En dag äldre
I Lund är det för tillfället ca sådant här väder:
Men vad gör det när du får sådan här frukost?
...eftersom du just denna dag råkar fylla 23 år!
Det firar vi med pussar! Och matchande rosetter. (Okej, den där bilden är från förra helgen)
Glad alla hjärtans dag till er alla! Ta hand om blodpumpen er!
Puss!
/Zäta
(ps. "zettermark" heter jag för övrigt på instagram, ifall du är intresserad av sånna här fyrkantiga bilder ur mitt liv.)
Ett litet ord direkt efter Uppdrag Granskning
Jag var tio år och hade precis lärt mig om både demokrati och Hitler. Jag var så arg på den där Hitler. Folk som honom borde inte få finnas! Jag pratade med pappa som å det bestämdaste hävdade att om du är för demokrati - för att majoriteten av folket ska få bestämma via utvalda personer, för yttrandefrihet och pressfrihet - så måste du även tillåta personer som Hitler att finnas, och inom rimliga ramar också att han ska få uttrycka sina åsiker, hur skruvade de än är. Annars är du ingen riktig demokrat. Men det är inte rättvist! tänkte jag. Jag måste vara mycket snällare än de som är elaka bara för att jag tror på ett rättvist samhälle där alla får plats.
Jag var arg på världen i flera veckor. Men sedan sjönk det in, och har suttit där sedan dess. Ja, vill du strida för rättvisa får du finna dig i att (för att använda ett ord jag inte hade tillgång till som tioåring) vara storsint.
Och herrej'ävlar vilket mått av storsinthet vi behöver de kommande dagarna. Nu när debatten efter Uppdrag Gransknings reportage om könat näthat kommer. Jag ska skriva ett elakt, argt och analyserande inlägg om detta i tillexempel morgon. Men just nu vill jag bara säga åt mig och alla andra som är på samma sida:
Gör inte samma misstag. Vi kan föra den här debatten utan hot om våld, hur diffusa de än är. Utan onödigt elaka kommentarer, utan glåpord och irrelevanta personangrepp. Vi har all rätt i världen att vara arga. Vi ska vara så obeskrivligt otroligt arga när sådant här händer. Ja, de började. Fan vad det är orättvist det är att vi ska behöva bete oss när andra slipper. Det riktigt svider i maggropen. Men det kan vi ändå. Vi måste sätta ribban högt, ändå.
För vi är riktiga demokrater, riktiga feminister. Och nu ska vi debattera skiten ur näthatarna!
Jag lovar, ett mer tillfredställande inlägg kommer snart. Hata mig inte för att jag är pretantiös nu, jag har tillräckligt med (nät)hat i mitt liv som det är.
Nätkärlek till er!
/Zäta
En medelklass-snorunges bekännelser
Vi pratar, jag pratar, så ofta om normbrytande. Men idag ska vi, ska jag, prata om något annat. Om normen. Hur är det att vara Normen, om vi behandlar den som en egen kategori? Om vi kritiskt granskar, ifrågasätter och annorlundagör, precis som samhället ständigt gör med icke-normen.
Jag tänkte börja med mig själv. Det kanske inte alltid märks i mitt skrivande, men jag funderar mycket över de normer jag själv ingår i.
Hur märks de?
Och det bästa svaret jag funnit på en sisådär tre års funderande är: Min normativitet är det som inte märks. Det är allt som gör livet, om inte bekvämt, så inte oförståeligt jävligt. Det som gör mig till en individ, och inte bara en stereotyp gruppmedlem.
Vi gör det konkret. Min klasstillhörighet. Det är först på senare år jag insett att jag har en klasstillhörighet. Detni. Jag kan slå vad om att arbetarkids, och kanske inte heller kungligheter, känner så. Nej, det är medelklassen, och gärna det övre skiktet, som har priviliegiet att vara till synes klasslösa.
Hur märks det?
Allt är till för mig. Universitetskatalogerna talar mitt språk. Klädaffärerna sätter priser, och utformar storlekar, efter mig. Morgontidningarna berör mig, de handlar om mina problem eller framställer andras problem så de är lätta att förstå för mig. TV-tablåns bästa sändningstider och dyraste reklamspots är anpassade efter mitt liv. Arbetsförmedlingen, som jag förstås aldrig besökt, vill mig väl. Vuxna i maktposition skrämmer mig inte, jag är övertygad om att de vill och bör lyssna på mig så länge jag har tillräckliga argument.
Världen är inte främmande, oförstående eller motvillig. Min tolkning är alltid legitim, mina fördomar ger verkligt utslag i samhällsdebatten. Jag har inget att motbevisa innan jag får bevisa. Bevisa vem jag är, vad jag går för. En vän till mig, uppväxt under andra förhållanden, sade en gång med lika delar förakt och beundran, att jag hade en enorm känsla av (vad jag ännu inte funnit någon bra svensk översättning på) - entitlement. Känsla av att ha rätt till, ungefär. Det här är min värld och jag har rätt att vara här.
Förakt för att det inte handlar om att förtjäna ett livsöde, det handlar om tur. Beundran för att så många andra också skulle behöva den benhårda känslan av berättigande, för att den i grunden, om den inte missbrukas eller aldrig granskas, är en fin egenskap att besitta. Det här är min värld, men inte bara min.
Det är så lätt, så intuitivt när du lever i denna normens värld att tro på orden: "Vad jag gör av mitt liv är upp till mig, inget annat." Att tro på Den liberala drömmen. För den gäller i mångt och mycket mig. Jag har inget att motbevisa, innan jag får bevisa. Jag är en individ.
