(dvs. jag och Moa har ett boende och det känns fett! Samt: Jag har haft asabajsamycket att göra senaste veckan och inte prioriterat detta plejs. Bättring utlovas!)

Hurra!

/Zäta

Jag tror inte att de förstår att det handlar om verkliga människor. Om mig om min flickvän som förvägras möjligheten att få barn. Om mina vänner som måste hålla brandtal efter brandtal om att ingen ska skära i deras könsorgan för att de ska fortsätta få livsviktig medicin. Om att vara i statens våld fysiskt och psykiskt bara för att en råkade födas med lite fel kropp. Om att anpassa inte bara sitt liv, utan sina inre organ, för att en minister ska bli nöjd. Det är sjukare än sjukt och det ska inte pågå en minut till. Att låta det pågå ännu ett år är att säga: vi bryr oss inte. Ni får leva under detta grymma förtryck ett tag till. Skål!

Folk säger nästan aldrig åt mig att vara glad och tacksam i vanliga fall. Inte när jag fått ett stipendium, kommit in på läkarlinjen, blivit ihop med en snygging. De säger grattis och menar det eller döljer sin avundskjuka väl. Ändå har jag väldigt många saker att vara glad och tacksam för. Definitivt. Men just nu har vi blivit uppsagda.

Sista tentan idag! Å, nervöst.

Jag undrar, vad innebär det egentligen att vara utanför en norm? Är jag utanför tillexempel heteronormen just nu? Är du? Var går gränsen, egentligen?

Var jag utanför heteronormen häromdagen när jag låg i sängen och knåpade ihop det här talet? Jag kände mig inte särskilt utanför. Jag kände mig mest solbränd (med betoning på bränd).

Men den där kvällen i vintras, då, när satt jag hemma hos bekanta och såg på film? De berättade om en rolig grej de hade varit med om. Under ett spex hade två personer, en tjej och en kille, blivit satt på varsin stol och fått en lapdans/sexig dans av några av ”motsatt” kön. Sedan hade någon bundit för tjejens och killens ögon, de på stolen alltså, och… nu kommer det roliga!... så hade de bytt. Alltså så att killarna dansade för killen och tjejerna för tjejen.

Då. Då kände jag mig utanför. För att det berättades som en rolig historia, utan tanke på vad det implicerar (vare sig med hänseende på kroppslig integritet, tvåkönsnorm eller olika sexualiteter). Folk hade säkert lyssnat om jag protesterat. Lyssnat, och inte förstått problemet. ”Det var ju bara en rolig grej, ni får ju till och med gifta er nu!”

När jag cyklade dit var jag bara jag. (Inte solbränd, kanske, för det var vinter, men... ) När jag cyklade hem var jag något annat. Vad hände?

Att vara inom normen innebär att aldrig behöva bli medveten om någon annans värld. Att alltid tryggt kunna definiera händelser och personer utifrån sig själv. ”Det var ju bara en rolig grej” Att min definition är en annan spelar ingen roll. Normen har patent på självrättfärdigande.

Jag, däremot måste förstå den heteronorma världen. Den är runt mig hela tiden. När vi pratar helgplaner i skolan (den och den klubben har snyggast brudar, säger de självdefinierade männen högljutt) när tidningsrubrikerna blir ett hot om våld mot mig och mina vänner, eller när vi bara handlar på ICA (familjeparkeringens skylt, ni vet). Och skulle jag någon gång glömma normen tillrättavisas jag snabbt. Av en rynkad panna när jag pussar min flickvän på stan, av ett avståndstagande när vissa frågor diskuteras,

av reklaminslag på reklaminslag med slanka vita brudar som gör sig snygga för skäggstubbiga vita män.

På samma sätt fungerar andra normer, som funktionalitets- och vithetsnormer, där vissa, som jag, kan gå genom världen blinda för sina privilegier i att inte behöva se andras verkligheter, medan andra ständigt blir påminda om vart de inte anses höra hemma.

