I wanna be sexy when I'm shitting,
I wanna be sexy when I'm crying,
I wanna be sexy when I'm dying
En intervju av och med Sofia Zettermark, om den senaste veckans tumult
- Hej Sofia, vad har du haft för dig senaste veckan?
- Tja, bland annat skrivit en Facebook-status om min arbetsdag som nu delats 6000 gånger. Folk delar och skriver saker som "såhär kan vi inte behandla våra äldre, vakna nu politiker!" eller "det behövs fler modiga personer som vågar säga ifrån!"
- Hur känns det?
- Helt absurt för att vara ärlig. För det första är det väl ingen nyhet att vård och omsorgs-sektorn går på knäna? För det andra är det knappast modigt att bara berätta om sin arbetsdag och kommentera att det skapas omänskliga system för att ta hand om människor, det var något jag gjorde helt oreflekterat för att jag tyckte det var fel. Sedan fick det en massa uppmärksamhet och nu är jag plötsligt äldreomsorgens hjälte-läcka?
Jag är ingen jävla hjälte. Det är kvinnorna, och de fåtal män, som sliter inom äldreomsorgen varje dag som är hjältarna. Det är undersköterskorna som aldrig tröttnar, som inte kan säga ifrån för att de förlorar jobbet då, som fortsätter älska och tro på människor trots all skit de får från systemet. Jag får bara uppmärksamhet för att jag är uttrycka mig och har pluggat tre terminer på en statusutbildning. Det är faktiskt lite obehagligt att bli kontaktad av rektorn för mitt universitet för att jag råkade ånjuta 15 minuter av kändisskap?
- Är du väldigt bitter över din arbetssituation, det låter lite så i Expressen?
- Verkligen inte. Jag har lärt mig enormt mycket i sommar - om äldrevård, demens och att jobba som undersköterska. Jag blev nästan irriterad där ett tag på alla som sa till mig att det här var en så himla nyttig erfarenhet för en läkarstudent, men jag tar med glädje tillbaka alla eventuella reservationer jag kan ha haft och böjer mig för visdomen som andra uppenbarligen satt inne med - herregud vilken nyttig och fantastisk erfarenhet. Jag kommer alltid att lyssna på undersköterskorna som har närmast kontakt med patienterna, och jag kommer aldrig irriterat fråga varför den äldre dementa inte kan dra sig till minnes hur fallet gick till. Jag har haft otroligt kompetenta och starka kollegor, jag har fått insikter om åldrande och livskvalitét och jag har kommit att verkligen bry mig om hur "mina" äldre har det.
Det enda jag är ledsen över är att vi inte kan ge den vård och omsorg som dessa människor förtjänar när personalstyrkan är alltför slimmad. All personlig styrka och kompetens i världen inte räcker till för att ta hand om elva dementa äldre själv, vilket drabbar både personal och boende.
Jag var väldigt tydlig med att det handlade om systemfel som ska kritiseras. Jag var inte intresserad av att hänga ut ett specifikt ställe, och vägrade exempelvis ta bilder utanför boendet, men Expressen hittade förstås sitt eget lilla kryphål där.
- Vad tycker du om chefens svar, överdriver du inte situationen lite?
För det första finns det ju svart på vitt hur schemaläggningen ser ut, så det är svårt att slingra sig från. Angående hennes kritik av mig känns det bara som ett trist makt-knep. "Klappa ung person med åsikter på huvudet" istället för att reflektera över vad som kan förbättras i verksamheten, eller kanske ta tillfället i akt och säga att de har för lite resurser till att börja med?
- Men om det nu ser ut såhär på många ställen, är det inte en verklighet vi får leva med? Vad ger dig rätten att sticka ut hakan och protestera?
Det finns ju inte någon naturlag som säger att äldreomsorgen måste vara underbemannad. Det är någon någonstans som satt sig ned och bestämt detta. Det innebär att någon någonstans kan ändra på det, om vi är tillräckligt många som visar att våra äldre är något vi vill lägga resurser på. Jag har alltid varit övertygad om att förändring börjar med uppmärksammande och kritisk analys av situationen, så det var detta första steg jag ville ta.
Det talas så mycket om budget och kronor, men vi frågar oss inte vad det kostar i medmänsklighet att inte behandla de som byggt upp dagens samhälle väl. Vi stjäl från oss alla när vi bygger upp system som inte erkänner att alla människor är lika mycket värda, hela vägen fram. Vi stjäl från oss alla när vi bestämmer oss för att bygga fem nya sportarenor inom några år i Sverige - men inte kan lägga en bråkdel av den summan på människor i behov av hjälp. Vi stjäl från det som gör oss till människor - omtanke, livskvalitét och samhörighet - för att fylla kalkylblad med påhittade siffror i internhyror och upphandlingar.
Det är inte en verklighet jag tänker acceptera utan protester.
- Hur tänker du kring personliga konsekvenser? Är du orolig för att arbetsgivare inte kommer vilja anställa någon så frispråkig som du i framtiden?
Ja och nej. Det är klart att jag varken kommer få fina referenser eller jobb inom kommunen i Uppsala nästa sommar, men för mig som inte är helt beroende av det för min försörjning är det egentligen ett ganska billigt pris för att få känna att jag är en intakt moralisk varelse. Däremot har jag full förståelse för att andra inte kan fatta samma beslut, det handlar om att jag har en priviligerad position till att börja med som läkarstudent och ett socialt skyddsnät som inte är alla förunnat.
På samma sätt som jag vet att det säkert är dåligt för "mitt personliga varumärke" att ha en politisk, feministisk blogg, inser jag att mitt senaste inlägg i debatten inte heller bidrar till den opersonliga, opolitiska vita duk som är en arbetsgiavres våta dröm. Å andra sidan vill jag inte arbeta för någon som driver en sexistisk eller på annat sätt människovidrig verksamhet - så det är kanske lite självreglerande. Jag är inte opersonlig, opolitistisk eller lättskrämd, för jag tror stenhårt på de saker jag brinner för - som att förbättra vården, och världen.
I värsta fall får jag väl hanka mig fram som frilansande skribent. Folk verkar ju uppskatta mina textbaserade reflektioner kring verkligheten. (Skratt)
- Haha ja, om det ändå vore så enkelt! Tack för intervjun, Sofia!
Av Sofia Zettermark
Reflektioner från en demensavdelning
Kära du, som är lyckligt ovetande om den oändliga sorgsenhet som breder ut sig där er gemensamma ålderdom skulle funnits.
Kära du, vars liv virkas in i en långsamt växande duk på ensam altan.
Kära du, som så så sällan ler. Jag såg en undflyende glimt av den vackra flickan på porträttet jag putsade idag, då dina förvirrade, förskräkta fingrar kladdat ned hennes panna.
Kära du, som inte längre finns kvar, jag minns dina pillimariska ögon alldeles knivskarpt.
Kära du, som har lärt mig om mänsklighet än vad läkarstudier, skönlitteratur och resor kunde göra tillsammans, trots att du bara mötte min blick ett par gånger.
Kära du, som sett långt över 90 år passera - det ger mig svindel att tänka på att de som en gång ska ta hand om oss på sina sommarlov, ännu inte ska födas på över 60 år.
Om jag är en storögd fyraåring pulsande genom midjehög snö, en stolt sjuåring med handen uppsträckt, en arg elvaåring som varken barn- eller vuxenvärlden förstår, en osäker livstörstande femtonåring, en förundrad förälskad sjuttonåring med två timmars sömn i kroppen, en stortjutande nittonåring på studentdagen, en tanklöst modig tjugoettåring med bultande hjärta och bestämd blick, en målmedveten tjugotreåring med språket pulserande i fingrarna - om jag är allt detta och oändligt mycket mer, för att vi aldrig blir färdiga men aldrig helt slutar vara de vi en gång var - vad ryms då inom dig? Om vi är lyckliga nog att få stanna på denna jord i över sextio år till - vad kommer vi inte att få uppleva?
Ditt liv är kanske litet nu. Mina mått på glädje, äventyr och livskvalitét kanske inte ens är relevanta, för att ditt liv idag levs i en skala jag kan knappt ens kan förstå. Men det var inte alltid litet. Tänk vad många människor du hinner möta på nittio år, hur många stigar du hinner gå på, hur många andetag du hinner ta. Tänk vad många initiativ du tagit som ännu lever kvar, om än i förändrad form. Tänk vad många plaser du förändrat just då och där, bara genom den du var. Tänk hur många som längtat efter dig någon gång, hur många gånger du varit förbannad, hur luften vibrerat av dina ord. Tänk att världen har ekat av din närvaro i nästan ett sekel.
En gång var ditt liv enormt, och det som finns kvar är värt att fira. Värt att bevara.
Det måste jag tro.