Normen märks genom att den inte märks. Det är frånvaron av oförklarliga hinder, frånvaron av obekväma pauser, frånvaron av desperation. Men kollar vi noga märks den också genom faktiska händelser och materiella faktum. Sommarjobben som trillar in utan mer än ett par timmars CV-skrivande eller jobbsökande. Bostadssituationer som magiskt verkar lösa sig även i studentstäder om hösten. Klassresorna till Kreta som aldrig föll mig in skulle finnas ekonomiska hinder för. Det självklara i att diskutera läroplaner med lärare och föräldrar. Den illa dolda bestörtningen första gången jag hade vänner som faktiskt inte hade pengar till både mat och hyra samma månad, och ändå inte kunde få "lite bidrag" av sina föräldrar.* Tryggheten. Tryggheten i att alltid ha det grundläggande, vad som än händer.
Visst känner ni äcklet stiga nu? Jävla priviligerade snorunge. Vilken räkmacka hennes liv har varit.
Jag är en priviligerad snorunge. Inget snack om saken. Däremed inte sagt att jag inte haft svårigheter att överkomma, aldrig varit olycklig eller utsatt, eller att dessa erfarenheter är mindre värda för att de omges av normens kulisser. Jag har varit med om alla de där sakerna, och jag skulle aldrig påstå att jag sitter här i en fin lägenhet mitt i Lund och pluggar läkare enkom på grund av att jag föddes in i den vita medelklassen. Det är inte sant. Jag föddes med viss begåvning, visst utseende och vissa karaktärsdrag som underlättade, och ibland försvårade, alldeles oavsett klasstillhörighet. Jag har ansträngt mig för att få bra betyg, ansträngt mig för att förstå den sociala samvaron, ansträngt mig för att hitta boende och jobb.
Men jag hade bra grundförutsättningar. Mina ansträngningar var relativt små och gav relativt stor utdelning. Jag slet inte som ett djur bara för att få äta mig mätt. Det är skillnaden.
Det är inte såhär vi brukar berätta om våra liv. Vi brukar fokusera på svårigheter vi överkommit, på vad som formade oss, inte på det som bara fanns där. Inte på de normer vi ingick i. Jag har försökt göra det här, utan förmildrande omständigheter, och jag hoppas ni kan ta det för vad det är. Vad vi föddes som gör oss varken bättre eller sämre, det gör livet lättare eller svårare - och ger oss större eller mindre ansvar att förändra inte bara våra egna, utan allas livsvillkor. Är min historia intressant i sig? Nej inte särskilt, men jag hoppas att genom att använda mig själv som exempel kunna belysa lite hur vi kan tänka kring och granska våra egna privilegier, utan att bli allt för raljanta eller föraktfulla. (Jag inser att det kommer behöva bli fler inlägg om det här, för allt går inte att säga utan att det blir en liten roman här.)
Vad ett medvetandegörande om ens egen normtillhörighet framförallt skapar är förståelse och ansvar. En djup förståelse för att en berättelse utanför normen är precis lika giltig som din, om inte mer, eftersom normbrytande per automatik tvingar dig att leva i två världar samtidigt. Att din berättelse bara är en av många, och inte den allmängiltiga. Förståelse för vikten av att granska inte bara de strukturer som missgynnar dig, utan de som gynnar dig också. Är det rättvist att mitt liv sett ut såhär när så många andras präglas av dessa konstanta hinder som normbrytande i form av klasstillhörighet utgör? Nej. Vad kan jag göra åt det?
För mig handlar ansvarstagandet om att så ofta jag kan synliggöra dessa normer, även om det är svårt för dem vars liv präglas av osynliga räkmackor, men också om att ta vara på de enorma resurser som har givits mig. Jag överväldigas ibland av en känsla av overklighet när jag tänker på de generationer av människor, och framförallt kvinnor, som slitit, levt korta smärtsamma liv, aldrig fått bestämma över sina egna livsöden eller fått sin röst hörd - och som är mina förmödrar. Vad annorlunda mitt liv är, och vilken tacksamhet jag känner gentemot dem, och slumpen, som satte mig just här.
Jag har fått en del kritik för att jag valde att "svika" genusvetenskapen och börja studera läkarprogrammet. "Det behövs sånna som du på genus! Varför bryr du dig om status och lön? Varför bloggar du mindre nuförtiden?"
För att jag kan, och därmed måste. För att andra gör det viktigaste och bästa med sina liv genom konst eller familjerelationer eller militant aktivism, medan jag inte har dessa förmågor i lika stor grad. Jag lever i min skalle, och har alltid gjort. Jag känner ett enormt behov av att göra det mesta jag kan med mitt liv, kunna förändra så mycket som möjligt utifrån just mina förutsättningar, som är större än mångas, utan att fångas av de regler som omgärdar partipolitiken. Mitt sätt är inte bättre än någon annans, men det är mitt och jag står fast vid det. Visst vill jag ha status och hög lön och intellektuell stimulans, och visst vet jag att valet bara finns här för att jag var priviligerad från början, men det här är ändå mitt sätt att kunna förändra på riktigt. Bli lyssnad på av inte bara de redan frälsta. Ingen lyssnar på genusvetare. Alla lyssnar på läkare. Någon kommer i alla fall lyssna på mig.
Jag känner på något sätt att jag är skyldig världen det. För att jag hade en sådan enorm jäkla tur, måste jag göra allt jag kan för att få så stor makt som möjligt att hjälpa dem med mindre tur. Och även om en publicerad artikel om flickors samtida livsvillkor i ett genusvetenskapligt magasin inte på något vis är värdelös, tror jag att det finns mer direkta och bättre vägar för mig att göra nytta.
Så om en jävla medelklass-snorunge får be om en sak i framtiden är det detta: Snälla kritisera mig inte för att jag valde att även bli läkare. Jag gjorde det för din skull. För vår skull. För att försöka betala tillbaka lite, lite, på det enda sätt en medelklass-snorunge utan andra talanger vet hur.
