycket bättre ifall vi öppnar upp för hur vi definierar kärlek, och istället för att låta det begränsa oss, låter det förena oss. 

 Halleluja. Nej men seriöst. Kärlek utan ägande. The shit.

 

Jag lyssnade på Closer av Tegan and Sara och kände varje ord pulsera genom kroppen.

 

 

Juni

Jag tror att jag hade en stor tenta? Och fick ett sommarjobb? Och säkert gjorde en massa andra viktiga saker. Allt jag minns är dock den dag, eller natt, var det väl snarare, som spenderades på andra sidan sundet.

 

Jag lyssnade på The Postal Service - Be still my heart, och kände precis så.

 

Jo, just det, jag skrev mitt livs mest lästa blogginlägg också. Din erektion är inte en komplimang. Jag fick över 10 000 besök på en dag, en massa pepp och lite skit - och det kändes jäkligt fett. 

Tillsammans blir det ett system där män med makt att definiera vad som är viktigt, bestämmer att det är viktigt för kvinnor att vara sexiga för deras skull. Inte bara när de är förälskade och vill ligga. Inte bara när de ser på porr. Inte bara när det är skönhetstävling på gång. Alltid. När de skriver webbserier, twittrar, existerar. Det är din förbannade plikt att vara sexig kvinna, och min uteblivna erektion är ett bevis på att du misslyckats!

 

Feminismen hjälper mig att inte bry mig om huruvida mina prestationer, tankar eller kroppsdelar gör en penis hård eller ej. Såvida jag och penisinnehavaren inte för tillfället ligger med varandra, kanske. (Något jag dock för en mycket stor majoritet av jordens män håller för mycket osannlikt att vi någonsin kommer göra.)

 

Feminismen hjälper mig att formulera orden: Vill du ge mig en komplimang? Prata med mig. Prata om vad jag gjorde som du gillade. Prata inte om din penis. Din erektion är inte en komplimang.

 

 

Juli

Jag råkade ställa till med skandal, eftersom jag publicerade en facebook-status om min arbetsdag på äldreboendet. Den har idag delats över 13 000 gånger.

 

Jag skrev om tumultet efter statusen. 

Det finns ju inte någon naturlag som säger att äldreomsorgen måste vara underbemannad. Det är någon någonstans som satt sig ned och bestämt detta. Det innebär att någon någonstans kan ändra på det, om vi är tillräckligt många som visar att våra äldre är något vi vill lägga resurser på. Jag har alltid varit övertygad om att förändring börjar med uppmärksammande och kritisk analys av situationen, så det var detta första steg jag ville ta.

 

Det talas så mycket om budget och kronor, men vi frågar oss inte vad det kostar i medmänsklighet att inte behandla de som byggt upp dagens samhälle väl. Vi stjäl från oss alla när vi bygger upp system som inte erkänner att alla människor är lika mycket värda, hela vägen fram.

 

Vi firade midsommar också, och jag kände mig som alltid mest som mig själv och samtidigt i full drag, som den lilla midsommarflickan.

 

 

Jag lyssnade på Kate Bush, Wuthering Heights och var alldeles svindlande lycklig långt ut på landet - ett par dagar i paradiset, liksom insvept i förälskelse och solsken, innan verkligheten på demensboendet var där igen.

 

 

 

Augusti

Å, augusti. Vi var på Pride, åkte till andra sidan Atlanten och träffade saknad familj och kände sommarlivet i oss på utomhuskonsert i Vitabergsparken.

 

 

Jag skrev om fittor. 

Hur trist det är, inte att vara född med fitta, för jag tycker personligen att det är ett alldeles strålande könsorgan som hittills i livet gett mig all möjlig njutning och funkat utmärkt att kissa med, utan att växa upp i en värld som skiter i hur fittor mår. 

 

Jag lyssnade på Walk the moon. You turn my head inside out.

 

 

September

Jag började plugget igen, men i Malmö, och det var så mycket bättre. Det var demo mot vinster i välfärden och feministisk fest på Moriskan och typ bästa kvällen i kvinnominne.

 

 

Jag skrev om Den kulturella boomerangen, eller vad evolutionsläran inte säger om vårt beteende.

Den kulturella boomerangen är ett begrepp som beskriver ett väldigt vanligt fenomen i jämställdhets- och genusdiskussioner - när "naturen" används för att förklara och berättiga en mänsklig handling, utan insikten att den bild av naturen vi förmedlar redan är färgad av våra kulturella föreställningar - som är könade. 

 

Jag lyssnade på Vindvisa och kände igen mig. Å herregud vad bra. Alla borde lyssna. Nu.

 

 

Oktober

Det blev höst och jag funderade mycket på heterorelationer. Går det att bli helt jämställda, förstå varandra, älska jämlikt med så otroligt olika bilder av världen, formade av att växa upp som olika kön? Jag tror att alla feminister som då och då blir kära i män har liknande identitetskriser.

 

Jag skrev om HIV, medicinskt språkbruk och respekt, och till högerpolitiker.

 

 

 

 

Jag lyssnade på Rhye - Open, och kände lika delar vemod, kärlek och ängslan.