/Sofia
PS. En gång inom en inte alltför avlägsen framtid lovar jag att skriva om sånt ni vill läsa. Feminism och politik och pepp och analys och sånt. Just nu behöver jag bloggen för att jag aldrig skriver så bra, tänker så bra, existerar så bra som när jag skriver till er, även om ni inte vet om det. Och just nu är livet alldeles överväldigande, och ni får stå ut med att vara min filosofiska livlina. Jag publicerar ändå inte alla ord som skrivs här ska ni veta.
Kärlek från er Zäta.
En sällsynt, lycklig ensamhet
Å vet ni vad jag har gjort idag? Hela dagen, alldeles alldeles ensam? Ingenting!
Absoult, absolut ingenting. Ingenting produktivt, nyttigt eller intressant. Jag har skrivit lite saker, ämnade för mina egna ögon och sjungit lite saker, ämnade för mina egna öron (fast grannarna kan ha fått sig ett par toner till livs eftersom jag satt i trädgården) och tittat på ett par dokumentärer bara för mitt eget nöjes skull och badat fötterna i den egenhädigt uppblåsta babypoolen, bara för att det var skönt.
Jag har varken tvättat, städat, bloggat, umgåtts, ringt eller rakat.
Och det känns så jäkla bra. Jag inser aldrig förrän efteråt att jag behöver vara ensam ibland. Jag älskar utmaningar, människor och samtal. Jag vill vara nära, veta mer, göra bättre. Jag vill också lata mig, men det har inte hänt sedan långt innan tentaperioden att det fanns en hel dag över till ensam-lathet. Fy tusan vad gött det är.
På riktigt alltså. Jag känner det här härliga lycko-pirret i hela kroppen just nu, bara för att jag har fått hänga med den viktigaste personen i mitt liv en hel dag.
Du borde prova det du också. Du är så himla viktig.
/Zäta
Vi är inte längre vattenfärg
Jag tänkte häromdan - det äger att vara 23. Att vara ung och pigg och stark, men inte längre förskrämt trevande i en oförstående värld. Det äger att känna sin kropp, sina gränser och begär - känna sitt psyke, vad som stressar, utmanar och ger. Det äger att komma nära någon ny, som också kommit en bit på väg. Vi är inte längre vattenfärg på plastduk, som rinner överallt - utan akvarell på grova ark som kanske skiftar färg, men stannar på sin plats. Vi har en grund att stå på, ett stadigt fundament - men långt ifrån är hela bygget färdigställt.
Och samtidigt minns jag, små blixtar från en tid... en tid då inget stämde men vi var varandras allt. Hur du grät i timmar på min axel, för dina känslor första gången skrämde livet ur dig då. Hur jag ringde till Nya Zeeland för att efter nätter som gått fel, få höra dina ord. Hur vi talade i timmar, om livet efter nian, medan salta vågor slog mot sommarstugans strand. Hur vi stod vettskrämda på skoltoan och väntade på ett streck, med förmåga att förändra allt. Hur vi sprang genom gryningsljus i andra länder och kände livet börjar här, nu är det våran tur! Hur vi balanserade avundsjuka, kärlek och lojalitet genom år av barndom och pubertet - hur vi formade varandra med en ständig längtan fram. Hur vänskapen var livet och vi varandras allt. Jag vet att utan er, hade jag aldrig fortsatt denna text.
Det är en lycka svår att formulera - att vara den du är, ungefär där du vill vara. Att känna trygghet med den karta du skapar över världen, trygghet att finna nya vägar, likväl som minnas de som varit. För varje år som går kommer jag lite närmre, för varje år som går är det mer okej att vara jag.
Jag har sällan funderat så på tid och innebörd, som när kalendern sa 23. Vad hände denna vår som gjorde prestationer nästan njutbara, som gjorde känslostormar nästan uthärdliga, som gjorde målet klart och tydligt trots tegelmurarna på vägen? Vad är detta nya lugn som inte dämpar kampvilja och glöd, men ger det möjlighet till avstamp i något mer solitt? Vad är denna nya trygghet i relation till världen runt omkring? Vad är det som händer nu, som inte djupa kärleksrelationer, en flytt från mammas hus eller nya filosofiska höjder kunde förmå?
Jag är säker på att jag, om några år framöver, kommer se tillbaka: "vad lite jag visste då, vad mycket jag hade kvar att förstå". Men jag är också ganska säker på, att jag kommer veta att något hände denna vår, när kalendern sa 23. Utan att veta vad eller riktigt varför eller när, blev denna vår en vändpunkt, och vuxenlivet mitt.
Till er som blandade vattenfärger med mig, och som fortsätter färglägga mitt liv - ni är mina hjältar.
/Sofia
Sommarstressen
Så ni kanske undrar: "Vad gör Zäta egentligen? Varför bloggar hon inte järnet nu när det är sommarlov och tidsrymderna är oändliga?"
Jo såhär är det, kära läsare, att just läkarprogrammet i Lund får sommarlov en vecka efter alla andra. Så när alla andra sitter och njuter i solen, sitter jag och lider vid skrivbordet. När alla andra skriker ut sin sommarglädje, skriker jag ut min tentaångest. När era hjärtan bultar hårt av ljusa dansnätter, bultar mitt hårt av stress och sömnbrist.
Nu kanske du tycker att jag överdriver en smula. Nämnde jag att mitt sommarjobb redan startat, under tentaveckan? Och att det är i Uppsala, medan tentan är i Lund?
Ah. Ska vi byta liv, för en vecka eller så?
/Zäta
Sommarstressen
Döda hundar och en tanke om etik
Ni kanske har förstått att jag inte är ett stort fan av min lärobok. Här kommer ytterligare en anledning.
"Hundarna sövdes och tappades snabbt på blod tills trycket i artärerna föll till olika nivåer (...) när trycket blev för lågt dog alla djuren, trots att många av dem svävade mellan liv och död i flera timmar."
"Varje kurva representerar ett genomsnitt från sex hundar" (röda linjer betyder att hundarna dog).
Dylika experiment presenteras känslokallt och oreflekterat - det är vetenskap att låta hundar förblöda.
Förstå mig rätt: Jag är medveten om att det säkert varit nödvändigt en gång i tiden att göra vissa experiment för att förstå saker, men hur de idag presenteras är en annan femma. Vi behöver inte låtsas att detta är helt okej, att detta är enda sättet att lära ut blödningsstadier. Vi behöver inte med vårt språkbruk normalisera djurplågeri och leda plikttrogna studenter att acceptera alla vetenskapliga metoder.
Det är småsmå detaljer som dessa, som sammantaget och i förlängningen, ger de nedslående resultaten att läkarstudenter har sämre etisk förmåga efter sin utbildning, än innan de började.
Oavsett hur "duktig fysiolog" huvudförfattaren Guyton var. Han var förövrigt också dunder-rasist, som själv skaffade 12 barn för att han ansåg det vara sin plikt att föra sina egna goda gener vidare. Fräsch snubbe.
/Zäta
Förstå mig rätt: Jag är medveten om att det säkert varit nödvändigt en gång i tiden att göra vissa experiment för att förstå saker, men hur de idag presenteras är en annan femma. Vi behöver inte låtsas att detta är helt okej, att detta är enda sättet att lära ut blödningsstadier. Vi behöver inte med vårt språkbruk normalisera djurplågeri och leda plikttrogna studenter att acceptera alla vetenskapliga metoder.
Det är småsmå detaljer som dessa, som sammantaget och i förlängningen, ger de nedslående resultaten att läkarstudenter har sämre etisk förmåga efter sin utbildning, än innan de började.
Oavsett hur "duktig fysiolog" huvudförfattaren Guyton var. Han var förövrigt också dunder-rasist, som själv skaffade 12 barn för att han ansåg det vara sin plikt att föra sina egna goda gener vidare. Fräsch snubbe.
/Zäta
Näthatarnas bristande logik
1. Banta - det är fult att vara tjock
2. Gå ner i vikt på grund av DIN HÄLSA
3. Du vill ju bara ha uppmärksamhet och bli känd
Detta är de tre teman jag kan urskilja i Linda-Marie Nilssons negativa kommentarer under hennes visuella kritik av att Cubus krympt sina jeansstorlekar:
Hon har förstår också fått en massa stöd och hejarop, vilket är toppen! Även unga personer ska kunna handla på affärer de känner sig bekväma med, alldeles oavsett kroppshydda. Cubus är dessutom väldigt generös nedåt i storlekarna. De brukade alltid ha strl 32, vilket verkligen inte alla affärer säljer, och deras 34:or är ganska små, så varför ändra på ett vinnande koncept - kläder för alla?
Men åter till hatarna. Låt oss granska deras argument.