/Zäta
(*Måste bara slänga in ett litet FY FAN för Janne Josefsson här. Fattigdom är inte så enkelt som cigarettberoende eller svält i Sverige)
Jippie, eller något.
"Kravet på sterilisering i könstillhörighetslagen för att få byta könstillhörighet strider mot regeringsformen och Europakonventionen. Steriliseringskravet ska därför inte tillämpas. Det konstaterar Kammarrätten i Stockholm i dag i en dom."
ÄNTLIGEN!!! Nu har det blivit ett domstolsbeslut på att tvångsteriliseringen ska bort, eftersom den striden mot Europakonventionen (duh). Regeringen hade redan bestämt sig för att ändra lagen 1:a juli 2013, men fram till nu har möjligheten att KD skulle lägga näsan i blöt och lyckas skjuta upp ändingen funnits kvar. Men nu är den luckan tilltäppt! KD lever visserligen i sitt egen lilla verklighet (med verklighetens folk), men inte ens de kan bryta svensk lag.
I framtiden kommer inte transseuella personer behöva göra meningslösa kirurgiska ingrepp mot sin vilja, eller förnekas att frysa könsceller, för att få sin medicinska behandling och nya juridiska kön*. Staten kommer inte längre utpressa normbrytande medborgare att passa in i en snäv könad ram för att få tillgång till vård. Jippie, eller något. Det är förstås en seger, men med viss bitter eftersmak. Alla de transpersoner som redan berövats sin fortplantningsförmåga eller tvingats slänga nedfrusen sperma och äggceller har förlorat något oersättligt. Rätten att bestämma över sin egen kropp, och möjligheten att försöka få barn.**
Vi är många som jobbat hårt för att göra framtiden ljusare än så. Det känns gött ha fått ett domstolsbeslut på.
Och kanske, kanske, en möjlighet till barn tillsammans med min partner.
/Zäta
*Vad är problemet egentligen? Vid en könskorrigering blir du väl steril ändå? Vaddå nekas vård, det är väl det nya personnumret (juridiska könet) du inte får om du inte är steril?
1. Nej, som transkille (alltså född med snippa, identifierar dig som man) är det relativt ovanligt att genomgå korrigerande underlivsoperationer som gör dig steril. I praktiken har lagen istället inneburit att transkillar opererats för att antingen "knipsa" äggledarna, eller ta ut äggledare och livmoder, trots att det inte finns någon medicinsk indikation på att detta vore bra. Vissa transkillar vill förstås ha denna operation, men många tycker inte att inre organ som de aldrig känner av (mensen upphör vid testosteronbehandling) är till besvär, och vill inte, eller kan inte på grund av andra medicinska skäl, genomgå en stor operation i onödan.
2. Som transtjej (alltså född med snopp, identifierar dig som kvinna) blir du steril vid en korrigerande underlivsoperation eftersom testiklarna tas bort. Däremot är du oftast fertil innan du påbörjar hormonbehandling, och kan då frysa ned sperma som kan sparas och användas för inseminering av en framtida partner/vän/livmoderperson som vill föda ditt barn. Men i den nuvarande lagen ingår nedfrysta könceller (även ägg) i att ha "fortplantningsförmåga" - något du helt ska sakna för att få ditt nya juridiska kön.
3. I praktiken fungerar transvården så att du måste säga att du vill ha hela kittet (hormoner, korrigerande operationer, röstterapi osv) för att få något av det. Du ska bli en, enligt staten via utredarna, "perfekt" kvinna/man efter din transition. Många transsexuella vill och behöver förstås alla deler vården kan erbjuda, men vissa trivs fint med sina medfödda könsorgan så länge de får rätt hormoner och kan leva som det kön de önskar. Detta gör dock att du dels kommer ha svårt att bli accepterad av transvården (eftersom de är normativitetsälskare och det finns förenklade stereotyper kring vad det innebär att vara transsexuell) och dels inte kommer kunna ändra ditt juridiska kön och få ett nytt personnummer. Något som både är symboliskt och praktiskt viktigt. Hur kul är det att behöva komma ut varje gång du går på systemet?
**Eftersom transsexualism är en psykiatrisk diagnos får du inte adoptera som transsexuell. Din enda potentiella möjlighet till barn är alltså att få egna biologiska barn (eller leva med någon med barn, förstås, men då har du inte vårdnaden).
Glad luciakväll!
från en alldeles vanlig traditionell (queer, bisexuell, genusbloggande och feministisk) tärna!
/Zäta
Saker att fira: Snart är 2012 slut!
"Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!"
Det är väl inget nyhet att jag inte tycker det är världens bästa idé att ägna ett år åt att hylla en död gubbe som uttalade sig sådär titt som tätt. Jag förstår att Strindberg är en viktig del i litteraturkanon. Jag förstår att det är kul att spela klassiska teaterstycken. Och ja, innan ni frågar, jag har läst flera böcker av honom.
Men det innebär inte att jag förstår varför vi ska upprätthålla sekelgamla skitstrukturer som går ut på, just det, att kvinnan är bäst som slida - genom att hylla människan och kalla honom "ständigt aktuell". Vet du vad, Strindis? Du är inte ett dugg aktuell. Du är helt ute.
Saker Strindis gillade:
Förolämpa kvinnor.
Att vara svår och inte bli gillad av "massan".
Saker som händer idag:
Strindis själv får kvinnokropp i fotokollage.
Alla älskar Strindis och döper om ett helt vanligt jävla år till "Strindbergåret 2012".