Men vi är inte annorlunda. Det är i andras ögon, i specifika situationer, normer skapas och får verkan. Det är just där, just då, när din sexualitet blir en rolig historia, din hudfärg ett antagande om intressen, ditt kön eller brist på detsamma ett skäl för avståndstagande… som gränsdragningen sker. Gränsdragningen som säger ”jag är normen, och du är utanför den… bara för att jag säger det.” Gränsdragningen som sedan får reella effekter på våra liv och valmöjligheter.

Vi som lever utanför normer är inte bättre eller finare människor. Och vi missar dessutom gärna förtryck och normer vi själva inte är offer för. Men vi är bredare. Helt enkelt för att vi måste. Vi måste se olika världar, olika perspektiv. Och genom att förstå vad som händer när normen drar gränser kan vi också titta tillbaka. Inte bara bli betraktade, bedömda, stereotypiserade. Att sätta namn på normen är ett sätt att titta tillbaka. Du är också ”något visst”’. Du inte bara ”är”, medan jag är avvikelsen. Vi blir båda till inom gränser, bara att de råkade innefatta dig och inte mig, just här.

Genom att sätta fokus på normer, precis som vi gör här på Norrköping Pride idag, och stärka oss som hamnar utanför dem, kan vi också krossa dem. Så ingen hamnar utanför, ingen blir en avvikelse, ingen förminskad till en stereotyp. När vi uppmärksammar och ifrågasätter, när inget perspektiv längre är det självklara - måste alla se sig omkring, försöka förstå, se människors olika världar. I ett samhälle utan begränsande normer, får vi alla vara världsresenärer.

2. Vad är din sysselsättning, pluggar du eller har du något arbete eller kanske både ock?

Saker att göra om...

Om du är tjej, bor nära Lund och inte har något bättre för dig på Internationella kvinnodagen får du jättegärna komma och fika och prata med mig hos Tjejjouren i Lund. Skicka iväg ett anmälningsmail vettja!

Ett smärre under har skett. Kristdemokraterna har svängt i tvångssteriliserings-frågan! Tidigare har KD varit det enda regeringsparti och det enda riksdagsparti förutom SD som tyckt att det varit en bra idé att förbjuda transsexuella personer som genomgår könskorrigerande behandlig att frysa ned könceller och/eller behålla vissa reproduktiva organ.

Anta att du har en sjukdom du verkligen lider av, typ svår vanställande acne. Det är inte så att andras åsikter gör det jobbigt, utan du själv lider av det ändå. Du vill inte se dig själv i spegeln, vill inte gå ut i dagsljus, vågar inte prata med främlingar och vill helst inte leva alls typ om det inte går att göra något åt. Anta också att det finns en medicin som kan åtgärda problemet, men att den har en jobbig biverkan: Du riskerar att få nedsatt hörsel, i vissa fall permanent. Det finns också en operation som kan göra din hud bättre, men den kommer garanterat i vissa fall att sabba hörseln. Det finns dock ett sätt att kringgå det: ett slags litet enkelt implantat som sänder ut bra ämnen i öronen.

Jag sitter på golvet i lägenheten i Lund (vi har vare sig bord eller stolar än) och läser på om syresättning och höjdsjuka. Visserligen med hjälp av Wikipedia, International Mountain Society och NE online, för jag har inga böcker än (det är bokbytardag på måndag), men ändå ganska ingående. Jag kan nästan känna hur hjärnan aktiverar gamla kunskaper, hash tag för hash tag som öppnar ett nytt litet område med halvt bortglömda samband. Och hur dessa områden sedan knyts ihop genom nya kunskaper, expanderar... och punkteras igen när koncentrationen sviktar.

div>"Jävlar vad den horan ska dö." "I'm gonna make a holocaust for all atheists." "Det är så himla fult och äckligt att använda sig av det för att få status"

Varifrån kommer behovet att använda dessa fruktansvärda kraftuttryck? Vad är det med nätet som verkar framkalla detta ocencurerade hat, oavsett ämne, men som alltid bygger på de tråkigaste, mest nedvärderande stereotypiseringar och fördomar som finns om grupper. Kvinnor ska alltid våldtas. Ateister brinna i helvetet. Godtrogna kristna bankas i lite vett. Muslimer få smaka på sin egen medicin. Och ointressanta, ytliga, tråkiga bloggande småtjejer ska bara hålla käften.