1. Banta - det är fult att vara tjock
Nilsson nämner inte själv sin vikt som ett problem - hon nämner kläderna! Alltså får vi utgå från att hon är nöjd med sin fina kropp. Skönhet är subjektivt, och du kan inte komma och bestämma vad som är vackert eller fult. Hur någon annan som du inte ens känner ser ut, påverkar inte dig! Det finns ett samhällsideal som hon strider mot, och modigt nog ändå visar sig lättklädd, men det är inte relevant för skönhetsaspekten. Det enda som är relevant är om hon själv känner sig fin - och det gör hon - tills Cubus kommer och säger att hon inte får vara där längre.
2. Gå ner i vikt på grund av DIN HÄLSA
Det finns oceaner av vetenskapliga bevis för att risken för många sjukdomar ökar med övervikt och fetma - ja. Detta gäller dock på befolkningsnivå, och inte alltid för individer. Det är också skillnad på hur fettet fördelar sig, inre osynligt fett kan smalisar mycket väl ha, och bukfetma a la ölmage är betydligt farligare än de kurvor Nilsson sportar. Alldeles oavsett folkhälsoaspekten är det dock underligt att folk helt plötsligt bryr sig om just denna främlings hälsa, istället för att lobba för nyttigare skolmat, mindre läskförpackningar och billigare mer lättillgänglig motion för alla - sådant denna ocean av vetenskap har bevisat är bra för folkhälsan.
Det handlar uppenbarligen inte om en ärlig oro för någons hälsa. (Om du faktiskt på riktigt är allvarligt orolig för att denna 21-åring har storlek 44 kan jag meddela att hon tränar flera dagar i veckan och troligtvis har betydligt bättre kondis än jag som är en 34:a. Vi kan inte avgöra hälsotillstånd på klädstorlek.) Det handlar om att moralisera över någons kroppsform på ett sätt som inte vid en första anblick är lika elakt som att säga "det är fult". Men det är precis lika elakt, och precis lika onödigt.
Att vi inte ska gå runt och säga åt främlingar hur de ska leva och se ut, betyder alltså inte att vi inte får engagera oss i folkhälsofrågor. Detta är helt skilda saker. Det ena gör världens hälsotillstånd sämre: Du gör en människa ledsen. (Depression är förövrigt långt farligare än övervikt ur dö-i-förtid-aspekten.) Det andra kan göra världens hälsotillstånd bättre!
3. Du vill ju bara ha uppmärksamhet och bli känd
Jag som har gått i samma klass som Nilsson, har en distinkt känsla av att detta är delvis sant. Med modifikationen att vi tar bort ordet "bara". Jag är övertygad om att Nilsson vill förändra världen till det bättre - och bli känd. Det är inget fel med detta. Det är modigt att använda sig själv som poster-child för förändring. De som hävdar att hon "borde pratat med cubus istället för att posta utmanande bilder" har missuppfattat två saker:
1. Att affärskedjor skulle lyssna på kritiska kommentarer från enkilda kunder på golvet
2. Att kvinnor borde veta sin plats och lida i det tysta
Det är fel att som kvinna ta plats, vara högljudd och utmanande. Hon får "skylla sig själv" om hon postar lättklädda bilder på en kropp som skiljer sig från idealet. Känner vi igen retoriken?
Oavsett vilket argument folk använder sig av vill de vrida det hela till att det är hennes fel, och inte Cubus. Det är ett individuellt problem att vara tjock, inte ett strukturellt problem att vissa kroppar stängs ute från vanliga klädaffärer. Det är ett individuellt problem att ta hand om sin viktrelaterade hälsa, inte ett strukturellt problem där förtag jobbat i årtionden för att göra onyttig förädlad mat billig, och vardagsmotion dyrt. Det är ett individuellt problem att visa bilder på sin kropp på internet, inte ett strukturellt problem att så många anser sig ha rätt att dömma personer de inte känner.
Det är orimligt. Vi lever inte ett kulturellt vacuum. Vi påverkas av varandra och vår omvärld. Detta handlar om strukturella problem, som en individ kanaliserar. En modig individ.
Eftersom Cubus redan svarat och sagt att de ska se över sina leveranser och storleksmärkningar verkar detta dessutom vara ett mycket effektivt sätt att förändra. Smart tjej, med andra ord.
Heja dig, Linda-Marie! Du är stark, modig och vacker.
/Zäta
Photo not removed
Ni vet 33 anledningar som censurerades av facebook, och sedan mirakulöst återuppstod när de fått tillräckligt med kritik? Det var inte en engångsföreteelse.
Oavsett varför 33 anledningar spärrades, så kvarstår faktum att Facebooks policy för stötande material är rent ut sagt... stötande.
Okej. Så en bild på en mördad kvinna med blod strömmandes från huvudet och tillhörande sexistiskt uttalande, är inte stötande. Det räknas tydligen inte som " depicting harm to someone". Men kvinnor som ger sina bebisar mat?! ÄCKLIGT.
Women, Action and the Media har gjort en sammanställning av de bilder som de själva rapporterat och som ändå inte blivit borttagna av Facebook. Nu börjar Facebook plocka bort vissa bilder, men återigen, bara för att de får negativ uppmärksamhet utifrån. Sidan ovan uppdateras kontinuerligt med bilder som fortfarande ligger kvar. Deras policy har inte ändrats. Detta är oacceptabelt.
Vi måste fortsätta kampen, fortsätta sprida hur snedvriden Facebooks värdegrund är.
Kriget är inte över.
/Zäta
Nu är tvångsteriliseringarna av transsexuella verkligen väck!
För ett par timmar sedan röstade riksdagen igenom ändringen av lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall, så att sterilisering inte längre är ett krav, för att som transsexuell få ett nytt juridiskt kön.
298 röstade för och 20 emot ämdringen. Hela SD och några från KD var emot, alla andra för.
Det kom en dom i Kammarrätten 19:e december 2012 som fastslog att tvångssteriliseringarna stred mot Sveriges grundlag och Europakonventionen, efter att en enkild person genom DU i Uppsala, drivit frågan om att få slippa steriliseras för att få en ny könsmarkering i passet. Sedan 10:e januari i år är praxis, alltså tolkningen av lagen, ändrad på grund att detta domslut, och ingen har steriliserats mot sin vilja sedan dess. Lagtexten har dock funnits kvar fram till idag, och den genomröstade ändringen träder i kraft den 1:a juli 2013.
Fram till idag har ca 800 transsexuella personer tvångssteriliserats i Sverige.
Tvångssteriliseringen har inneburit att du som transsexuell* inte kunnat få ett nytt juridiskt kön (M/K i passet), om du inte kunnat bevisa att "du saknar all fortplantningsförmåga". Det handlar alltså inte om operationer som ändå hade utförts i könskorrigerande syfte, så som vaginoplastik (när en penis görs om till en vagina och testiklarna tas bort), och som gör personen steril.
Det har handlat om de personer som:
1. Inte vill göra ingrepp i könsorganen (som skulle göra dem sterila).
Till exempel väljer många transkillar att inte göra underlivsoperationer, då de upplever att den förstorade klitoris de får av hormonpreparaten är fullt tillräcklig och operationsmetoderna för penisplastik för vissa inte känns tillräckliga. Andra transpersoner är helt enkelt nöjda med det könsorgan som de föddes med, men vill förändra andra delar av kroppen och framförallt bemötas som det kön de känner sig som och ha rätt stämpel i passet.
2. Inte kan göra ingrepp i könsorganen.
Vissa personer har andra medicinska problem, eller en livssituation, som gör att de helt enkelt inte kan operera sig.
3. Inte får spara nedfrusna spermier och ägg (alltså alla).
För att "helt sakna fortplantningsförmåga" får du inte ha sparade könsceller i en frys någonstans. En transtjej har alltså inte fått spara sina spermier innan en operation, för att kunna använda dem tillsammans med en partner med livmoder och ägg senare i livet. Det är detta som drabbat mig och Moa.
...men ändå behövt gå med på en steriliserande operation för att kunna få ett nytt juridiskt kön. Staten sa "nepp, vi kan inte ändra denna lilla bokstav i passet, trots att du lever som kvinna och känner dig som det, om du inte först är steril." Jag tänker inte ens gå in på hur mycket krångel och elände, utöver det känslomässiga obehaget att inte vara erkänd som sitt kön, det är att röra sig i samhället och se ut precis som vilken kvinna som helst, men det står "man" i legitimationen.
Det handlar alltså inte om personer som vill och behöver operationer som har infertilitet som konsekvens. Det handlar alltså inte om minskandet av några medicinska risker. Det handlar om onödiga operationer, som att knyta äggledarna på en transkille utan att göra något annat. Det gynnar inte honom vare sig mentalt eller fysiskt, utan gör honom bara steril. För att staten bestämde att det nog var bäst. Transsexuella skulle inte få barn, det var syftet med lagen.