Tänk om jag hade haft en gymnasielärare som lät oss göra sånt här! Lära oss om vårt kulturarv och en hyllad ordvrängare utan att försköna eller ignorera den fullständigt vidriga syn på halva mänskligheten som Strindberg besatt. Det hade varit fint. Nästan lika fint som de här bilderna.
Bild: Ilham Aman via genusfotografen
Bild: Emil Sandberg via genusfotografen
Heja Genusfotografen!
Och heja Sverige! Snart är 2012 slut!!!
/Zäta
PS. Diskussioner jag förutspår i kommentarsfältet:
1. Men varför hatar du Strindberg för? Stackarn var ju knäpp och så kommer du här och hatar!
2. Fast de där bilderna bevisar ju bara att Strindberg hade rätt. Kvinnan är bäst som slida, kolla vad sexualiserade alla bilder är.
3. HEN!! ALLT ÄR HENS FEL. NU SKA ALLA BLI KÖNSNEUTRALAAAAA!
Ett par snapshots ur patriarkatet
"Nu har feminismen gått för långt!"
"Nu är det männen som blir diskriminerade!"
Dessa högljudda "jämställdister", trångsynta näthatare och ständiga försvarare av sin egen påhittade offerroll (samtidigt som de förstås anklagar feminister för att ta på sig offerkoftan) - vad är det i verkligheten de missar?
Är de kanske färgblinda, och missar att alla de kortare beiga staplarna är kvinnors löner, medan de längre mörkblå är mäns?
Källa: Högskoleverket.
Nä, det är förstås inte färgblindhet det handlar om, utan bortförklarande resonemang. "En del av skillnaden i medianinkomst mellan kvinnor och män beror på deltidsarbete och uttag av föräldraledighet är vanligare bland kvinnor." En jämställdist skulle genast köpa detta uttalande som ett bevis för att inga egentliga klyftor finns mellan kvinnor och mäns löner. Men vi måste tänka ett steg längre. Varför deltidsarbetar kvinnor? Varför tar de oftare hand om barnen? Och handlar det verkligen alltid om individuella fria val, eller finns det en diskriminerande struktur i bakgrunden?
Tja, låt oss fråga SCB, som har frågat en massa svenskar om detta. (Källa för alla nedanstående bilder: På tal om Kvinnor och Män 2012)
- Hej deltidsarbetande kvinnor! Varför jobbar ni deltid?
Jasså, så vanligaste orsaken till att ni inte jobbar heltid är att ni inte FÅR eller KAN jobba heltid, trots att ni vill? Shit vad trist. Kan det kanske bero på att kvinnor förväntas gå ner i tid mer än män gör om livspusslet inte går ihop? Att kvinnor oftare har osäkra anställningsformer? Att kvinnor oftare vårdar barn och det sedan är svårt att komma tillbaka till arbetsmarknaden? ...vänta, det här låter inte alls särskilt fritt och härligt, mer typ... som en diskriminerande struktur som värderar folk olika beroende på kön.
Okej, men måste vi haka upp oss så på arbetsmarknaden, om kvinnor nu jobbar mindre måste de ju ha fett med fritid att chilla runt och shoppa, fixa naglarna, blogga om sin diet och sy bäbiskläder på - right?
- Eller, vad säger ni, kvinnor 20-64 år, hur spenderar ni en vanlig dag?
Jahaa, så ni spenderar också er tid med att arbeta, ni får bara inte cash för det? Cash som hade kunnat säkra ert oberoende, er pension och ge er större möjlighet till inflytande. Låter rätt surt faktiskt. Lite som en diskriminerande struktur som värderar folk olika beroende på kön.
Men det finns i alla fall ett område där jämställdisterna står oemotsagda. Det är farligare att vara man. Du dör tidigare, du löper större risk för att bli utsatt för våldsbrott (och att begå dem) och det är mer sannolikt att du är färgblind.
Nästan dubbelt så många män blir misshandlade. Där fick ni, feminazister!! Det är visst synd om män!
(Feminazisten svarar: Ja, givetvis. Patriarkatets våldsamma manlighetsideal leder inte till något gott för något av könen. Det skriver de flesta feminister på. Och vi vill dessutom ändra på det. Genom till exempel genuspedagogik och uppvärdering av typiskt "kvinnliga" egenskaper såsom omsorg och empati. Vad vill ni göra åt saken, mer än att skrika Där fick ni, feminazister!!?)
Hursomhelst, shit vad rädda alla män måste vara jämt när statistisken säger att de oftast är offren.
- Hur rädda är ni på en skala?
Men vänta, va? Kvinnorna är ju mycket räddare trots att de inte råkar ut för lika mycket hemskheter! Är det våra vekare hjärtan och späda handleder som gör att vi darrar som asplöv inför utevistelser under sena kvällar? Eller är det den oändligt upprepade myten om att tjejer BORDE vara rädda, om att gatorna och parkerna egentligen inte tillhör oss, om att det är vårt ansvar att inte bli våldtagna (inte någon annans ansvar att låta bli att våldta), som gör att det ser ut såhär? Kan det vara så att rädsla är ett bekvämt sett att hålla folk i schack, att inte tillåta vem som helst i det offentliga rummet? Eller är det av omtanke, för att det är så himla farligt för tjejer att vara utomhus?
- Vi frågar BRÅ! Var är det farligast att vistas om du är man respektive kvinna?
De högsta siffrorna indikerar att det farligast att vara kvinna i hemmet, och man på allmän plats. Och det är farligast att umgås med män, vare sig du är man eller kvinna. Inte alls vad vi har lärt oss.