 

 

November

Plötsligt kändes det som brukade vara så lätt så tungt. Det slog mig att jag pluggat konstant sedan jag var 7 år, och för första gången någonsin kändes det inte kul. Men sådant är livet, tänkte jag, intet ont anande om att det snart skulle bli mycket, mycket värre.

Jag skrev om Transgender day of Remembrande och min älskade flickvän.

 

Jag lyssnade på Paulo Nutini, och kände höstnostalgi.

 

 

December

En helt vanlig torsdagkväll i början av December, om än något blåsig, är jag och min bästa vän på väg till kören. Vi får ett träd över oss. Sådant som inte händer. De första veckorna var en dimma av smärta, tacksamhet, ångest, kärlek och utmattning. Tre dagar innan julafton satte jag mig ned med skolböckerna och förstod vad jag läste igen. Näst sista dagen på året kunde jag använda min högerhand till att skriva på datorn. 

 

Sista dagen på året firades med denna fantastiska bästis jag har, och typ nästan alla andra jag älskar. Det var förbaskat fint. 

 

 

Jag skrev om Feminismen och kärleken, lyssnade på Be OK av Ingrid Michaelson, och kände - när klockan slog 12 - ren jävla lycka.

 

 

2013 var spännande. Jobbigt, skitjobbigt emellanåt, men fantastiskt intinsivt lyckokittlande också. Politiskt önskar jag mig regeringsskifte och rosa inslag i riksdagen 2014, en fortsatt kamp mot rasisterna och att alla tjejer vågar säga ifrån, och säga ja. Personligt önskar jag... samma sak, men också kanske lite lugn och ro? Fast nä.

 

Jag vill att livet ska vara stort och spännande och därmed skitjobbigt och samtidigt intensivt lyckokittlande. Även 2014.

 

 

Tack till alla fantastiska läsare för detta år! Jag läser varenda kommentar och mail, och uppskattar era glada fyllekramar och blyga närmanden på stan mer än ni tror. När vi pratade om att tjäna sitt levebröd som skribent häromdagen sa jag att jag inte tjänar ett öre, men får betalt i kärlek. På riktigt. Det är därför jag orkar fortsätta.

 

Och någon gång ska jag tjäna en slant på jobbet också. Kanske får bli mitt nyårslöfte.

 

Gott nytt år!!!

/Zäta

 

Gott nytt år och tack för en fantastisk blogg!

Hej fina du!! Läst din blogg i några månader nu och jag vill verkligen bara skriva till dig att du är så bra! Innan jag började läsa din blogg ville jag inte kalla min själv för feminist, enbart för att jag kände att jag inte var tillräckligt insatt i vad det innebär och betyder och hade inte så stort intresse i det, men efter att ha hittat till din blogg och fått så mycket kunskap om hur vår värld ser ut från en kvinnas perspektiv, känner jag att jag öppet och ärligt kan kalla mig feminist! Och dom dagar när jag bara vill ge upp, när jag inte orkar fajtas mot dom som inte vill lyssna, så går jag in här och får ny energi! Jag känner peppen och din brinnande glöd och det ger mig så mycket stolthet!! Du hjälper mig att vara en bra människa, och det vill jag verkligen ge dig ett stort tack för!! Fortsätt med det du gör för det är så viktigt, hade jag kunnat förmedla kunskap och åsikter så bra som du så hade jag varit mäkta stolt! Stor eloge till dig och tack för att du finns precis så som den du är!! stor kram till dig!!!!!

Ååh musikaltema! Det vill jag också ha på fest.

Ååh musikaltema! Det vill jag också ha på fest.

Hej!

Jag undrar vad du har för tankar runt fenomenet selfies? Om du tror att det är en slump att de till största del utgörs av tjejer? Finns det en struktur formad av dagens skönhetsideal bakom hur många väljer att framställa sig i självporträtten? Eller anser du att den åsikten till och med är patriarkal? Det vill säga, att man genom att påstå det också INTE vill ge kvinnor makt att bestämma över sig själva och sina kroppar? Eller är det rent av problematiskt att tjejer taggar sig själva under #cute, #girl, etc,etc? Vore intressant om du ville skriva om detta i ett inlägg!

Och tack för en välskriven blogg!

Kärlek!

Gott nytt år Sofia! Tack för att du skriver.

Hej och ursäkta ett sjukt inlägg.
Du dyker upp titt som tätt bland mina sociala forum med kloka ord och då och då kikar jag in på din blogg. Jag tycker ju typ att du kort sagt är awesooome.
heeh. Nu till den sjuka delen.
Jag mitt nöt föll efter upprepade bantningsförsök för att göra en gastric bypass med 104 kilo till mina 170 cm.
Jag hade inga hälsoproblem innan och mådde fysiskt sett bra.
Nu är jag helt ras, får inte i mig mat över huvudtaget och önskar få omoperation. Men blir totalt nonchalerad av alla manliga kirurger. Jag har aldrig i mitt 23-åriga liv känt mig såhär desperat. Har du några bra förslag? Kan man "kräva" vård? Jag förstår det sinnesrubbade i detta inlägg men är återigen inlagd på sjukhus och efter en vecka blir man lätt manisk.

Och jag skriver till dig i egenskap av läkarstudent med färska kunskaper. Vad krävs egentligen för att få r eversera en gastric bypass?
Tusen generade tack på förhand om du svarar.