Detta, mina vänner, är tvångssterilisering. Och om en dryg månad står det inte längre i svensk lag.
Det är en seger. En seger som kostade allt för mycket, och tog alldeles för länge att uppnå, men som vi idag får fira. Hurra för att Sverige idag blev en lite bättre plats att leva på!
/Zäta
*Liten ordlista:
Transsexuell = person som känner sig som ett annat kön på insidan än det som tillskrevs personen vid födseln baserat på könsorganen. Alltså en person vars könsidentitet inte stämmer överens med det biologiska och juridiska könet. Identiteten är vad som räknas, och det är utefter den vi bemöter människor! Inte utefter klädstil eller kromosomer.
Transtjej = Person som identifierar sig, alltså känner sig som, kvinna, och föddes i manskropp. Vill och behöver ofta könskorrigerande medicinsk behandling i form av kvinnliga könshormoner, röstterapi, laserborttagning av skägg och ibland vaginoplastik och/eller bröstimplantat. En tjej helt enkelt, men med lite annan kropp från början. Pronomen: Hon.
Transkille = Person som identifierar sig, alltså känner sig som, man, och föddes i kvinnokropp. Vill och behöver ofta könskorrigerande medicinsk behandling i form av manliga könshormoner och ibland penisplastik och/eller masektomi (borttagande av bröstvävnad). En kille helt enkelt, men med lite annan kropp från början. Pronomen: Han.
Det finns en massa andra sätt att vara trans på, men jag fokuserade på transsexualism i just detta inlägg eftersom lagen handlat om det. Mer om trans kan du läsa i min lilla transskola. Eller på RFSL Ungdoms sida transformering.se.
En lesbisk kyss
"Försvarar lesbisk kyss i Eurovision" heter Aftonbladets artikel om Finlands "gaykupp" i slutet av deras Eurovision-bidrag, där sångerskan kysser en kvinnlig dansare.
Krista Siegfrids uttrycker sig kring ståhejet kring kyssen på ett strålande vis tycker jag:
"Asså jag förstår inte riktigt... I min värld är det 2013 och då får man kyssa vem som helst."
Men jag vill bara klargöra en liten detalj för Aftonbladet: Kyssar är inte levande varelser. Kyssar har inte identiteter. Kyssar är inte lesbiska.
Kyssar kan vara långa, påtvingade, blöta, trista, innerliga, lätta och förföriska. Kyssar kan däremot inte vara högerpolitiska, veganska, gamla eller heterosexuella. Personer som kysser varandra kan vara högerpolitiska, veganer, gamla eller hetreosexuella. Kyssen kan vara en symbol för ett politiskt ställningstagande (som i detta fall för äktenskap för alla), men själva kyssen är... bara en kyss.
Jag kysser inte tjejer på ett speciellt, lesbiskt vis. Precis som att jag inte kysser killar på ett speciellt hetreo-vis. Eller snarare, jag kysser inte någon överhuvudtaget på ett speciellt bisexuell-sätt. Möjligen på ett speciellt Sofia-sätt. För att tja, männinskor är olika. Men kyssar är kyssar, och de har ingen läggning.
Heja Krista ikväll som tar ställning för en viktig fråga! Och hoppas att fler än hon får hångla ikväll. Jag tycker att vi anammar Kristas budskap:
2013 - året då vi fick kyssa vem vi ville. Och gifta oss med dem, om vi ville.
/Zäta
Det gulliga ägandeskapet av en annan människa alt. En liten uppsats om vad polyamori kan lära oss om kärlek
Nu är hon min! Det är så gulligt när han blir avis när jag pratar med andra killar! Bara min, kan inte fatta det! Haha, hen vill inte att jag hänger med mina vänner för mycket, blir svartis då. Se men inte röra!
Monogami betyder att du bara blir kär i, och utövar romantiska och sexuella aktiviteter (ibland är även all typ av beröring samt visande av vissa kroppsdelar inkluderade), med enbart en person. Tvåsamhet eller att vara exklusiva, kallas det också. Eller som de allra flesta i vårt samhälle känner till fenomenet: "att vara ihop".
Andra sätt att leva inkluderar polyamori, som ska skiljas från polygami. Det förstnämnda betyder att du blir kär i och eller har relationer med flera personer samtidigt, medan det sistnämnds betyder månggifte. När personer kallar sig själva "poly" syftar de på polyamori. Ytterligare ett sätt att se på saken utövas av relationsanarkister (RA). De delar inte upp sina relationer till andra människor i konventionella kategorier som "vän", "knullkompis", "partner" eller "flirt" alls, utan ser alla relationer som unika, med inslag av lite olika aspekter av mänsklighet i allihopa. De skulle aldrig säga att de var tillsammans med en person. På ett sätt kan jag tycka att detta är ett väldigt ärligt sätt att leva. Vem har inte känt sig attraherad av en "bara vän" någon gång? Vem har inte varit vän och samtidigt haft sex och samtidigt varit lite förtjust i någon? Det blir dock hyfsat opraktiskt i ett samhälle som bygger på uppdelningar och sorteringar. Någon annan kan bli sjukt obekväm av att inte ha en (till synes) stabil relation till dig.
Många tycker att poly och RA verkar "så krångligt". Själv tycker jag att monogami är himla krångligt. För grejen är, att alla som lever utanför normen, monogamin, tvingas att diskutera sina förhållanden: Vad känner du inför den här situationen? Hur vill du definiera just vår relation? Var går gränsen för otrohet för oss? Vad blir du osäker av, vad behöver jag bekräfta hos dig för att göra dig trygg igen? Så även om livet förstås kommer emellan och komplicerar saker ibland, är alla regler är uppsatta på förhand, om blir det oklarheter finns ett klimat som tillåter respektfull diskussion och känslosamhet. Monogami däremot, är normen, och behöver inte uttalas. När folk säger "nu är vi ihop", säger de generellt egentligen "eftersom vi är kära ligger vi nu bara med varandra och ingen annan får vara med". Fast säger de egentligen bara det det? Säger de inte också lite olika varianter av:
Nu får ingen annan av ett annat kön pussa min flick/pojkvän på munnen. Det är ok att dansa med någon annan och nudda deras kropp när du är full, men samma typ av beröring utanför nattklubben är inte ok. Du ska helst inte sitta i någons knä numera om det finns ont om sittplatser, och om du har någon i knät får du inte ha händerna på den personens lår utan de ska hänga slappt vid din sida. Du ska prioritera mig före dina vänner. Du ska inte ha en god relation med andra personer du tidigare varit tillsammans med, det är skumt. Du får inte känna dig attraherad av en annan person, och om du mot all förmodan gör det, måste du undertrycka impulsen och få dåligt samvete. Du får inte smsa till en annan person av samma kön som jag att hen är snygg.
Det här är ändå de ganska klart uppsatta reglerna, det blir snårigare.
Om vi hänger ett gäng vänner och en person av ett annat kön (ifall vi är ett heteropar) eller samma kön (ifall vi är ett homopar) som jag håller armen om dig är det inte ok, men om personen leker lite pimp och håller om en massa person är samma beröring ok. Ingen annan får numera se dig naken, utom valda delar av din familj, folk i omklädningsrum, dina nära vänner av samma kön och dina barn - så egentligen får en massa personer se dig naken, men det är liksom viktigare när jag ser dig naken. Är du tillräckligt kär i mig ska du bara vilja vara med mig - din enkelspårighet när det kommer till romantiskt/sexuellt intresse är ett mått på din kärleks storlek, och avundsjuka är ett positivt tecken på att du gillar mig. Vi ska sikta på att vara tillsammans hela livet, fast samtidigt är det en okej inställning att "byta upp sig" till ett annat monogamt förhållande ifall en najsigare person skulle vandra in i ens liv. Vi är varandras allt och umgås konstant, men om någon av oss nuddar någon utomståendes genitalier på ett ömsesidigt sexuellt vis, är allt vi någonsin sagt och gjort förstört och vi kan aldrig mera talas vid, i allafall inte utan enorma gräl och känslostormar och storsint förlåtelse.
Det här är bara en bråkdel av alla de outtalade regler som omgärdar mono-normen, och självklart också en förenkling. I mitt första mono-förhållande var det t.ex. ok att sitta i någon annans knä, men jag har märkt att de flesta mono-personer inte tycker detta är acceptabelt. Som ni kanske noterade är många av reglerna könade. Tillexempel får ofta tjejer i hetreoförhållanden pussa andra tjejer på munnen, men absolut inte killar. (För det är en sådan enorm skillnad på tjej- och killmunnar! Inte. /mvh prövat båda varianterna och fler därtill.)