Det här inte bara luktar lite som en diskriminerande struktur. Det stinker. Det stinker av ojämlikhet, som drabbar både män och kvinnor, men som män generellt vinner på i slutändan. Det stinker snedfördelning av makt. Snedfördeling av pengar, av utrymme att röra sig fritt i samhället, av att ens dagliga insatser värderas. Det här är förstås bara ett fåtal faktorer och sektorer där snedfördelningen syns, och den är inte alltid till männens fördel. Men den bygger alltid på föreställningar om människor och avvikelser - eller män och kvinnor som vi kallar dem i vardagligt tal. På en diskriminerande struktur som värderar folk olika beroende på kön. Den bygger på struktur som ger män tolkningsföreträde, högre värde och större inflytande över sina egna liv. En stuktur vi kallar patriarkat.
Eller verkar det rimligt att jag under min framtida karriär (om jag nu får en heltidsanställning) ska tjäna ca 3 000 000 kr* mindre än min manliga kollega, tja mindre än en manlig ekonom, trots att ekonomyrket som helhet är sämre betalt? Och att jag dessutom ska gå runt och vara rädd under tiden?
Nej, givetvis inte. Det är därför vi är feminister. För att vi inte på långa vägar har kommit tillräckligt långt.
/Zäta
*tre miljoner kronor är vad en löneskillnad på 100 000 om året blir under 30 år (en yrkeskarriär är längre än så, men löneskillnaden i början är inte så stor så jag räknar bort de första 5-10 åren). Se första bilden från HSV med löneskillnader.
Max 255 tecken
Dagens skämt: Att ge "övriga synpunkter" på medicinska fakultetens "likabehandlingsarbete" (inom situationstecken eftersom det inte existerar) på max 255 tecken. HAH.
Okej, jag strök sista meningen innan jag skickade in den.
/Zäta
När glömde vi det viktigaste vi någonsin lärde oss?
Det här vi lär oss som små, att alla människor är lika mycket värda, att "människovärde" är något ovärderligt och oantastligt - när slutar vi bry oss om det?
Är det när vi lär oss känna igen ansikten och mest ser blåögda män på viktiga positioner? Är det när vi lär oss läsa och inser att tidningarna blir mer upprörda när västerlänningar dör? Är det när vi börjar högstadiet och får en historiaundervisning som bara pratar om krig, erövringar och kungar? Är det när vi ser vår första romantiska komedi och inser att bara snygga tjejer hittar kärleken? Är det när vi börjar arbeta och behöver försörja fler än oss själva genom skatt och i familjen? Är det när vi får makt och inflytande utan att ha lärt oss kritiskt tänkande på vägen? Eller är det därimellan, hela tiden, vi får små subtila budskap om att det ändå är skillnad på folk och folk?
Det här fotot är ett kollage från en och samma Metro-artikel jag läste idag, som handlade om stormen Sandy. Ungefär 40 personer dog i USA, medan ytterligare 70 dog i Karibien innan stormen träffade den nordamerikanska östkusten. Men bara vissa får vara med i ingressen.
Sedan loggade jag in på facebook och såg följande uppdatering:
Jag blir så trött, för allt det talas om i detta blomstrande ekonomiska land vi kallar Sverige är nedskärningar, besparingar och utförsäkringar. Men dessa åtgärder gäller förstås inte de personer som redan har det bra, utan de som redan har det dåligt. Fattiga, sjuka, äldre utan möjlighet att tala för sig själva, studenter med barn, elever på glesbygden och hårt arbetande sjuk- och undersköterskor.
Det är inte sant att det inte finns pengar. Sverige är ett löjligt rikt land, sett till möjligheten att tillfredställa basala mänskliga behov. Sanningen är att vår regering blir allt mindre benägen att omfördela de pengar vi har. Från de som har det mer än bra, till de som knappt har en "skälig levnadsstandard" - för att använda myndighetsspråk.
Och jag bara undrar, när slutade vi bry oss om att vi alla är människor?
/Zäta
En rädsla och en plan - om att växa upp och bli en sämre människa
När jag började på juristprogrammet hade jag en stor farhåga. Det var inte att att jag skulle vantrivas. Inte heller att jag inte skulle klara av utbildningen. Inte heller att den inte skulle leda till vad jag ville i framtiden. Alla dessa var reella orosmoment, men det var inte min största rädsla. Just då kunde jag inte formulera det bättre än såhär: "Jag är rädd att de här fyra och ett halvt åren kommer göra mig till en sämre människa."
Det var nu drygt ett och ett halvt år sedan jag började, och slutade, på juristprogrammet. Jag slutade nämligen tre veckor efter att jag börjat. Det var ett konstigt infall som fick mig att söka, och jag hade ont i magen från dag ett för att allt kändes så fel. Nu läser jag ett annat program, och har väl delvis samma farhågor (beroende på vad som läggs i "klara av"), men jag har också andra resurser att hantera dem. Och det är roligt, det jag läser, vilket väger upp typ... allt.
Igår satt jag och läste en text till distanskursen jag läser ("Genus och jämställdhet i vården") och plötsligt föll en massa bitar på plats. Det handlade om den engelske filosofen Jonathan Glover och hans teorier om människans inneboende moraliska resurser. Jag har inte fördjupat mig i hans verk, men kortfattat handlar det om mänskliga reaktioner så som respekt och medkänsla, vilket bildar en moralisk identitet. "Den person du innerst inne vill vara."
Denna identitet är en resurs både för dig själv och andra, en buffert för tillrättaställande av orättvisor och bemötande av andras problem, en källa till välmående när du känner att du får göra gott. Men den kan också vanvårdas, och nötas ned. Om en människa tvingas att gå emot vad hon innerst inne känner är rätt, på grund av auktoritärt tvång eller utpressning, så som sparkrav på jobbet som gör att du inte får tid för människor som behöver dig, eller grundläggande värderingar i utbildningen som tvingar dig till anpassning för att bli accepterad, kan de moraliska resurserna du besitter urholkas. Antingen lever du i ett konstant tillstånd av ångest eftersom din inre kompass hela tiden säger emot, eller så urholkas dina moraliska värderingar då du intalar dig själv att det du gör nog trots allt är rätt. Och ingen orkar med konstant ångest, vilket gör att vi alla mer eller mindre formas av de system vi är en del av.