Det främsta invändningen folk har mot andra relationsformer än monogami är avundsjuka och osäkerhet. "Jag skulle bli så osäker om min tjej låg med någon annan än mig - tänk om hon är bättre än jag?" eller, "Jag blir så lätt avundsjuk, jag vill att han bara ska tänka på och tycka om mig" eller det värsta scenariot: "tänk om hen blir kär i någon annan och lämnar mig?". Guess what? Det händer i monogama relationer all the time. Monogami är inget vaccin mot sårade känslor, folk som lämnar en eller avundsjuka. Tyvärr. Även om det gärna utger sig för att vara det.
Invändningarna handlar alltså om negativa känslor. "Jag skulle inte klara det, tror jag" säger många. "Jag behöver stabilitet." Och det förstår jag. Vi lever i en obehagligt föränderlig värld. Men stabilitet kommer i många former - barndomsvänner, familj, kärleksrelationer, arbete, boendeort, självinsikt. En kärleksrelation är bara en av alla komponenter i ett lyckligt liv, och dessutom kommer kärlek i många olika former. För de som lever icke-momogamt är "riktig" kärlek inte lika med sexuell exklusivitet. De anser att det finns andra bevis på förälskelse och kärlek än att dina genitalier, eller annan sexuell kroppsdel, bara får nudda en annan person. Bevis så som långa intima konversationer, delat ansvar för ett boende eller bara för relationens välmående, att att sig tid för varandra, att ha sex eller hångla, att dela upplevelser, internskämt och drömmar. Precis som för monogama personer, men med skillnaden att icke-monogama inte tycker att det fina i en relation försvinner bara för att någon annan också kan ta del av vissa aspekter. Min kärlek till dig är inte mindre för att jag också gillar någon annan, precis som vänskap eller kärlek till barn och familj inte minskas beroende på hur många som finns i ens liv.
Med allt detta sagt vet jag att det finns praktiska aspekter som komplicerar. Poly-personer lever inte i någon rosa fluffig drömvärld där alla älskar varandra. Tid är en de facto begränsad resurs, liksom ibland sexlust och ork. Allt kan inte lösas med god kommunikation, och allas känslor stämmer inte alltid med varandras - precis som livet alltid är. Det allra största problemet för de allra flesta är dock det ständiga ifrågasättandet från omvärlden, och att omvärlden är anpassad för tvåsamhet - se bara till hotellrum, kärleksfilmer och sambolagar. Och uppväxten i en värld som ständigt sagt åt dig att likställa kärlek och ägandeskap - att avundsjuka är något positivt. Denna internaliserade norm är otroligt svår att frigöra sig från, precis som internaliserad homofobi, transfobi, rasism, sexism och fettfobi - du vet att det är okej och fint att vara tjock, men kan ändå inte låta bli att känna dig lite äcklad när du snabbt tittar i spegeln, du vet att sexism är skit, men kan ändå inte låta bli att mäta dig med Blachmans blick, och du vet att din kärlek och dina relationsval är upp till dig att göra och känna, men kan ändå inte låta bli att känna dig lite fel och obehaglig tills mods - trots att ingen annan är i rummet. Normerna sitter inte bara i samhällets strukturer, i konkreta handlingar och ritualer, utan också inuti oss.
Det här inlägget är på intet vis menat som reklam för ett icke-monogamt liv. Folk får som sagt leva precis hur de vill. Nej, jag ville bara klargöra bakgrunden, och nyansera bilden av kärleksförhållanden, innan jag kom till min poäng. Och eftersom icke-monogami är utanför normen behöver den en längre introduktion och ett vridande på perspektivet (att sätta icke-normen som det självklara) för att ge en balanserad bild.
Så. Min poäng. Den är att vi, oavsett vilken relationsstil vi föredrar, inte ska definiera relationer till andra människor i form av ägande.
"Min flickvän" är väl det mildaste sättet vi till vardags gör detta, och den varianten kan snarast vara till för att förklara - den person jag är ihop med, inte den Aisha är ihop med. Typ. Det vore både opraktiskt och kanske inte önskvärt att eliminiera detta språkbruk, men vi kan i alla fall ge oss själva en liten stund att fundera över vad vi faktiskt menar är vi säger "min" - är det ett sätt att förklara, ett kärleksfullt uttryck av vänskap, eller handlar det om att jag anser att någon annan person tillhör mig oavsett deras känslor?
Men sedan kommer vi in på de lite otrevligare bitarna. Det är gulligt när han blir avundsjuk... Varianter av det här uttrycket har florerar fritt i tjejkompiskretsar, filmer och bloggar sedan tidiga tonåren. Vad implicerar det egentligen? Jo, att du uttrycker uppskattning för att din autonomi begränsas av en annan person. Det värsta är när meningen avslutas i stil med ...när jag pratar med andra killar. Alltså vänta, för att ni har sagt att ni är "ihop" (se ovan definierade regler för detta uttalande), så får du inte prata med halva mänskligheten? Vad är detta om inte symboliskt ägandeskap av åtminstone delar av en annan människa? Yuck.
Detta förekommer självklart inte bara i heteropar. Senast idag såg hur en flata jag följer på Instagram hade hash-taggarna: #myoneandonly #mine #donttouchthis under en bild på sin tjej. Jag förstår att detta var menat som en kärleksförklaring (och är taget från en låttext), men seriöst: "rör inte detta". Är det en "gullig" grej att säga om en annan människa? Nej, det är ett rent och skärt uttryck för ägandeskap.
Förutom att det generellt är en onajs grej att definiera tänkande subjekt i former av ägande, är det också en varningssignal i våldets normaliseringsprocess. Denna process handlar om att misshandel i nära relationer, oftast mäns våld mot kvinnor, inte kommer som en blixt från klar himmel. Istället handlar det om gränser som sakta flyttas fram och suddas ut, tills våldet blir en normal del av vardagen och det blir oerhört svårt att gå. Ett av de tidigaste tecknen är just svartsjuka och kontrollbehov baserat på ett föreställt ägandeskap:
Han kanske kritiserar henne under förespeglingen att han bara vill hennes bästa, han ger små "tips" hur hon ska sköta sitt liv, han har synpunkter på vilka hon pratar med och hur hon klär sig, han är kanske överdrivet hjälpsam med olika saker och han kanske skjutsar henne till och från olika aktiviteter och till och från jobbet. Allt detta kan i början verka som omtänksamhet, kärlek, "gullig" svartsjuka och ett uttryck för hur begåvad och kompetent mannen själv är. Från Varningstecken.
Han klagar ofta på dig
Din partner är ständigt missnöjd med ditt beteende. Han kan tycka att du klär dig fult, har fel vänner eller inte ger honom tillräckligt med uppmärksamhet.
Se upp med svartsjuka
Män som visar upp överdriven svartsjuka har ett starkt kontrollbehov. Var särskilt vaksam om du till exempel känner dig tvungen att stanna hemma från firmafesten eller tjejträffen på grund av hans attityd. Då styr hans behov ditt beteende och du blir isolerad från andra.
Övervakar han dig?
Brukar din partner läsa dina sms- eller e-postmeddelanden? Var även uppmärksam på om han brukar gå igenom din väska eller dina fickor. Det tyder på att han är svartsjuk och har svårt att kontrollera sina känslor.
Våld i nära relationer är inte gulligt. Det är livsfarligt. Det dödar 17 kvinnor i Sverige varje år.
Givetvis är det inte så enkelt att någon som uttrycker svartsjuka kommer att misshandla dig till döds. Det finns ett spektrum här. Men jag tycker inte att vi ska förhärliga en praktik som faktiskt leder till våld. Ett steg i våldsprocessen för den misshandlande parten är att objektifiera sitt offer - frånta henne sin autonomi som människa - att betrakta henne som ett objekt som går att äga och bestämma över.
Det här är inte kärlek. Svartsjuka är inte kärlek. Kärlek är kärlek - att vilja se sin partner utvecklas och trivas, att spendera tid med varandra, att känna trygghet och ömhet, att ha sex när båda vill - det är kärlek. Inte att begränsa varandras liv.
Nu menar jag absolut inte att monogama relationer är en form av misshandel eller att poly-personer är immuna mot våldsamma relationer. Ett monogamt förhållande präglas givetvis ofta också av ömsesidig respekt, öppenhet och ömhet, och polypersoner blir också misshandlade. Vissa personer trivs fett bra med att bara ha sex och intima icke-fysiska stunder med en person resten av livet, och om de hittar en annan som känner likadant - super!
Anledningen till att jag tog upp icke-monogami är för att det finns ett sätt att tänka på kärlek inom dessa kretsar som kan gynna oss alla, oavsett vår egen relationsform. Ett sätt att definiera kärlek i positiva termer - som något jag mår bra av, en delad upplevelse som inte förminskas av andra delade upplevelser, som något jag själv definierar och inte samhället - istället för i negativa termer, som avundsjuka, fysiska begränsningar och dåligt samvete.