Det här låter himla dystert, men jag tycker också att det är väldigt intressant och användbart. Om vi vet om att det fungerar på det sättet, kan vi förstå vad som händer med människor i extremt omoraliska miljöer. Alla är inte "onda", känslokylan är en överlevnadsstrategi. Och jag förstår plötsligt vad det var jag var orolig för på juristprogrammet. Att mina inre moraliska resurser skulle urholkas av den massiva vägg av "objektivitet" som utesluter mionriteter, av konkurrenskraven som gör att folk gömmer böcker i bibblan, av kalla lagtolkningar som lämnar människor utanför, av ekonomisk vinning som ständigt mål, av en social kontext som bygger på elititism. Jag menar förstås inte att alla jurister är omoraliska, eller att jag skulle ha blivit det om jag hade fortsatt. Jag menar bara att det var vad min rädsla bestod i. Och fortfarande gör.
Vården är inte bättre. Den är extremt hierarkisk, har konstanta sparkrav som får direkta efferkter på människor som inte får den behandling och tid de behöver, och är sjukt strukturblind. Klass, vad är det? Genus, flumm!
Jag är rädd, för att utan min grundläggande moral, min personliga kamp för vad jag anser vara rättvisa, vet jag inte vad jag är. Och tänk om jag har gett mig in på en bana som kommer trötta ut min förmåga att synliggöra och kämpa, till den grad att jag inte bryr mig längre. Till den grad att jag faktiskt blir en sämre människa.
Så jag har en plan. Den ser lite ut som alla mina planer:
1. Synliggöra. (Check)
1. Synliggöra. (Check)
2. Förstå. (På god väg i alla fall)
3. Hitta ventiler för att diskutera och reflektera kring de frågor där min moraliska kompass ger utslag - t.ex bloggen, flickvännen, Socialistiska läkare och feministiska utskottet.
4. Och mer långsiktigt, hitta en arbetsplats vars grundläggande värderingar stämmer någorlunda överens med mina egna, så det bara blir lite ångest, och mycket välmående.
5. Fortsätta vara den människa jag är, med intakta moraliska resurser - som sedan kan användas för att skapa förändring.
För en del av den människa jag är, är den obotliga optimisten. Vet vi om något, kan vi förstå, och därmed förändra!
/Zäta
Livet. Det behöver inte vara så förbaskat krångligt. Jämt.
Att möta världen med ett leende (och mensvärk)
Sjukt obehaglig grej. Nån random gubbe ska reglera mina känslor för sitt eget behags skull? Uh.
Idag gick jag och log hela vägen genom Lund. Inte för att jag var glad för att jag var på väg hem över veckoslutet. Inte för att höstsolen strålade. Inte frö att jag hade en ny fin kappa. För att jag hade mensvärk.
Jag såg en TV-intervju en gång med en fakir (eller vad de nu kallas, frivilliga självplågare som uppträder). Hon sa att om du log när du gjorde dina crazy smärtsamma saker gjorde det mindre ont, för kroppen utsöndrar endorfiner då. Jag vet inte vad läkarvetenskapen säger om detta, men när den vare sig kan bidra med värktabletter eller värmekuddar (eftersom jag var på promenad genom stan), så fick fakir-tipset duga.
Jag vet inte om det hjälpte, men jag vet att jag gjorde åtminstone ett par gubbar glada på vägen.
De skulle bara veta.
/Zäta
Stereotyper, muskler och ett binärt könssystem
Igår blev jag kallad för stereotyp. En stereotypisk kvinna, alltså. Inte en stereotypisk vegetarian-feminist-flata. (Inte för att jag är vare sig helvegetarian eller lesbisk, men jag är övertygad om att det är ungefär så folk som är ovana vid normbrytande ser mig.)
Vi hade sjukgymnast-undervisning och skulle känna och klämma på varandra för att identifiera olika strukturer och rörelser i kroppen. "Kvinnor är oftast överrörliga" sa sjukgymnasten och demonstrerade på klassens kroppsbyggare (nej jag generaliserar inte, han tävlar i sånt) och på mig. Jag har alltså, ifall ni missade det från header-bilden, ungefär inga muskler och är dessutom extremt vig naturligt (dvs har varianter av ben i kroppen som inte slår i varandra i första laget). Jag tror att han med "dessa två var ju väldigt stereotypa" menade att vi var (över)tydliga exempel på hans uttalande om könsskillnader mellan könen, men jag tyckte ändå att det var intressant.
Jag tyckte att situationen var intressant överlag. Den var så typisk medicinskt-objektiv-det-vill-säga-okritisk-och-trångsynt-om-än-inte-osann. Jag tänker mig en analys i tre nivåer.
1. Manlig norm. För det första kan vi titta på uttalandet "kvinnor är oftast överrörliga". Vad betyder det? Jo att de flesta kvinnor har en rörlighet i sina leder som utifrån en annan norm (uppenbarligen inte den kvinnliga) klassas som "överrörlig". Vem är det som säger att det inte är de flesta män som är "underrörliga"? En medicinsk vetenskap byggd på manliga normer såklart, MEN ÄNDÅ. "Överrörlig" och "hyperextension" antyder ju något patologiskt, när det bara handlar om normalvariationer.
2. Isärhållande av könen till varje pris. Sedan har vi nästa sak som gör det intressant: Att skillnaderna inom könen helt verkar försvinna. "Män har höga och snäva bäcken och kvinnor breda och låga". Utan ett ord om att det självklart finns enorma variationer inom könen och garanterat också överlappningar där vissa män har både bredare bäcken och rörligare leder än vissa kvinnor. Och utan ett ord om att just jag och just den här snubben inte direkt var bra representanter för en större massa, även om det är intressant att studera extremer också. Denna fixering vid att definiera skillnader!
3. Binäritet. Dessa två enheter. Mannen och Kvinnan. Några andra finns inte på kartan, och det gör knappt vi allihopa, som mänsklighet bortom könen, heller. Inte utan att först utgå från en manlig norm. Antingen är det en "människa" (alltså en bild på en vit man) eller en "kvinna" (alltså en bild på ett kvinnligt bäcken) vi talar om. Och jag förstår att medicinen måste generalisera för att kunna lära ut och utesluta, och jag förstår att de fysiska skillnader som generellt finns mellan könen är relevanta. Men det betyder inte att vi behöver vara så förbannat okritiska mot hur manligt och kvinnligt framställs, eller ignoranta gentemot det spektrum av kön och könsidentiteter som existerar.
Ni får ursäkta om det här var ett jättetråkigt "hej-jag-går-på-läkarprogrammet-och-har-pluggat-genus-inlägg", men det beror på att det är just det ibland. Jättetråkigt. Jättetråkigt att se saker som ingen annan ser och inte kunna prata om det för att då är du världens jobbigaste feminist. Eller typ bara struntpratare. "Klart det är skillnad på tjejer och killar - se dig omkring!"
Så ni fick min frustration och sönderanalyseringsbehov istället. Tack för er tid, kära läsare.
/Zäta
Hen är min vän
Mina tankar i kronologisk ordning:
21:04:16 Yay!
21:04:17 Höhö, synd att DN inte kan skriva om det... INTE... höhöhö
21:04:19 Shiet vad najs att någon på den politiska nivån förstår vad "hen" är bra till utöver att respektfullt tilltala folk som valt det pronomenet, alltså till texter som riktar sig till män, kvinnor och alla andra.
21:04:22 Hm, chokladglass?
21:04:23 Nä, blogga först.
/Zäta
Att vara Zäta
Jag vet inte vad som flög i mig. "Nej" sa det inombords "jag har ingen lust att blogga. Ingen lust att kämpa. Ingen lust att skriva. Ingen lust att bemöta kritik eller försöka komma på nya vinklar på gamla debatter. Jag vill bara sitta i soffan och titta på tv-serier och göra läxan ifred. Jag vill bara vara Sofia och inte Zäta."
Och hur kändes det? Först hade jag skuldkänslor. "Jag borde blogga om hen-debatten. Om Per Ström och vita kränkta män." Sedan var jag upprorisk. "Det är inte min förbannade skyldighet att förse folk med min syn på världen. Det gör andra så bra ändå!" Och nu, efter fler dagars tystnad än jag kan minnas att denna blogg någonsin upplevt tidigare, känner jag mig maktlös. "Vem är Sofia om hon inte är Zäta?"
Maktlös och aptrist och lite som en femåring. Behövde jag verkligen tjura i två veckor för att inse att jag behöver bloggen och inte tvärt om? Jag kan inte vara Sofia utan Zäta.
Jag behöver kanske bara lite hjälp att hitta peppen igen.
/Zäta
Blodtransfusioner och dödfödda barn är läskigt, men tänk på att DU KAN BLI FET
Jag läser om ryggmärgsbråck för plugget för tillfället, och stötte på denna charmiga lista på risker vid en operation som sker innan födseln på barnet. Jag har inga åsikter om själva metoden, utan bara om urvalet av risker denna medicinska hemsida gav.
These risks (for the baby) include:
Organ immaturity
Brain hemorrhage
Death.
Risks to the mother include:
Infection
Blood loss leading to the need for transfusion
Gestational diabetes
Weight gain due to bed rest.
Alla vet att det är dåligt att ligga still för länge. Det är dåligt för dina muskler, din rygg, ditt psyke och ja, du kan gå upp i vikt av det också. Men i ljuset av dödfödda barn, allvarliga infektioner och behov av blodtransfusioner tycker jag inte riktigt att "gå upp i vikt" känns relevant. Du hinner knappast bli så fet att det påtagligt påverkar din hälsa på grund av sängläge efter operation, vilket borde vara det enda läkare bryr sig om. Snarare brukar folk gå ned i vikt av operationer för att aptiten försvinner.
Jag undrar hur ofta de tar upp viktuppgång som en risk när de diskuterar operationer på män.
Poängen med att vara gravid är typ att du blir tjock. Eller okej, poängen kanske är bäbis, men konsekvensen är alltid tjockhet. OCH DET ÄR OKEJ ATT VARA TJOCK.
Skitvärld.
/Zäta
Jag har inte tid att blogga!
Eller, det där är inte riktigt sant. Mest har jag packat, umgåtts, bråkat, städat, kramats, spelat och förberett. Skolstart och dylikt.
Saker jag borde/vill skriva om:
Normalisering av tafsande.
Ojnareskogen. Rädda stället.
Om queer är upplösande av könsroller hur kan folk då vara transsexuella?
Rätten till fri abort och gränsen för liv.
/Zäta
Vill du också göra en dokumentär om min flickvän? Jag har alla tipsen!
Det här är jag och min flickvän Moa som pussas. Om du undrar varför jag har troll i håret så är det för att vi var på en temafest.
Min flickvän är ganska awesome. Det är därför jag är tillsammans med henne, liksom. Hon har också ett antal utmärkande drag, liksom de flesta människor. Något av alla dessa drag verkar göra att sjukt många tv-människor vill filma henne eller göra lite allmän sensationsjournalistik. Typ en sådär två per månad brukar ringa och vilja att hon ska ställa upp.