Det är förstås, som sagt, upp till var och en hur de vill definiera sina förhållanden och vilka gränser som gäller. Men en sak kan vi väl enas om? Det är inte kärlek att ens symboliskt äga någon annan. Kärlek är att ha människor om kring sig som frivilligt är nära dig, vars autonomi och mänsklighet repsekteras samtidigt som ni formar varandra.
Jag tror på kärlek. Jag tror på att det inte bara är förbehållet två personer (av olika kön) som vill dela boende och byta ringar, utan att det är en nyanserad känsla som kan föra oss över alla möjliga och omöjliga gränser. Jag tror att kärlek är så mycket mer än att inte sitta i knät. Och jag tror att världen kan bli så mycket bättre ifall vi öppnar upp för hur vi definierar kärlek, och istället för att låta det begränsa oss, låter det förena oss.
Halleluja. Nej men seriöst. Kärlek utan ägande. The shit.
/Zäta
Bildcredd: "zettermark" på Instagram. Cool tjej.
Uppifrån och ned: 1. Tre barndomsvänner som utövar socialt accepterad beröring trots att några av dem är i monogama förhållanden. 2. Random bild på Moas kaffekokare pga orkade inte googla och ville ha lite färg. 3. Min sexiga läppstiftsmun.
Uppifrån och ned: 1. Tre barndomsvänner som utövar socialt accepterad beröring trots att några av dem är i monogama förhållanden. 2. Random bild på Moas kaffekokare pga orkade inte googla och ville ha lite färg. 3. Min sexiga läppstiftsmun.
Att krönas med ett hallon är det finaste som kan hända tror jag
Vi vill att galor ska betyda något,
Vi vill att människor som skriver, eller på annat sätt verkar för att förändra samhället till det bättre ska prisas för sitt engagemang och sina fantastiska verk!
Vi vill visa att vi tillsammans kan skapa förändring!
Vi vill visa på litteraturens kraft
Vi vill visa att vi tillsammans kan skapa förändring!
Vi vill visa på litteraturens kraft
Igår var jag på Hallongalan, som de coola feministerna och ägarna av Hallongrottan (som trots att den fysiska butiken lagt ner lever kvar som nätverk) Lotta och Alle, samt Hallongrottans vänner ordnat. Det var en helt makalöst peppande kväll! Vilken fantastisk känsla med en gala skapad för att hylla de som gjort en insats, men som mainstream-samhället sällan uppmärksammar: Kvinnliga komiker som Nour El Refai och Hanna Hellqvist, häftiga personer som Bianca Kronlöf, Deidre Palacios och My Vingren som säger ifrån, begåvade serietecknare och skribenter som Sara Granér, Nina Hemmingson, Elsie Johansson, samt Viktor Bernhardz och Torun Carrfors som skrivit boken Skitliv om en för unga omöjlig svensk arbetsmarknad. Absolut sötast tacktal höll den självbenämnt "folkskygga" och otroligt begåvade författaren Sami Said, som med ihopkurade axlar och ett osäkert leende sa: "Jag önskar att jag hade en klon som kunde gå på sånna här grejer, så kunde jag bara få sitta hemma och skriva. Fast den klonen skulle nog vara lika dåligt på sånt här som jag. För det skulle ju vara jag."
Sköna komikerna Moa Svan och Pernilla Hammargren ledde det hela. En av kategorierna som fick pris var "årets hashtag".
JAG FICK ETT PRIS. HALLÅ HUR SJUKT ÄR DETTA? Inte nog med att få pris från finaste Hallongrottan: efter mitt första besök där kände jag typ "ja, paradiset existerar", utan de andra pristagarna är de absolut coolaste personer jag kan tänka mig.
Även RFSL och andra föreningar som kämpat för tvångssteriliseringarnas avskaffande: KIM, RFSL Ungdom, Transföreningen FPES och även Diskrimineringsbyrån Uppsala fick pris för samma #! Jag vet inte hur många gånger jag bemött saker som "ja, även nedfrysta spermier och ägg måste förstöras", "nej, det finns inga medicinska skäl att klippa ledare för att ändra ett personnummer" eller "ja det stämmer, staten har bestämt att jag och Moa inte ska få ha barn." Men från och med 1:a januari 2013 tvångssteriliseras inte längre transsexuella personer för att de ska få ett nytt personnummer och juridiskt kön! Och från och med 22:a maj 2013 ändras även lagen (idag är det bara domstolsbeslut på att lagen är ogiltig, men i maj tar politikerna beslutet om faktiskt borttagande ur lagtexten). Alldeles för sent, alldeles för många drabbade, men ändå alldeles underbart att ingen mer ska behöva steriliseras i Sverige mot sin vilja. Min röst var bara en av många, många viktiga röster, men tänk ändå att ha bidragit till denna fantastiska förändring. Det är något att vara stolt över.
Det kändes ändå surrealistiskt att stå där och småprata med Liv Strömqvist och Nour El Refai, hälsa på Hanna Hellqvists hund och få alla fina, smarta gäster att skratta under mitt tacktal. Nä, det känns faktiskt inte ett dugg verkligt.
MEN. DET ÄR DET. HERREJÄVLAR TACK.
Och tack till alla sjukt underbara läsare som peppat i mitt förra inlägg - ni har verkligen hjälpt mig få tillbaka tron på mänskligheten och peppen att fortsätta skriva. All kärlek till er! Igår blev jag tårögd när en tjej (arrangör tror jag) kom fram, tittade mig i ögonen och sa att min blogg verkligen förändrar. Det kan vara svårt att tro på ibland. Nä nu börjar jag grina igen.
Tack för att ni finns. Tack för att det finns så många fina, intelligenta och engagerade personer där ute, som gör att en bättre värld finns inom räckhåll. Jag vet att vi kan göra det. Tillsammans.
/Zäta
En verklighet bland mödomshinnor och heterosexism
Ibland kanske ni tror att jag inte är lika feministisk längre. Att jag inte brinner lika mycket. Att jag blivit lat och oengagerad. Det är inte sant.
Det som har hänt är att jag brukade gå en utbildning som var en injektion av feminstisk glädje, insikt och förändringsvilja rakt in i blodet. Jag brukade använda facebook som ett fönster till verkligheten, och värna de kontakter som inte var feminister eller genusvetare, för att inte hamna i illusionen att F! skulle få ensam majoritet i nästa riksdagsval.
Nu lever jag mitt i verkligheten. Jag bor i ett län där 22% av alla män röstar på SD. Jag går på en utbilding där mödomhinnan finns i anatomikompendiet och föreläsare hävdar att kvinnor precis som chimpanshonor bara går på instinkt när det kommer till barn. Jag befinner mig i en miljö där jag välkomnades såhär, och där detta är humor, och jag ägnar mig åt att förändra det, tillexempel såhär:
Vi skrev ett brev till vår kår, och lärare och andra ansvariga på fakulteten, angående nollningen.
Ett ganska så snällt brev, med några exempel på självupplevda saker från våra nollningsdagar.
andra rubriker var "Nollefriden-cermoni", "Hets till sex" och "Olämpliga ramsor". Jag vill inte citera allt, för jag vill inte att det ska läcka till media. Det kommer bara försvåra vårt arbete tyvärr.
Nollefriden är en regel som säger att de nya studenterna ska vara fredade från närmanden av sexuell natur från äldre studenter, men används snarare som en morot för att öka spänningen mellan dem under nollningen. Vi kritiserade hur detta hanterades, att de som bröt regeln snarst blev hjältar. Här är ett exempel från när nollefriden bryts, alltså när det är okej att ligga med varandra, och hur det firas:
Brevet är fyllt med dylika exempel, allt från skendränkningar till uttryckt besvikelse för att "nollorna" inte ligger tillräckligt med varandra och könseparerade sittningar med strippor, där vissa får äta med händerna och andra förväntas tråna över testosteronstinna killar. Exempel som majoriteten av alla som deltog tyckte var roliga upplevelser, möjligen lite överdrivna, men kul. Det är svårt att säga ifrån i ett sådant klimat.
Hur som helst har både kåren och lärarna reagerat starkt och har lovat att ta tag i nollningen med ökat inflytande, utbildningsdag och kontrakt, så att nollningen ska vara inkluderande för alla, och inte bara hetero-cis-personer som gillar att flirta, bli fulla och sjunga sexistiska sånger.
Toddybladet är en skrift som publiceras årligen och säljs på Medicinska Föreningens Toddydag. En allmän fest-dag i Lund, som avslutas med traditionsenligt spex (hen! så himla kul att skämta om!). Här har vi lite smakprov från innehållet:
Märk väl att detta är ett satiiiiir-blad. Det är humor, U see. Det konstiga är att det enda roliga enligt redaktörerna verkar vara kvinnokroppar, avföring och våldtäkt.
Ett par icke ont anande tjejer som köpte detta blad på stan skrev en debattartikel i studenttidningen Lundagård, där de ifrågasätter huruvida de kan känna sig trygga i framtida läkares händer om detta är deras fasad mot omvärlden. Jag ville spontant skicka ett mail till tjejerna och ba: "Det finns läkarstudenter som håller med om att detta är vidrigt! Det finns läkarstudenter som är feminister! Vi är på er sida."
Jag publicerar detta med ett dunkande hjärta och ont i magen. Jag vet att jag kommer få skit från kursare och spexare och andra försvarare av humorns frihet, för att jag öppet uttrycker de här åsikterna. Jag vänder mig mot uppenbara, upprepade och ibland grova kränkningar under nollningen. Jag vänder mig mot att kvinnokroppen används som klippdocka och våldtäkt görs till humor. Jag vänder mig mot ogenerad sexism och marginalisering - och jag är radikal.
Det är min verklighet idag. Så om något behöver jag ditt stöd. Visa mig att jag inte är galen, utan att min värld just nu är galen.
/Zäta
Min kropp är politik: om Blachman och det förödande kvinnoföraktet
"Ett mycket fint naturligt bröst här, det bör vi också lägga märke till."
"Ja..."
"Mycket fin bröstvårta, asså den den den den den är mycket [för mig oförståelig danska]"
Få har väl undgått det största medie-hjärnsläppet i modern tid i Danmark: Att låta Thomas Blachman, vars livsmål är att återinföra könsroller á la 50-tal (1850-tal alltså, i länder som ännu inte avskaffat slaveriet) få utrymme i public service.
Citat Blachman: "Vi har ett visionslöst samhälle eftersom männen har blivit mer kvinnliga än kvinnorna själva."
Hur ska vi återgärda det? Vi män måste ta i med hårdhandskarna: Objektifiera kvinnor mera! Inte låta kvinnor prata! Bedömma kvinnokroppar utifrån hur väl de stämmer in på våra ideal! JAG VET. Vi ställer en naken kvinna som inte får öppna munnen framför oss, och så snackar vi om hennes kropp:
Hela programmet, för den som suktar efter lite fredagsdepression.
Okej-skalan:
>10 poäng: Mer än ok, bra liksom! Inte med på skalan.
10 poäng:"Helt ok om det görs på rätt sätt".
5 poäng: "Jävligt illa. Förolämpande. Backa genast."
0 poäng betyder: "Aldrig under några som helst omständigheter är detta okej. Det inte bara kränker människor djupt, det förstärker strukturer som begränsar dessa personers reella livsutrymme. Du gör aktivt världen till en märkbart sämre plats."
Poängsättning av Blackman-diskuterar-nakna-kvinnor-medan-de-är-i-rummet-programmet utifrån olika principers som demonstreras i programmet:
9 poäng: Att låta två individer som inte tillhör en grupp fritt diskutera denna grupp i TV.
Varför? För att personer som inte ingår i tilldelade eller valda grupptillhörigheter inte har samma levda erfarenhet som de som ingår, och det är svårt att uttala sig på ett relevant sätt då. Det är inte med automatik fel dock, som när vuxna uttalar sig för barn som inte kan tala själva för att hjälpa dem. Anledningen till att det inte är en 10:a är ordet "fritt", det indikerar att de främst gör det för sitt eget höga nöjes skull, inte för att faktiskt hjälpa någon.
6 poäng: Att låta två individer som inte tillhör en grupp fritt diskutera denna grupp i TV, utan att det på något vis gynnar denna grupp, utan tvärt om riskerar att göra livet sämre för dem.
Här börjar det go south, men ännu kan vi med mycket god vilja tänka att det är en olyckshändelse. Att något dylikt typ skulle kunna hända i nyhetssoffan när Schulman och manlig programledare pratar om hur värdelöst kvinnligt bloggande är. Det är illa, men det är inte i närheten av Blackman goes bananas.
3 poäng: Att låta två individer i samhällelig maktposition fritt diskutera personer med mindre makt och inflytande i TV, utan att det på något vis gynnar dessa personer, utan tvärt om riskerar att göra livet sämre för dem.
Folk har ofta svårt att förstå det här med maktens relevans. Såhär: Om två barn diskuterar varför deras föräldrar är dåliga ibland: "de vill bara köpa godis på lördagar för man ska vara så nyttig!", är det en annan sak än om två föräldrar diskuterar varför deras barn är dåliga ibland: "de vill äta godis jämt, de små tjockisarna, dåligt beteende!" Just därför att vissa personer har större inflytande över folks liv än vad andra har, för att dessa personers åsikter inte skrattas bort utan tvärt om valideras, för att deras erfarenheter och behov anses allmänmänskliga, medan andra har "särintressen" när de vill leva sina liv (typ gifta sig), för att vi lever i ett ojämlikt samhälle - spelar makt roll. Och männen här ovan tillhör en grupp med mera makt än den grupp de diskuterar.
0 poäng: Att låta två individer i samhällelig maktposition fritt diskutera personer med mindre makt och inflytande i TV, och med vett och vilja förstärka denna obalans genom att låta den ena parten vara naken, tyst och betraktad, medan den andra är påklädd, kritiskt granskande och babblande.
"Du gör aktivt världen till en märkbart sämre plats."
-3 poäng: Att låta två individer i samhällelig maktposition fritt diskutera enbart kropparna på personer med mindre makt och inflytande i TV, som inte får komma till tals, och därmed reducera dem till objekt utan eget värde utöver det som männen sätter på deras attraktivitet.
Att dessa maktfullkomliga individer bara fokuserar på kvinnornas kroppar, och bedömmer dem utifrån sina egna normativa preferenser, utan någon som helst interaktion med den nakna kvinnan framför sig, är så bisarrt äckligt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Den manliga blicken ogenant personifierad. Ett program som rätt och slätt, utan förlåtande nyansering, säger åt kvinnor: Ni är enbart värdefulla i form av sexuella objekt för oss män.
Det här programmet gör inte bara världen till en sämre plats, det gör det helt jävla omöjligt att känna hopp om framtiden. Det förstör aktivt kvinnors liv. Det förstör delar av mitt liv: Det tar ifrån mig något jag omöjligt kan ersätta, något som tagit år att bygga upp, något jag kämpar varje dag för att bibehålla.
Programmet, Blachman, tar ifrån mig möjligheten att själv definiera relationen till min kropp. Att känna mig sexig på mina egna villkor. Att få vara bara en individ i relation till alla dem jag inte vill vara sexig inför. Det rubbar min känsla av människovärde.
Min första tanke efter programmets slut var, helt oreflekterat: "Undrar vad de skulle säga om min kropp."
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA TANKE? VA? JAG ÄR FÖR FAN FEMINISTERNAS FEMINIST, INTELLEKTETS HÄRSKARINNA, SPRÅKETS FRÄMSTA TROTJÄNARE, DEN QUEERASTE COOLASTE NORMBRYTAREN, VÄRLDENS I ALLMÄNHET, TROTS VISSA SÅKLART UPPENBARA OCHARMIGA DRAG - GRYMMASTE BRUD. JAG ÄR EN FULLVÄRDIG MÄNNISKA. VAD BRYR JAG MIG OM GUBBÄCKELS. ÅSIKTER. OM. MIN. KROPP?!?!?!??
Jo (och tack alla himmelens krafter och slumpen för 1,5 års genusstudier och fantastiska diskussioner med smarta feminister för att jag har denna insikt och inte tror att det är något allvarligt fel på mig): Det handlar om internaliserat kvinnoförakt. Om internaliserad objektifiering. Om en värld som sedan jag skrikande forsade ut med fostervattnet och någon sa "det blev en flicka!" - har lärt mig att jag visserligen kan kämpa för att vara allt ovanstående, men jag alltid alltid med ett ord, en blick, en reklamaffish - kan reduceras till ett sexuellt objekt för män.
Det gör mig oändligt illa berörd att få detta faktum slängt i ansiktet. Det gör mig ledsen att känna att jag inte styr mer över denna process själv. Det tar mig emot att erkänna, men jag tror att det är vanligare än vi tror, och att vi som feminister behöver konfrontera dessa känslor.