Låt oss utreda detta. Några utmärkande saker med Moa:
¤ Hon är typ världens snällaste människa. För snäll.
¤ Hon lagar jättegod mat och är vegetarian
¤ Hon har vackra gröna ögon
¤ Hon är en brädspelsnörd, som kom 10:a i Mahjong-VM härom året
¤ Hon är politiskt engagerad
¤ När hon var liten tävlade hon i trampolin och ville bli cirkusartist som sin storebror
¤ Hon är kinesiska-student
¤ Ett av hennes stora intressen är kinesiskt te
¤ Hon tycker att Bäska Droppar är gott (BLÄ!)
¤ Hon är konflikträdd
¤ Hon råkade födas i vad de flesta definierar som en manskropp
Det finns såklart många fler sidor av Moa, hon är ju en komplex och tänkande människa, men vi kan börja såhär. Det är faktiskt ingen hittills som velat göra en dokumentär om vegetarianer, Mahjong-spelare eller konflikträdda personer som hört av sig! Jättekonstigt! Det enda folk är intresserade av är i själva verket den sista punkten. Men de är å andra siden SUPERintresserade av det, så det är väl lugnt?
Nä, men det är inte lugnt. För Moas identitet och kropp existerar inte för andras nöjes och sensationslusts skull. Den är bara hennes. Att denna kropp sedan råkar hamna i skottgluggen för en massa normer och skit som vårt samhälle är besatt av för tillfället gör det hela förstås intressant, men inte rättfärdigat. Det är klart att det är bra att transpersoner synliggörs och att transrättigheter diskuteras, men det är tyvärr inte vad som händer när folk vill göra dokumentärer om "coola, konstiga avvikare". Det finns redan tillräckligt med exotiserande dokumentärer om konstiga transor som folk kan få njuta av sin normalitet i förhållande till. Jag och Moa har varit med i media förut (och det är väl därför de ringer hela tiden kan jag tänka) fast då uteslutande i sammanhang som fokuserar på politik och rättigheter. Det är en enorm skillnad mellan att använda sina livserfarenheter för att kämpa för ett bättre liv för oss och andra i samma situation, och att bli reducerad till dem i någon slags livstilsmagasin-jargong.
Skillnaden mellan "det här är Moa och vad hon står för" och "det här är en sån där transsexuell och hennes (hans? vad ska jag säga?!) faktiskt typ normala liv" kan inte överdrivas.
Det värsta är dock att varje gång vi säger nej riskerar vi att inte, på något litet vis, nå ut till någon som behöver. Även om det är i en sensationslyseten journalists tappning kanske den där 15-åringen i glesbygden som bara fått Cockpit-variaten av transvärlden serverad innan, får något slags hopp om framtiden. För den där 15-åringen läser nog tyvärr inte bloggar som den här. Vi står mitt emellan Harvey Milks stridsrop och de hatiska Aftonbladet-kommentarerna om hur RIKTIGA KVINNOR OCH MÄN minsann är.
Problemet är inte att transpersoner inte bör synas i TV, tvärt om! Men de ska få synas som verkliga, tråkiga, modiga och te-älskande människor i första hand. Precis som att du inte är hetero eller bi eller whatever i första hand, utan bara är det också för så råkade det vara. Men folk ser inte en hetreokvinna som diskar. De ser en person som diskar. Transpersoner är också bara personer i första hand.
Tänk vad fint om media ville inse detta, och inkludera transpersoner när de talar om andra saker. Utan att fokusera på deras könsorgan och andra irrelevanta saker.
Hej media! Eftersom ni så gärna vill filma min flickvän har jag lite tips på dokumentär-idéer jag är säker på att hon skulle ställa upp på, tillexempel:
Världens mest jämställda land?
Några unga feminister diskuterar sina erfarenheter och tankar kring jämställdhet i Sverige idag...
Konstiga svenska lagar - och vi som drabbas av dem
Det finns en hel del okända lagar där ute som drabbar olika grupper, en av de mer omdiskuterade har varit steriliseringslagstiftningen...
Ung och politisk
Det sägs att den unga generationen är ointresserad av samhällsfrågor, men stämmer det verkligen? SVT har träffat fem unga aktivister...
Brädspel - en oas i en digital värld?
Uppväxta med datorspel och Internet väljer de ändå gamla klassika brädspel. Möt några svenskar med ett udda intresse.
KD:s politik - vem vinner, vem försvinner?
Vilka är egentligen verklighetens folk, och vad händer med de människor som faller utanför?
Kär och galen
Tre svenska par berättar om sin vardag, med- och motgångar och framtidsplaner.
Kina - vår nya stormakt?
Kina får ett allt större inflytande på resten av världen, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt. I Sverige väljer allt fler att studera kinesiska.
Om det var relevant skulle Moas transerfarenheter komma upp och synliggöras på hennes villkor, men hon skulle vara där i egenskap av expert/nörd/student/person. Om det inte var relevant skulle ni få prata med en smart och rolig tjej om intressanta saker. Asbra lösning. Nej, nej, ni behöver inte tacka. Det var så lite så!
Ser fram emot en rolig TV-höst!
/Zäta
På vift
Nattåg Till Berlin Och konsten Bland annat
Kvinna - en tutorial med Zäta och Glitterklittan
Jag och min vän Glitterklittan läste en jättedålig artikel från MSN livsstil. Så vi gjorde en video om den.
Orginalartikel: "Detta hatar män med kvinnor"
Du duger aldrig som du är - om patriarkatet själv får välja. LÅT DET INTE!
/Zäta