Men det är inte "bara" min relation till min kropp och identitet som rubbas, det är min relation till män i allmänhet. Det finns män jag har varit, är och kommer vara attraherad av. Män som jag gärna skulle vilja bli objektifierad av. Inte reducerad till enbart objekt såklart, men betraktad och beundrad för den jag är, och hur jag ser ut. Vi kan inte interagera med människor utan att objektifiera, men vi kan göra det utan att samtidigt glömma bort att alla också är subjekt. Men hur ska jag, hur ska någon kvinna eller transperson, kunna ha ett sunt förhållande till en man i en värld som skruvar till maktrelationen mellan oss så förbannat?
Jag önskar ibland att min kropp inte behövde vara politisk, men det var inte jag som satte spelreglerna. För mig blir nästa steg att ta tillbaka kontrollen över när och hur jag exponerar min kropp. Skriva på facebook att all borde gå på cellprovtagningar och ta hand om sin snippa, för sin egen skull. Vägra ställa mig framför spegeln innan jag är säker på att bara mina ögon kommer titta tillbaka. Våga släppa in de fåtal män som gjort sig förtjänt av det, i mitt liv utan att vara rädd. Diskutera, kramas, älska. Fortsätta leva, fortsätta hoppas, fortsätta skriva. För okej, det kanske känns omöjligt, men jag vet att det inte är det. Jag tror på mänskligheten. Att vi är starkare än de som vill oss ont.
Nu ska jag gå och på ett ytterst osexigt vis få lite metallgrejer uppkörda i fittan för att kolla att jag inte har cancer. Det borde du också göra om du fått en kallelse!
Kärlek till alla som kämpar.
/Zäta
Det finns så många anledningar att vara feminist.
Det här är en. (Varning: se inte denna video på offentlig plats eller i sällskap med barn eller andra känsliga tittare)
Det här är alltså en kritisk-ironisk, om än inte särsklit djuplodande, rewiev av en spelare. Det behövs å andra sidan inte särskilt djupa feministiska teorier för att såga det här. Det värsta kan jag tycka är att det inte annonseras som porr.
Jag vet att många skrattar bort en sån här sak och ba "alla fattar ju att det är överdrivet och att tjejer inte ser ut så." Men bara grejen att DET GÅR ATT SLÄPPA ett dylikt spel, även om det sedan blir utskrattat, är ju helt skruvat. Och jag inser att även en konstant kåt 14-årig pojke inte faktiskt tror att tjejer ser ut precis sådär, men det är skadligt ändå. För att han lär sig att det är helt okej att tjejer i spelvärlden reduceras till halvnakna, bröstskumpande, rumpvickande sexobjekt. Att det går att köpa tjejerns nakenhet för 19 dollar.
Vad jag stör mig mest på är inte att alla är karaktärer är vita med exakt samma idealmått, att det inte går att köpa osexiga kläder till dem, att det går att zooma in på "intressanta kroppsdelar", att vissa sexualiserade karaktärer ser ut som 11 åringar - utan deras rörelsemönster. De ska vara sexiga när de springer, när de står still, när de skjuter, när de andas. Ja, hade spelet inkluderat toabesök hade de garanterad bajsat sexigt.
Jag kommer inte helt osökt att tänka på grymma feministiska bandet Svenska Flickans låt Zexy.
/Zäta
PPS. Genomgår smärre livskris för tillfället och är därför inte så aktiv. Jag lovar att återkomma med full styrka när frågetecknen i mitt huvud rätat ut sig till utropstecken.
Laddar batterierna
Återkommer.
4 skäl till stå på ett cementblock och prata inför 100-tals personer
Igår var det demonstrationer runt om i Skåne för att protestera mot nedskärningar, sammanslagningar och privatiseringar som försämras vårdkvalitén och arbetsmiljön via nätverket Rädda Vården! Det var nära 2000 personer i Lund, 1000 i Malmö och en massa i Helsingborg, Landskrona och Ängelholm.
Jag pratade innan tåget avgick i Malmö. Ett tal som handlade om varför jag som till synes inte berörs så värst mycket verkligen behöver vara där. Läskigt, men peppigt! Jag har någon slags förmåga att ha en puls på 180, darra som ett asplöv och ändå låta hyfsat självsäker. Fake it til you make it... Det känns dock alltid tryggt när äldre damer kommer fram och säger positiva saker efteråt!
Såhär rapporterade riksnyheterna från Malmö:
Och såhär skrev Expressen, och Sydsvenskan.
Sten och Jonathan som intervjuades är också med i Socialistiska läkare här i Skåne, som har tagit initiativ till nätverket Rädda Vården. Ibland känns det som att det faktiskt går att göra skillnad! Nu hoppas vi att politikerna tar sig i kragen innan 2014, så inte fler behöver dö eller fara illa innan vi väljer in en ny lokalpolitik!
/Zäta
Kom och demonstrera med mig!
Imorgon ska vi få politikerna att lyssna!
Om du kommer till Malmö Triangeln 11.30 får du dessutom kanske höra lilla lilla mig säga några ord... Detta med att kvinnor ursäktar sig vareviga gång de hörs, syns eller presterar. Stön. Vi börjar om.
Om du kommer till Malmö Triangeln 11.30 imorgon får du också lyssna på ett indignerat tal från en arg och peppad feminist och läkarstudent innan tåget avgår! Från mig alltså. Jag ska prata. Är än så länge oroväckande onervös. (Kommer ångra detta uttalande 02.51 inatt... heh.)
NU RÄDDAR VI VÅRDEN!!!
/Zäta
"Inget fel på att sexrösta" (aaaj, min svenska!)
16 män och 1 kvinna i finalen i Melodifestivalen. 90% av låtskrivarna är män.
"Producenten Christer Björkman tycker inte att det är något problem. Tjejerna är helt enkelt inte lika tävlingsinriktade, säger han i Ekot. Han menar att det helt enkelt är skillnad i konstnärskapet. Och visst är det skillnad alltid. I de sociala medierna snurrade nyligen en lista över de hundra mest inflytelserika albumen. Bland hundra skivor var bara två gjorda av kvinnliga artister – Patti Smith och Joni Mitchell.
Inte ens Madonna kvalade in på den testosteronstinna listan. Den verkliga berömmelsen och de riktigt feta kontrakten hamnar alltid hos män och därmed är det ingen skillnad på näringslivet och artistlivet. Det krävs kvotering för att kvinnorna ska få plats. SVT har ett ansvar."
Ledaren börjar med en teori om att (unga) tjejer röstar på (söta) killar, något jag är böjd att hålla med om efter att ha stött på ett gäng fnissiga 12-åringar med rosa mössor bärandes "Rösta på YOHIO"-skylt på stan idag. Sedan kommer en objektiv beskrivning av siffror som inte går att argumentera emot: 90% av låtskrivarna är män. I en tävling som sänds av Public Service, där de själva väljer ut bidragen. Någonting är helt klart snett här.
Men ingenstans påstår skribenten att själva röstandet skulle påverkas, att finalplatserna skulle kvoteras, något jag såklart håller med om. Det är hur tydligt som helst om du läser artikeln. Den heter ju för tusan "Inget fel med att sexrösta". (Sexrösta är tydligen av 12-åringar gör när de tycker en artist är söt och därför vill att han ska vinna. Finns visst övrigt att önska angående den terminologin, men det var inte det vi pratade om nu.) Startfältet var också tydligen jämställt, så där har jag verkligen inget problem.
Tyvärr är det lite si och så med läsförståelsen i det här landet, och kvoterings-trollen drar genast på stora växlar:
Alltså. Vi har ingen kvotering i Sverige idag, utom i enskilda fall där en person kan bli vald såsom representant för underrepresenterat kön när det finns två sökande med samma meriter (gäller både män och kvinnor, my dear). Och som sagt, hon sa inte att röstningen skulle kvoteras, utan urvalet av låtarna från SVTs sida, där det det, som sagt, är 90% män som skriver låtar. Vem är det som har frikort sa du?
Som medlem av feminist-maffian erkänner jag härmed att det var vi som fixade röstningen i finalen, och tog fram 16 män och 1 kvi... vänta. Det var även vi som ordnade listan på den "mest inflytelserika musiken", och valde bort alla kvinnor och icke-västerländ... ehrm.
"För dålig kvalité" för dig, men tillräckligt bra för bögar och kvinnor? Vem var det nu igen som satte agendan på musikscenen och bestämde vilka låtar som var värda tid och pengar..?
LÄR DIG LÄSA.
Sedan har vi förstås den lilla aspekten att alla kvinnor inte gillar män, och därmed kanske skulle sexrösta på en kvinna. Eller den stora aspekten av att kvinnor inte anses kunna vara objektiva bedömare av god kvalité - klart att vi sexröstar för att vi vill ligga med någon, inte röstar för att vi gillar musiken.
Å, så mycket som kan gå fel på en sådan liten stund i detta överspända könskrigsklimat.
Nu måste jag fan se "mello" bara för att bestämma mig vem jag helst skulle ligga med.
/Zäta
